fredag 25 februari 2022

Om Putins tal: "Framträdandet var inte helt sunt"

Actionhjälte på flygplats Rysslands agerande på Krim har gett upphov till en mängd så kallade meme (eller försvenskat ”mem”), alltså företeelser som delas snabbt från person till person via sociala medier eller mejl. Hollywoodska explosioner är ett favoritmotiv, här på flygplats. Putin och stridsflygplan är ett återkommande tema – klicka vidare.
Foto: I.IMGUR.COM/BQUEV

Personligen är jag inte så säker på att psykoanalys av världens despoter är rätt metod. Men jag fascineras ändå av vad som skrevs i DN i går om Putins mentala hälsa:

– Hans uttryckssätt under talet, med hastiga djupa inandningar lät väldigt märkliga. Detta kan naturligtvis ha med ljudtekniken att göra. Men det är ingen tvekan om att Putin lät ansträngd. Som en person under stark press, säger Engelbrekt.

Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, har också granskat det ödestal Putin höll i måndags.

– Han verkade tala helt utan manuskript, det var som om han ägnade sig åt någon form av brainstorming. Vilket är besynnerligt när man tänker på frågornas allvar. Under talet upprepade sig Putin flera gånger och associationerna blev allt vildare. Framträdandet var inte helt sunt. Det var en man som inte har kontroll över situationen, konstaterar Meinander.

– Talet var fullt av motsättningar och uppenbara osanningar som måste varit tydliga för Putin. Det handlar ju om medveten propaganda, och det är svårt att förstå vem han egentligen försöker övertyga. Rimligen måste det ju vara den ryska publiken, men det sätt på vilket han gör det verkar inte behärskat.

Ett medialt perspektiv på krigstiden från DN:



torsdag 24 februari 2022

Röster från Ukraina - och den absoluta dumheten

Den absoluta dumheten inför detta krig kan sammanfattas så här (publicerat i Kristianstadsbladet under måndagen)

Alexandra Zaiti, Kristianstad:

– Jag är inte det minsta orolig. Politik bryr jag mig inte om för jag kan inte påverka det, mer än med min rösträtt här i Sverige. När det gäller ekonomin finns det alltid en backup. Så länge jag får min lön är jag inte orolig.








Ögat på ett missfoster vars upphetsning ersätter fruktan. En ukrainsk dikt i krigstid

 
Foto från 2015.


Serhij Zjadan (f. 1974). Översättning av Ullmar Qvick


Alltså ska jag tala om det:
om en demons gröna öga på den lysande himlen.
Ett öga som blickar ned mot
ett sovande barn.
Ögat på ett missfoster vars
upphetsning ersätter fruktan.
Alltsammans började med musik,
med ärr som blev kvar efter sånger,
som jag hörde på bröllop om hösten med andra jämnåriga.
Vuxna var de som gjorde musik.
Vuxenhet betydde detta -
förmågan att kunna spela musik.
Som om någon ny klang,
som innebär lycka 
kommer in i rösten.
Ack om denna talang är
medfödd hos män:
att vara både jägare och sångare.
Musiken är karamellen i
kvinnans andning,
det tobaksdoftande håret på män som dystert
gör sig redo för ett knivslagsmål
med demonen
som just ödelagt bröllopet.
Musik bortom kyrkogårdsmuren.
Blommor som växer ur
kvinnors fickor,
skolbarn som kikar in
i dödens kammare.
De mest upptrampade stigarna
leder till kyrkogården och vattnet. 
Du gömmer bara det dyrbaraste
nere i jorden -
vapnet som mognar i vrede,
porslinshjärtan från föräldrar, de kommer att ljuda
likt sånger från en skolkör.
Jag kommer att tala om det -
om orons blåsinstrument, 
om bröllopsceremonin lika
minnesvärd
som intåget i Jerusalem.
Sätt psalmens avbrutna rytm
av regn 
under ditt hjärta.
Män som dansar som om de
skulle släcka stäppbränder
under stövlarna.
Kvinnor som håller fast sina män i dansen
som om de inte vill låta dem
gå ut i krig.
Östra Ukraina, slutet av 
det andra millenniet.
Världen mitt inne i
musik och eld. 
I mörkret hörs ljudet från
flygfiskar och sjungande djur.
Under tiden har nästan alla de
som gifte sig då dött. 
Under tiden har föräldrarna
till människor i min ålder dött. 
Under tiden har nästan alla
hjältar dött.
Himlen veckar ut sig, lika bitter som i Gogols noveller.
Den genljuder, sången från dem
som bärgar skörden.
Den genljuder, musiken från dem
som fraktar stenar från fälten.
Den genljuder, det upphör inte. 

