Det finns blommor som fattar eld när de dör. Ännu en tulpanstudie av Astrid Nydahl

Sverigedemokrater, frälsare, bokskogsgrönska, Palestinaaktivister och annat i dag

Bosarpasjön. Foto lördag med mobilen: T.N.

 

Vi började lördagen med att köra söderut genom Vä. Vid Rickarum började vårväxtligheten och uppe på åsen åkte vi genom en tunnel av bokskogsgrönska.

Vi kom fram till Bosarpasjön för kaffe och grönsaker och det blev många riktiga bilder tagna.

Så bröt vi upp och körde via Häglinge och Sösdala - Astrids barndomsbygd - mot Hässleholm.

Vårt vanliga café där var fullsatt så det blev istället Björnors Konditori. Vid disken stod en liten flicka förklädd till Batman. När jag smickrade henne räckte hon över en ballonghund, som om hon ville ge mig den.

På torget tävlade en grupp kristna frälsare med sina engelska sånger med Palestinaaktivister, Sverigedemokrater och andra om uppmärksamheten. Ingen brydde sig, ingen stannade ens upp.

Med liljekonvaljer och bokkvistar kom vi efter fyra timmar hem igen. Liljekonvaljerna är inte fridlysta i Skåne.

Inne i hallen för att köpa livsmedel började jag blöda från näsan, för tredje gången i dag. Fortsätter det så blir det sjukhuset igen på måndag.

Karl Aage Rasmussen: Den tredje mand. Joseph Haydn (Gyldendal)

Musiklitteratur när den är som bäst.

 

Den danske kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit ett stort antal biografiska verk om de stora klassikerna, samt om några intressanta namn bland de samtida.

Här  och här kan du finna det mesta jag skrivit om böckerna.

När Karl Aage Rasmussen tar sig an Joseph Haydn kallar han honom för de tredje mannen. Skälet är mycket enkelt:

"'Haydn, Mozart og Beethoven' siger vi, omtrent med samme selvfølgelighed som vi siger Rip, Rap og Rup. Men i dag er treenigheden lidt af en tilsnigelse, i forhold til Mozarts og Beethovens urokkelige højstatus er Haydn sakket agterud, ingen tvivl om det."

Oavsett var Haydn befinner sig i relation till de andra mästarna är han värd både umgänge och studier i egen rätt. Jag låter boken bli inledning på några timmars lyssnande. För mig gäller fortfarande CD-skivan, så jag tar fram de verk av Haydn som lockar mig mest just nu. 

Tre tunga böcker till en öde ö

 

Nobelpristagaren Elias Canetti har betytt väldigt mycket för min läsning. Utan honom hade den kanske utvecklats annorlunda. Vid sidan av alla de litterära verken håller jag Massa och makt för att vara av särskild betydelse.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer: 

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring." 

"Den öppna massan består så länge den växer." 

"Den slutna massan förskansar sig." 

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan ochFacklan i örat. 

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan: 

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani. 

Vad jag inte då visste - Canetti fick Nobelpriset 1981 - var att det fanns en bok av José Ortega y Gasset med titeln Massornas uppror. Läsningen av den har haft stor betydelse för mig.

När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).

Sist men inte minst vill jag nämna 1980 års Nobelpristagare, Czesław Miłosz. Issadalen var den första bok jag läste av honom. Det skulle komma att bli många fler, både prosa och poesi.

Ryska terrorn fortsätter, kantad av haverier

Skärmdump

Det sägs att så många som tusen ryska soldater dog när Ukrainas försvar angrep en rysk pontonbro över floden Donets, på väg till Lyman i Donetsk.

"Putin bryr sig inte".

Rysslandsexperten Hugo von Essen säger till Expressen:

"Det är förvisso ett hårt bakslag med många ryska döda och mycket förstörd utrustning, men det är bara en i raden av många hårda bakslag, och Putin bryr sig inte om hur många människoliv – ryska eller ukrainska – som går förlorade i kriget. Han hoppas fortfarande på att kunna uppnå sina politiska mål på lång sikt, antingen genom krig eller diplomatiska förhandlingar."

Det torde stå klart sedan länge, att för fascisten Putin och hans maffia är människoliv helt utan värde. Vi ser det varje dag. Endast ett tyrannmord kan förändra situationen. 

