Att överleva småborgerlig nedrighet.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid)

All min läsning av Thomas Bernhard har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien.

Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. Inte minst till svenska är han rikt översatt, och den nya Tranan-utgåvan är välkommen just för att den kompletterar den bild vi har av honom. Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet.

Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen. I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”. I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning.

Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Det blir allt tydligare att Thomas Bernhards ambition att, i lojalitet med utanförskapet och melankolin, stå utanför officiella kretsar, regeringsorgan, myndigheter och annan överhet, tvingar honom att till fiender, eller snarare till fiendebilder, utse just de människor som valt att förlita sig på stipendiesystem och litterära priser och utmärkelser. För mig är detta en avgörande punkt. Den tvingar mig till reflektion kring författandets villkor. Var det Bernhards egen, ekonomiskt sett, sorglösa tillvaro som gjorde detta ställningstagande möjligt, eller skulle det ha sett likadant ut om han varken haft en ärvd förmögenhet eller haft inkomster av sitt konstnärliga arbete? Utanförskapet och melankolin är beroende av konsekvens. Man kan inte gå på vernissage och krama kommunalråden, om man samtidigt hävdar ett slags oberoende. Man kan inte ta emot medaljer av en monark om man samtidigt menar allvar med republikanska ideal i sitt författarskap.

Det måste finnas en moralisk och politisk konsekvens i det konstnärliga arbetet. Innebär detta att man för oberoendets skull också måste avstå stipendier? Blir man, med Bernhards ord, som Billroth och Schreker, en människa som ”förbrödrar sig med den statliga penning- och ordens- och pensionsutdelaren” och att man därmed sålt sig till ”denna skrupelfria, gemena och tarvliga stat”? Jag är inte så säker på det. I hela mitt liv har jag tvärtom pläderat för att statlig kulturpolitik och civilisation hänger samman, och att t.ex. ett stipendiesystem som det svenska, administrerat av författarnas egen organisation i samråd med statliga myndigheter, är en förutsättning för att också de mindre säljande och därmed ekonomiskt utsatta grupperna också ska kunna skriva i en atmosfär som i alla fall möjliggör livets nödtorft. Det är inte detsamma som att ta emot monarkens medaljer. Det är istället ett system som möjliggör något slags motvikt till fjäsket och inställsamheten hos den författare som inbillar sig att bara den vägen leder till något slags ekonomisk nytta. Den författare som lever stort på sina böcker behöver kanske inte ställas inför sådan oro. Men det ger inte honom en automatisk rätt att raljera över de andra, mindre framgångsrika. I den meningen är Thomas Bernhards attacker på måltidens kollegor poänglös, eftersom jag som läsare inte vet någonting om dessa två kvinnor.

Jag tror inte heller att en sådan läsning är möjlig. Istället ska man hålla fast vid Bernhards människo- och livssyn, och om man gör det blir man också varse att hans raljans i lika hög grad drabbar honom själv. Han ser sig i spegeln! Han vet vad det är han ser, och utanför allt tänkbart hyckleri erbjuder han just illusionsbefrielsen som väg till insikt och medvetenhet. En modern civilisation bejakar stipendier till konstnärliga yrkesgrupper med samma självklarhet som den erbjuder gratis skolundervisning, sjuk- och hälsovård som är tillgänglig för alla och en modern infrastruktur och samhällsservice. Jag tror inte att det är märkligare än så.

(Kursiveringarna i citaten är Thomas Bernhards)

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).