( Serhij Zjadan är en av Ukrainas mest kända poeter och romanförfattare, som samlar tusentals människor vid bokutsläpp och evenemang.)

Fri, demokratisk nyhetskanal från Ryssland

 

Meduza - The Real Russia sänder från exilen i Lettland. Här finns trovärdig information på engelska om vad som pågår. Senast publicerat är Invasion. Läs kanalen här. Död åt Putin!


***

 

Varför talar inte fler svenska intellektuella klarspråk? Bard är ett föredöme. Igen.

 ***

 

Läs DN:s intervju med belarusiske författaren Sasja Filipenko. Han är på väg till Stockholm med min äldste son som är hans översättare. Där ska de i kväll ha ett offentligt möte. Hela intervjun här.

Torsdagens ryska invasion av Ukraina är lika väntad som chockerade, och en konsekvens av europeisk undfallenhet, säger den belarusiske författaren Sasja Filipenko till DN.

Nu måste Europa vakna, säger han, annars väntar fortsatta aggressioner.

– Europa har varit berett att lämna från sig Belarus. Nu är jag rädd att man är beredda att lämna Ukraina också, säger han.

Död åt Putin!

Skärmdump Daily Mail
 

Detta vidriga ryska angrepp på Ukraina ska skrivas på diktatorn Putin. Jag kommer att upplåta bloggen framöver för var och en som vill skriva, och jag själv kommer att göra det. Flera av medlöparna i svenska "alternativa" medier - sådana som Chris Forsne och hennes ja-sägare - önskar jag all olycka. De är dygnet runt så angelägna om Sveriges frihet. Men de ställde sig genast på Putins sida. Död åt Putin.


Slava Ukraini betyder: "Glory to Ukraine" (UkrainianСлава Україні! Героям слава!romanizedSlava Ukraini!


Tydningen 39: Fabriken. Ur fabriksdagbok av Simone Weil (översättning av dagböckerna: Martin Högström)

Jag vid maskinen på Nordsjö Färgfabrik. Tidigt 1970-tal
 

Denna tidskrift är enligt utgivarna ”den femte titeln i den oberoende forskingsgruppen Agenturs serie Folkfronternas estetik”.

 

Med ett mycket långvarigt intresse för Simone Weil som människa och filosof reagerade jag direkt när jag såg den omnämnas.

 

För mig har läsningen av och om henne främst bestått och vägletts av Simone Pétrements biografi (original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist) samt av Weils egna böcker översatta till svenska; Att slå rot, Väntan på Gud, Tyngden och nåden, samt Personen och det heliga. Därtill har jag återkommande läst Thomas R. Nevins bok Simone Weil – Portrait of a Self-Exiled Jew samt David McLellans Simone Weil – Utopian Pessimist.

 

Två teman var jag av personliga skäl särskilt upptagen av: Weils ätstörningar och hennes fabriksår. Bakgrunden kan kanske verka banal men det var den inte. Min mamma var anorektiker och djupt troende kristen Missionsförbundare, hon dog endast 64 år ung 1994. Jag arbetade själv i början av mitt vuxenliv på Nordsjö Färgfabrik i Sege, Malmö.

 

Detta berättar jag därför att det är en viktigt bakgrund till min läsning av tidskriften Tydningens nummer om Weils fabriksdagböcker.

 

Tydningens första del är ett generöst utdrag ur Weils fabriksdagböcker. De kan sägas innehålla två typer av text, dels de rent faktiska beräkningarna av utfört arbete och vad det kan ge i inkomst, dels noteringar om den egna hälsan och omständigheterna för detta tillfälliga, mycket hårda liv.