Skärmdump

Det som fanns kommer aldrig tillbaka

Tre generationer på Rasmusgatan i Malmö 1952. T.v. min mamma Ylva som håller mig nyfödd. Till höger min högt älskade mormor Sabina. Mina sex första år levde jag där på Sevedsplan, som skulle komma att bli ett av Malmös gangsterområden.

 

Det händer mycket nu som får mig att fundera på livets korthet. Just idag fyller min äldste son 49 år. Nå, 50 nästa år alltså.

Själv fyller jag sjuttio i sommar.

Mitt äldsta barnbarn har fyllt 24 år.

Mamma föddes 1930, var 22 när hon fick mig, och hon dog 1994 i en kombination av anorexi och alzheimers. 

Mormors födelseår var 1888, och hon dog hösten 1979. Jag minns fortfarande att hon var hemma hos oss för att sitta med nyfödda andra dottern den våren. Sedan åkte hon till min moster i Vällingby, blev alldeles gul i hyn, och tog tåget tillbaka till Malmö. På sjukhuset blev hon opererad av min kusin Klas, och där dog hon så småningom, utan att veta något om tumören som blockerade. 

Begravningsgudstjänsten ägde rum i nybyggda Stadionkyrkan som låg ett stenkast från mitt dåvarande hem. Den hade ersatt legendariska Betelkyrkan, som revs när bostadsområdet Lugnet skulle bli modernt.

Nå, vid sjuttio kan man inte föreställa sig födelseåret 1952. Ändå har jag ett antal konkreta minnen från Sevedsplan.

Betelkyrkan i Malmö

Krigsförbrytare och stortjuvar

Present från Gabriela Melinescu 1995

 

Det går inte särskilt bra för Putins Ryssland. Avskurna från mycket av den globala ekonomin, med en ökad fattigdom och isolering, försöker hans fascistiska regim tygla medborgarna med lögner, nya lagar och repressiv polismyndighet. 

Om den ryska överheten sett till sitt eget bästa skulle de förstås ha gjort sig av med Putin. Men saken är den att de delar Putins stulna rikedomar och därmed sitt politiska och militära inflytande. Det är sannerligen inte bara Lavrov som ska ställas inför rätta för sina begångna krigsförbrytelser.

Så som Slobodan Milošević, Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps och ställdes inför rätta i Internationella krigsförbrytartribunalen, kommer de ryska ledarna i sinom tid att ställa inför rätta.

Vi som är födda efter Andra världskriget trodde att Balkankrigen var det värsta vi skulle få erfara. Så blev det inte. Med svärta i tankarna konstaterar jag att vi inte ens vet vad Ukrainavåldtäkten kommer att fortsätta med. De ryska fascisterna har mer på gång, det är jag däremot ganska så säker på.

Adam Michnik: "Först måste Putinregimen, som är en grym regim, försvinna"

Michnik och Havel. Michnik tar emot 
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.

Adam Michnik har varit i Stockholm, för att ta emot ännu ett pris, Gilel Storch-priset. 

Han är chefredaktör för Gazeta Wyborcza, Polens största oberoende dagstidning.

I en intervju hos Svenska Dagbladet säger denna alltid optimistiske gamle rebell:

– Jag är optimist av naturen. Min livshistoria tillåter mig inte att vara pessimist, säger 75-årige Adam Michnik som efter år av opposition och fängelsevistelser var med om att omforma Polen till en demokrati.

– Samma sak kan definitivt hända med Ryssland. Men först måste Putinregimen, som är en grym regim, försvinna.

Adam Michnik ser Ukrainakriget som början på slutet för Putin. Samtidigt konstaterar han att en stor del av det ryska samhället verkar samlat bakom presidenten.

Så kan han med viss övertygelse säga om det Ryssland som med fascisten Putin vid rodret kommer allt närmare avgrunden. Vad väntar där?

Oberoende? Neutrala? Bara i illusionernas värld

Foto: Astrid Nydahl

 

Så kom beskedet jag väntat på. Tumören i näsan var en papillon (godartad epiteltumör) som tydligen går under det vardagliga namnet vårta på sjukhuset. Ack, så mycket man oroar sig för.

