Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)

Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.

När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.

Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.

Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.

Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:

”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”

heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:

”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”

Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män