 

Det jag genast känner igen är sådant som handlar om födan, svårigheten att äta och ursäkterna för att slippa. En gripande anteckning handlar om hur man samlar in pengar till en gravid arbetare. Weil ger 2 franc.

 

Hon blir ofta utskälld av basar och viktigpettrar, ibland verkar det ske helt utan skäl. Men det finns också leende, vänliga människor.

 

I sin kommentar skriver Emma Kihl:

 

”Tanken, skriver Weil, vågar inte kliva ur monotonin och tanken drar sig därmed darrande tillbaka. Utan värde bortom maskinen och produktionen.”

 

Nadia Taibi understryker det:

 

”Man måste låta sig ’reduceras till en molekyl’, bli ’en atom i fabrikens struktur’. Om teoretiker i allmänhet misslyckas med att förstå naturen hos arbetets organisering beror det på att ’de själva aldrig varit ett kugghjul i en fabrik.’”

 

Där finns själva kärnan, det vet jag av egen erfarenhet.

 

Skärmdump från Tydningens Instagram
 

*

                             

Så här presenterar utgivarna sitt projekt på nätet:

 


Vid tre tillfällen tar den franska filosofen Simone Weil tjänstledigt från sitt arbete som lärare för att ägna sig åt politisk och filosofisk verksamhet: 1932 reser hon till Berlin för att rapportera från de valomgångar som leder fram till Hitlers maktövertagande; 1936 reser hon till Katalonien för att strida med ett anarkistförband i det spanska inbördeskriget; däremellan, läsåret 1934–35, tjänstgör hon som okvalificerad fabriksarbetare på Alsthom och Renault i Paris. Weil hyr ett rum i anslutning till fabrikerna, som tillverkar elektrisk utrustning till spårvagnar respektive bildelar, och träder in i en av samhällets mest utsatta klasser: den okvalificerade kvinnliga fabriksarbetarens. 

Agenturs rapport Fabriken utgår från den dagbok Simone Weil skrev under sin tid som fabriksarbetare. Det är en text där detaljerade uppgifter om ackordsbelopp, missöden och beräkningar av antal tillverkade metalldelar genskjuts av kortare reflektioner över en tillvaro som alltmer liknas vid slavens. Från att ha betraktat arbetsplatsen som en plats för politisk subjektivering erfar Weil ett förtryck som inte ”ger upphov till revolt som en direkt reaktion, utan till underkastelse”. Fabriksdagbok är inte etableringslitteratur i egentlig mening, där författaren tar anställning för att förbättra arbetsvillkoren. Fabriksdagbok är resultatet av ett filosoferande med kroppen som insats kring fabriksarbetets villkor. 

Agenturs rapport Fabriken utgår från Simone Weils Fabriksdagbok, som nu publiceras i urval och översättning av Martin Högström. Rapporten tar bland annat formen av ett nummer av tidskriften Tydningen, redigerat i samarbete med Agentur.

Utöver översättningen av ett utdrag ur Simone Weils Fabriksdagbok, baserat på den kritiska franska utgåvans återgivning av dagbokens disposition, innehåller numret sex nyskrivna bidrag, som kommenterar och tänker med och tänker mot Weils text: Burcu Sahin för dagbok över sin läsning av Weil;  Emma Kihl länkar Weil med Zora Neale Hurston och Pablo Neruda;Marin Högström upprättar ett fabrikskonglomerat; den franska Simone Weil-experten. Naida Taïbi  konstaterar att dagboken är för berättelsen vad fabriken är för arbetet; Kim West åskådliggör hur montaget ställer samman utan att reducera mångfald till enhet; och Tydningens redaktion för in sin egen kropp i fabriken. 


 

onsdag 23 februari 2022

Ukraina. Läs Bodil Zalesky

Skärmdump Daily Mail

 

 Bodil Zalesky rapporterar och analyserar föredömligt om Ukraina, som här.