Det rent privata brukar jag fösa in i livets skuggor. Hur vi än vrider och vänder oss vet vi att det grymma krig fascisten Putin för i Ukraina är ett hot mot oss alla.

De "oberoende"-röster som finns verkar inte ha sett den nya, farliga värld vi befinner oss i (jodå, den var farlig också före det ryska kriget). Skulle Sverige kunna stå neutralt oberoende om ett tredje världskrig bryter ut? Naturligtvis inte. Sverige var inte särskilt oberoende under det förra heller. Är det helt glömt att Hitler kunde genomföra sin permittenttrafik genom vårt land? Över två miljoner nazityska soldater reste från Norge genom Sverige under brinnande krig. Svenska isbrytare var också nazisterna behjälpliga i Östersjön.

Oberoende? Neutrala? Bara i illusionernas värld. Bara i den politiska gangsterns värld.

Timothy Snyder: Ten reasons why the Ukrainian victory is important not just for Ukraine, but for the larger world

“Why the Ukrainian Victory is Important for the World?”

 

Address by Dr. Timothy Snyder,

the Levin Professor of history at Yale University,

at the Kyiv Security Forum invitation

 

May 8, 2022

 

I’m Timothy Snyder, I’m historian and I’ve been asked to speak to you about the significance of a Ukrainian victory. We’re all thinking about victory or at least the end of the war as we get into May. What I’m about to speak to you about is the significance of this war and how this war might end or how this war must end.

         I’d like to give you ten reasons why we ought to be thinking in terms of Ukrainian victory. 

         Ten reasons why the Ukrainian victory is important not just for Ukraine, but for the larger world.

         The first perhaps the most fundamental is that Ukraine’s victory, I believe, is the only way to achieve peace. Presumably all same people would like for this war to come to an end. I believe that a victory by Ukraine is the only way by which this war can come to an end. A Russian victory will lead to further Russian aggression. A Ukrainian capitulation will lead to the continuation of policies of atrocity on Ukrainian soil. The one way I believe that this war could actually end is with a Ukrainian victory, that is with sufficient Ukrainian success on the field of battle that Russia believes that is in its interest to negotiate. 

         Secondly, I believe the Ukrainian victory is important for the security of the region. The only way that Ukrainian population could be protected is by way of Ukrainian victory. But I believe it is also very significant for the populations of the Baltic countries, of Poland, of Romania, of Moldova that Russian aggression against the neighboring country not succeed. 

         The third reason I believe that Ukrainian victory is important has to do above all with the citizens of Ukraine. There is no other way to protect the citizens of Ukraine, I believe, then by Ukrainian victory. So long as the war continues Ukrainian citizens under Russian occupation are subjects to deportation, another forms of atrocity. Ukrainians not under Russian occupation are vulnerable to bombing and shots. The only way to secure the 40 million Ukrainians is the world to cease, and the only way for the world to cease is by way of Ukrainian victory. 

         The fourth reason, extremely important I believe, has to do with the defense of a democracy. One reason this war is being fought is that Ukraine is a democracy. Ukraine has that kind of unpredictable political system which throws up unpredictable combinations, unpredictable leaders. It’s that unpredictability, it’s that inability to know what’s going to come next that I think is so intolerable for Mr. Putin and for this kind of Russian regime. So one reason why it’s important for Ukraine to win this war is for a democracy to protect itself.

         But I believe, and this is my next point number five, that this is important for democracies as such. Were Russia to win this war that would be tremendous victory for all forces that oppose democracy, for all people who are planning to use violence of one kind or another to overthrow democracies. If Ukraine wins that is a victory for those who believe in law, who wish to hold elections, who wish to hold their leaders accountable, and especially for those who are willing to take risks for all those important things. 

         Relatedly, and this is reason number six, that a victory by Ukraine is also a victory by a state which is traditionally been seen as peripheral, which is traditionally been seen as colonial against a power which was like to see itself as central and as imperial. Imperial wars as we know, especially from the nineteenth and twentieth century, belong to a certain phase of political development. Imperial wars will continue so long as imperial powers believe that they can win them. Every European power and plenty of other powers reach a point where they realize that they will be exhausted by imperial war and that is, frankly, a very good thing, a good thing for everyone concerned. So because this is an imperial war, a war which Russian leadership claims that there’s no Ukrainian people, there’s no Ukrainian state, a victory by Ukraine is important to defend the basic principle that nations are equal and states deserve respect. Another words, victory by Ukraine is one more push towards a post-imperial world.

