Vintern kommer med fattigdom och kyla.

Nu börjar det bli dags. Allrummet är avstängt för att minska uppvärmningskostnaderna. Biblioteket ännu så länge utan värme, men annars har jag börjat sätta igång elementen, hittills i kök och duschrum. Igår morse var huset riktigt kallt och jag kurade länge under täcket.

Det är bara ett andetag sedan jag cyklade mina långa sommarturer. Det är bara ett andetag sedan vi satt hela eftermiddagar vid Ivösjöns strand, läste, drack kaffe, glodde på den undersköna naturen och hörde barnens glada skratt i fotbollsspel och vattenlekar.

När jag cyklade idag var det folktomt överallt. Kylan håller människor inomhus. En kall vind från Östersjön bedövar mitt ansikte och för första gången har jag vantar på händerna. Fälten ligger naket svarta utmed vägen. En ensam flagga slår mot flaggstången, uppfordrande och högt.

Jag konstaterar att nivelleringen av kulturlivet fortsätter med rask takt, men ska inte säga ett ord om det. Tvärtom konstaterar jag bara att jag känner en stor lättnad över att slippa vara en del av det.

I min färd bort mot tystnaden ser jag bara tillbaka på något som får mig att undra hur jag kunde uthärda i nästan 35 år. Ibland får ångesten inför månadsskiftet en att stanna i något man egentligen äcklas av. Jag lever hellre såhär, fattig och av nödtvång vändande slantarna, än förnedras av någon överhet som saknar både bildning och auktoritet. De två egenskaperna finner jag nattetid i litteraturen. Dagtid odlar jag min trädgård, bakar mitt bröd och lagar mina stora grytor eller soppor.

Bild: Grantorp, Finland, september 2010. Foto: U.W.