Jósef Tischner: Solidaritetens etik (1981, Åsak förlag 1984 i översättning av Anders Bodegård och med efterskrift av Lech Walesa).

Ett bestående minne av K.G. Hammar som ärkebiskop: han pressas i ett svenskt tv-magasin som handlar om Svenska kyrkans aktieinnehav. Istället för att uttrycka en moral eller etik blir Hammar besvärad och säger med en lätt falsett i rösten: ”Men det är ju inte mitt fel att vi har vapenaktier”.

När jag läser Józef Stanisław Tischner (12 mars 1931 – 28 juni 2000) slår det mig, att en enda man som han i Svenska kyrkan hade fått den att falla samman som ett korthus. Hans moraliska och etiska krav – på sig själv, kyrkan och medmänniskorna – hade fått den viljelösa men av politisk korrekthet uppblåsta svenska kyrkan att bli vad den egentligen är: en förening för allehanda godhet och fromlerier.

Vad är det vi lär av Tischners exempel? Det är ett vittnesbörd om moral, medborgerlighet och resning. Han talar från ett Polen där den folkliga resningens Solidaritet tillfälligt underkuvats. Han talar från de röda generalernas och stridsvagnarnas Polen, där de fria männen och kvinnorna bringats till tystnad. Allt detta är sant men ändå inte hela sanningen. Ty det är ett faktum att Tischner angår alla som lyssnade till honom och nu läser honom. Han är inte en ”östeuropé” – han är en människa vars hållning manar oss till efterföljd oavsett var vi lever och verkar.

I Solidaritetens etik fäster jag mig allra först vid orden/begreppen som utgör grunden för Tischners meditationer. Där återfinns ord som dialogen, lidandet, revolutionen, familjen, sveket, konsten och demokratin, men också klassiska marxistiska begrepp som utsugning. Men här ska vi inte uppfatta ordet i dess politiska, marxistiska kontext, utan i en etisk innebörd. Bodegård påpekar i sitt förord att han framställer utsugningen som ett missbruk av människans vilja.

I Polen har arbetet under de röda generalerna upphört att ha en mening. ”Man slösar framför allt med människor”. Arbetet ”ger inget vettigt resultat” och människor känner ”förbittring, vantro och förtvivlan.” Den offentlighet som bygger på en konsekvent och medveten lögn ställer stora krav på medborgarna, och det är dessa krav Tischner vill frammana som exempel och förebild: ”Samvetets uppror mot den moraliska utsugningen gör människans värdighet till en fråga av första rang. Människans värdighet kommer före frågan om arbetet och betalningen.

För Tischner var ordet solidaritet inte ett högtidsord, dess konkreta innebörd var att bära sin nästas börda. Det var i den andan som Solidaritet föddes, denna märkvärdiga och omvälvande kraft i det genomkorrumperande, diktatoriska Polen.

I läsningen av Tischner ställs vi inför en uppfordrande syn på moral och etik. Långt bortom den statssocialism som missbrukade människor och natur och skapade olidliga levnadsvillkor (utan reell yttrande- och tryckfrihet och med enpartistatens anspråk på all makt och offentlighet) kan vi lära oss något fundamentalt om innebörden av att vara människa, en individ bland miljoner andra i en värld allt mer kaotisk och konfliktfylld.