         Speaking of a post-imperial world, my seventh reason for believing that Ukrainian victory is important has to do with a recollection of the World War II. In Mr. Putin’s telling, the lesson of a World War II is that we need more war. In Mr. Putin’s telling, the lesson of the defeat of fascism is that we need more fascism. In Mr. Putin’s telling, the lesson of the defeat of imperialism is that we need more imperialism. In Mr. Putin’s telling, the lesson of the World War II is that the word “Nazi” just means whatever he wants it to mean and can be deployed as hate speech against whoever happens to be his enemy of choice. That is one reading of a World War II. It’s not a reading of a World War II that should prevail.

         I think it’s very important, as this war is being fought, to consider it, assuming the people are doing it, in the light of a World war II. But in particular to consider it as an opportunity to preserve certain virtues which many of us believe were reinforced by that war or should have been reinforced by that war. Toleration for difference, for example. The importance of the rule of law and pluralism, for example. The importance of cooperation among democracies, for example. 

         Number eight. I believe that Ukrainian victory is also very important for the future of Russia. Now to be very clear, I don’t expect Ukrainians to be thinking about this factor, but for the rest of us who are concerned about the security of Europe and security of the world it’s very important what kind of Russia we’ll be living alongside in decades to come. For Russia to become let’s call it a normal country where Russian interests are observed by Russian leaders, it’s very important that Russia loses this war. It’s very important that Russians cease to pursue a foreign policy which is about gathering land on a basis of entirely untenable myths. I believe it’s very important for Russia, for Russians and for future Russian governments to be in a position to think instead about the future of Russia and about the reality of Russian interests.  And I think a defeat on a battlefield here, although I wish there weren’t a battlefield and I wish there weren’t a war, I believe that defeat on the battlefield here will be a step forward towards that kind of Russia. Russia where Russians are able to think about a future away from imperialism. Russia where the past perhaps weighs a bit less heavily as myths on the decisions of the President. And Russia where interests can be considered and the future can be considered. 

         Number nine. Ukraine must win this war because Ukraine, as everyone knows, is a major source of food for the rest of the world. In the history of twentieth century Ukraine has been an object of colonization from all sides, because of its fertile soil. In a present war we observe as Russia illegally expropriates Ukrainian agricultural products and we watch as Russia illegally blockades the rest of the world from Ukrainian agricultural exports. Should this war continue it in this way, people in Africa, in the Middle East and elsewhere are going to be threatened with anticipated and then real food shortages. Which will have the consequence not only, I believe, in hunger and death, but also of political instability along the way. Ukrainian victory and reopening of world trade will prevent all of that. 

         Tenth finally, last but not least, and in some ways summing up all of these other points. Ukrainian victory is necessary to help point not just Ukrainians but all the rest of us towards the future. In a way the problem of Russian propaganda is a problem that we all share perhaps in less sharp form. Russian propaganda is all about the past, it’s all about the how things are predetermined, it’s all about seeking some kind of moment at some point in history where we were right and everyone else was wrong. But that is not what we need. We, everyone needs a future. We need a politics of the future; we need an event that can break us out of our rut and which will point us towards a future. I believe it’s very important that Europeans and others help to offer Ukrainians a future after this war in the form of membership in the European Union, and in the form of generous aid which allows Ukrainians to rebuild. 

         But I think the process goes two ways. I think if we are open-minded and generous about the way we look at Ukraine, about how we look at this war, we can see that Ukrainians are also offering a future to us. 

         Hadn’t Ukrainians not fought, had Ukrainians capitulated, our future, the future of democracy would look very bleak right now.

Because Ukrainians did resist, because Ukrainians are fighting they’ve bought other democracies a certain amount of time.

I think this time should be used to think about the future. Not just a future in which Ukraine joins other democracies in different forms of cooperation, but also a future in a broader sense where a Ukrainian victory demonstrates that individual action matters, that people can take responsibility, that the range of possibility is broader than we think, that there are things that can happen in the future that perhaps are better than we think.

         Ukraine or Ukrainian victory also point us in that direction.