I mina försök att följa vad som händer i Ukraina, stöter jag förutom stöd för Ukrainas rätt att bestämma över det egna landet också på rader av hypoteser om att det är EU:s fel att Putin erövrat Krym. Man ”förstår” att Ukraina hör till den ryska intressesfären, man ”förstår” att Putin måste ingripa mot ”fascismen” i Ukraina) och man undrar (plötsligt) om inte ukrainarna också behandlat tatarerna på Krym illa. En del talar lite mer komplicerat och anser att EU lurat Ukraina att tro på dess stöd. Detta används då som ett argument för, nej, jag förstår egentligen inte riktigt för vad. För att Ukraina inte borde bestämma över sina politiska ställningstaganden? För att Krym egentligen alltid skulle ha varit mer ryskt än ukrainskt?

Det är sant att EU inte visat alltför stor entusiasm för en anslutning av Ukraina till gemenskapen, men denna brist på entusiasm kan väl knappast ha provocerat fram Putins aggressiva inblandning i Ukrainas inre liv? Å andra sidan har det i Ukraina på senare år funnits många som längtat och hoppats på ett närmande till Europa. Och på att få välja sin framtid själva, utan att behöva ta hänsyn till att landet på grund av sin geografiska position av vissa betraktas som en rysk buffertzon. En av dem har formulerat denna önskan på ett mycket kraftfullt och bittert passionerat sätt. Läs Jurij Andruchovytjs tacktal i Leipzig 2006, där han tilldelades det prestigefyllda priset ”Leipziger Buchpreis zur europäischen Verständigung”.

Läs resten av texten här.

En politisk analfabet frågade i en kommentar vad Albanien vet om ockupation. Behöver jag nämna den fem hundra år långa ottomanska ockupationen, behöver jag nämna den italienska under fascismen, behöver jag nämna den nazityska? Att jag avvisade kommentaren är väl självklart.

Procol Harum - A Whiter Shade Of Pale


Att Gary Brooker fick mycket Bach med sig från barndomen hör man. Jag var femton när den här kom och minns den med rysningar av välbehag. Nu är också Brooker död.

Rollingstone.com skriver:

Procol Harum frontman Gary Brooker, who led the band throughout their 55-year history and co-wrote and sang their 1967 classic “A Whiter Shade of Pale,” died at his home from cancer on Saturday, Feb. 19. He was 76.

“His first single with Procol Harum, 1967’s ‘A Whiter Shade of Pale,’ is widely regarded as defining ‘The Summer of Love’, yet it could scarcely have been more different from the characteristic records of that era,” Procol Harum said in a group statement. “Nor was it characteristic of his own writing. Over thirteen albums Procol Harum never sought to replicate it, preferring to forge a restlessly progressive path, committed to looking forward, and making each record a ‘unique entertainment’.”


tisdag 22 februari 2022

"Ukraina har ingen rätt att existera" säger Lavrov, som är Putins trognaste knähund

Skärmavbild från Daily Mail 22/2-2022
 

"Russian foreign minister Sergei Lavrov told Russia's parliament that Ukraine has 'no right to exist' as a sovereign state."

Vi har klara besked nu. Det vi visste skulle hända har hänt. Ryska trupper befinner sig inne på ukrainskt territorium maskerat till "fria republiker".

Tongångarna känns igen. "Ukraina har ingen rätt att existera" säger Lavrov. Ukraina finns i själva verket inte, utan är ett påfund av kommunisterna, säger Putin och vinkar åt Lenin och Stalin.

Speaking before signing his order, Putin argued that Ukraine has no right to statehood, that it was 'created by Lenin', is a corrupt US and NATO vassal, and has been directly threatening Russia's security. 

Det är en i alla avseenden motbjudande tid vi lever i. Hur detta ska utvecklas och expandera vet vi inte, men vi har våra aningar. Många människor i flera olika nationalstater har starka skäl att packa väskorna eller förbereda sig på väpnat försvar.

***

Albanien som vet vad ockupation innebär, fördömer i dag Rysslands agerande:

TIRANA, Feb. 22 - Albania has condemned Russia’s recognition of two self-declared republics in eastern Ukraine and the pouring of Russian troops into the regions, making its stance known at an emergency meeting of the UN Security Council, where Tirana currently holds a two-year non-permanent seat. 

