Aleksander Wats Bokslut

Jag läser en fascinerande, vacker och gripande bok: Aleksander Wats Bokslut, i översättning av Peter Handberg. Handberg har skrivit en förord som inte bara berättar vem Wat var, utan också sätter in honom i den kulturkrets han tillhörde. Därmed blir förordet också till ett stycke historia från ett Europa som för alltid är borta.

Så här presenterar förlaget Modernista boken: "Den polske poeten Aleksander Wat (1900–1967) var årsbarn med förra seklet, och hans biografi och dikt är fyllda av det som kom att måla tiden mörkare. Han växte upp i ett judiskt hem i Warszawa med en katolsk barnflicka och visade tidigt intresse för böcker. Åren efter första världskriget ingick han i den unga polska futurist- och dadarörelsen. Men dadaistiska upptåg täckte inte den spricka som han upplevde att världens tillstånd och livets villkor skapade inom honom.

Han blev kommunist, något som han senare kom att ta bestämt avstånd från, och tillbringade sju år i fångenskap i Gulag. 1946 kunde han återförenas med hustrun och sonen och återvända till Polen, men inte heller efterkrigs-Polen var en gynnsam arena för Wat och hans diktning. Från slutet av 50-talet levde han i exil i Frankrike, och under den sista tiden av sitt liv plågades han av svåra smärtor. I varje rad i Aleksander Wats diktning lyser tiden fram med sitt våld och sin terror, men det gör också humorn. Det finns något polyfont över hans dikt, lekfullheten förblev intakt ända till slutet. Bokslut är en samlingsvolym vars urval sträcker sig över hela författarskapet."

Peter Handberg skriver i förordet: "Redan från tidiga barnaår var Wat en bokslukare av stora mått. Polska kritiker har på den punkten jämfört honom med Jean-Paul Sartre och Jorge Luis Borges, men även med Osip Mandelstam. Han sökte en Weltanschaung, precis som hans far och förfäder hade sökt den i Kabbala (...) När hans mor en gång straffade honom för det idoga läsandet och förbjöd det försökte han strypa sig med en handduk".

När jag läser sådant tänker jag: här finns en frände, detta är en riktigt människa och honom vill jag lära känna. Det gör jag nu i viss mån när jag läser Handbergs urval i Bokslut.