         Thank you very much for your attention.

Boris Johnson besöker Harpsund och vi närmar oss

Skärmdump från Svenska Dagbladet

De opinionsbildare som inte förstått att Europa efter den 24 februari befinner sig i en helt ny säkerhetspolitisk situation, argumenterar dagligen för sin "alliansfrihet".

"Alliansfria" har vi inte varit på herrans många år. Den tiden är förbi då Palme och Werner åkte på flirtresor till DDR, Rumänien och andra östdiktaturer. Då var vi inte heller alliansfria.

Men vi har de facto - tack och lov - varit västallierade längre än många vill minnas. När Boris Johnson idag besöker Harpsund är det för mig av högt symbolvärde. Inte för att jag litar särskilt mycket på Magdalena Andersson, men om Sverige blir NATO-medlem får vi möjligheten att fatta avgörande beslut i frågor om krig och fred, i samförstånd med de andra medlemmarna.

Nå, varför hymla med att vi är ett europeiskt land som i alla avseenden motsätter sig Putin-fascismen och angreppskriget på Ukraina.

Gamla fotoalbum

På väg upp till Ale stenar med barnen. 1970-tal

Det är alltid välgörande att bläddra i gamla fotoalbum. Först och främst för att man inte gör sådana längre. I den digitala tidsepoken får ingenting finnas fysiskt. Ett fotoalbum vore en anomali.

Men det finns också något djupt tragiskt i att titta på dessa gamla bilder. Jag har ju facit! Jag vet att allt gick åt skogen. 

Nostalgi är en sak för sig. Tillbakablickar en annan.

På bilden var jag inte ens trettio. I år fyller jag sjuttio. Att fyrtio år har gått märker jag inte minst på sjukdomarna, men också på de samtidsbilder jag har.

Är man rentav en helt annan människa? Cioran skulle hävda det, i sin längtan efter rapande näktergalar.

Putin har sina vänner, också i Sverige

Foto: Astrid Nydahl

Putin har sina vänner, också i Sverige. Var förvissade om den saken.

Det finns en fundamental lögn i Putins propaganda och den går ut på att USA och NATO stod i begrepp att anfalla Ukraina.

Med ett sådant lögnbygge kan man förstås lura sitt eget folk. Särskilt bra fungerar det i Ryssland som har en lång tradition av totalitär offentlighet under den sovjetiska tiden (skamlös lögn i kombination med propagandistiskt uppbyggt språk). Att Putin formades och skapades under sovjettiden behöver numera inte ens påpekas. Han personifierar det sämsta från den epoken.

Det stora fosterländska kriget pågår inte bara i fascistens huvud. Också i praktiken pågår det. Problemet är inte litet: det verkliga, fosterländska kriget utkämpades mot Hitlers Tyskland, mot nazismen och folkmördarna. Detta nya krig har en helt fiktiv fiende, skapad av Putin-maffian för att rättfärdiga ett brutalt och barbariskt överfall på ett grannland.

Putin har sina vänner, också i Sverige. De försöker med olika medel få tillgång till min blogg. De försöken sker framför allt genom kommentarfunktionen. Den är därför stängd igen. Det primära för mig är att föra denna krigsdagbok, som berättar om konkreta krigsbrott, men också nedteckna vad som i brist på annat kan kallas en psykologisk effekt som kriget har, också på oss som fysiskt befinner oss långt ifrån det.

Jag tänker ofta på Tredje rikets självmördare

Foto: Astrid Nydahl

 

När det yttre vägrar. När det inre smärtar. När Quislingarna står i kö för att buga och bocka inför tyrannen. När varje försök till opinion smulas sönder av det forna rikets propagandister. Ja, det är då jag frestas till tystnad.

Men så vaknar jag till en ny dag av fågelsång och solsken. Ser ut genom fönstret, vet att jag ganska snart sitter i stolen vid havet.

Är det självbedrägeri att tillåta sig de små stunderna av lättnad? Kanske snarare nödvändiga stunder för att alls uthärda. Jag tänker ofta på Tredje rikets självmördare med stor sympati. Det finns gränser för allt. Att leva i ett Europa präglat av fascismens våld och förnedring är en sådan gräns. Hur jag förhåller mig framöver står skrivet i stjärnorna.