Det finns två sätt att möta en ny vecka.

Det finns två sätt att möta en ny vecka:

Jag kan välja den enkla vägen och konstatera att jag trots en hård veckolång medicinering inte blivit frisk, utan att smärtorna i bröstet är tillbaka med full kraft. När jag konstaterat det kan jag sätta mig vid frukostbordet och svära eller gnälla, och efter det börja slå sönder porslin. När det är klart skriver jag till landstinget och beklagar mig över sjukvårdens förfall. Jag bryr mig inte om att det finns andra människor som har det värre, jag är helt upptagen av mitt ego och handlar som om jag var den enda människan angripen av en fysisk sjukdom.

Eller:

Jag kan också välja den svåra vägen, den som är styrd av förnuftet. Då ringer jag kliniken och försöker skynda på gastroskopi-undersökningen. När jag gjort det tar jag en dubbel dos medicin, brer mig en macka av det danska rågbrödet med leverpastej, tar fram det nyanlända numret av Times Literary Supplement som från London vanligtvis anländer med måndagsposten, ser ut i den nya dagen och tänker att hoppet är en liten fågel som bor i samma bröstkorg som smärtan. I läspauserna konstaterar jag att det är lätt att få tag i sin läkare och att lindring finns alldeles runt hörnet.

Så väljer jag att möta den nya veckan. På det andra sättet. Med hopp och förtröstan.

Foto: Hideo Matsumoto