Milena Agus: Onda stenar (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson).

Många av de böcker Elisabeth Grate utger är som små klasar av druvor. Inte alltid söta, kanske till och med syrliga, som om de balanserande på en blandning av livets skönhet och brutalitet. Är det inte just i den blandningen den intressanta och lärorika litteraturen föds? Små kan klasarna vara också till omfånget, som nu Milena Agus roman Onda stener, på endast 98 sidor. Om och om blir jag påmind om att det inte är omfånget som avgör kvaliteten på en berättelse, utan själva språkets täthet och laddning i kombination med berättelsens karaktär.

Milena Agus, född i Genua 1959, av sardiska föräldrar och själv idag bosatt på Sardinien, låter här en kvinna berätta om sin farmor, hennes njurstenshelvete och kärlekslösa äktenskap, men också om farmoderns passionerade kärlek till en helt annan man, kallade Den hemkomne. Detta drama om mänsklig smärta och kärlek är något av det vackraste jag läst på länge. Texten har i Madeleine Gustafssons fina översättning så lyriska kvaliteter och lockar fram så mycket tankar att jag genast ville börja om från början när jag hade läst ut den.

Det tionde kapitlet i boken är det där Agus låter farmodern och Den hemkomne förenas i en erotisk ring av lekar. Här firar de sensuella, ja sexuellt laddade, orden triumfer som går långt bortom det man man normalt möter av älskogsklichéer. Jag läser om det kapitlet, det är bara knappt fem sidor långt, och betraktar det som ett vackert tecknat porträtt av två vuxna människors köttsliga lek.

I sättet att teckna miljöer och människor kan Agus påminna om en annan av de författare som Elisabeth Grate utgivit, nämligen Jean Giono från Manosque i Provence. Det är frågan om en genuin folklighet, den som springer ur den egna erfarenheten och befinner sig fjärran de lånta fjärdar man ibland möter. Milena Agus understryker i intervjuer att det finns ett starkt självbiografiskt inslag i denna bok, och att hennes porträtt av farmodern och de andra människornas liv är ett sätt för henne att hantera det egna livet, den egna bakgrunden.

Navet kring vilket kärleken vävs i denna roman är en kurort där både farmodern och Den hemkomne vistas och lär känna varandra. För mig blir där kuren både en fysisk och en mental behandling, de ser varandra som man och kvinna och de finner något som harmonierar.

På bokens två sista sidor sker så något man inte kunnat vänta sig. Vad det är låter jag vara osagt, men det skänker en alldeles speciell lyster åt berättelsen och gör den ännu starkare som litteratur betraktad. Hon säger själv i intervjun jag länkar till nedan, att texten hjälper henne att förstå relationen mellan det verkliga och det fiktiva. Så som den hjälpt henne själv föreställer hon sig att den ska hjälpa läsarna, att ur livets egen olycka närma sig en förståelse för hur saker och ting är ordnade.