"Let me reiterate our firm position in support of the sovereignty and territorial integrity of Ukraine within its internationally recognized borders. We demand the removal of the occupying troops from the occupied territory. We firmly condemn the illegal annexation of Crimea and its military support to the separatist’s forces in the country," Ambassador Ferit Hoxha, Albania’s permanent representative to the United Nations, told the Security Council meeting.

He added that Albania, like its NATO allies, “continues to be alarmed by the very large scale, unprovoked and unjustified Russian military build-up in and around Ukraine and in Belarus.”

Min son Mikael Nydahl till höger,i Göteborg under tisdagen tillsammans med den belarusiske författaren Sasja Filipenko som skrivit romanen Röda Korset. Den har jag recenserat här i bloggen, trots familjeförbindelsen. Mikael har ju översatt boken från ryska.

 

 



måndag 21 februari 2022

Alan Stivell et Nolwenn Leroy chantent Brian Boru à l'Olympia (2012)

Viveca Tallgren: Den usynlige hånd & andre essays (Attika, Danmark)

Viveca Tallgren. Skärmavbild från vivecatallgren.dk

 

När man närmar sig slutet i Viveca Tallgrens nya bok Den usynlige hånd & andre essays kommer texten som jag blir så starkt berörd av. Den heter Digterliv og brev, och handlar om Anne-Marie Berglund. De två är släktingar, och de växlade brev i väldigt många år. Tallgren är född i Finland, liksom Berglund, men Tallgren kom med sin mamma till Danmark som 17-åring. Ur texten:


"Jeg kom til hendes etværelseslejlighed i centrum av byen og var en smule nervøs (...) Da vi havde drukket et par glas vin, gik vi ind til centrum for at spise frokost".


Den berättelse som sedan följer är både rolig och typiskt Anne-Marie, så den bugar jag mig för.


Tallgren är mångspråkig, talar både finska och svenska, men under ett helt liv också danska – som denna bok är skriven på – samt spanska, ett språk hon yrkesmässigt översätter från. Tallgren driver också, tillsammans med sin man Sten Jacobsen bokförlaget Apuleius’ Æsel. Där har hon utgivit en volym med texter, brev och bilder av Anne-Marie Berglund, Jag har blivit fånge i mina egna konstruktioner. På sin hemsida presenterar Tallgren sig bland annat så här:

 

”Jeg er cand.phil i spansk og har også en master i spansksproget litteratur fra Universidad Virtual de Ciencias Humanas, Spanien”,

 

samt

 

”Siden begyndelsen af 1980’erne har jeg forsket i den spanske dramatiker Fernando Arrabals forfatterskab. I 2005 udgav jeg en bog om receptionen af Arrabal i Spanien, El temor al Dios Pan (Frygten for guden Pan).”

 

Hennes nya bok sätter strålkastarljuset på några av vår samtids sociala och kulturella spänningsfält. Hon inleder med en fysiskt påträngande berättelse om extrem fetma. Hon rör sig smidigt från de inledande intrycken till ett resonerande kring faktisk forskning i ämnet.

 

Det gör hon också i essän om barnuppfostran. Från Rousseau och romantiken kring ”fri fostran” leder hon oss till kinesisk-amerikanska Amu Chuas debattbok kring ”tigermodern”.

 

I titeltexten Den usynlige hånd får vi bekanta oss med Mona Leo som skrev Livet älskar dig. Tallgren hade fått den av Anne-Marie Berglund. När jag ser bilden med Leo och hennes dockor reagerar jag starkt. Mona Leo hade dockteater. Anne-Marie gjorde dockor väldigt lika Leos.

 

Här finns också essäer om den danske prinsen Henrik, Suzanne Brøgger, "kidnappning" av barn (som visar sig vara något helt annat), älskogskonstens Mecka i Indien, och mycket annat.

 

 

Allt i allt en intressant essäsamling som ger nya perspektiv på olika kulturfenomen. Att jag själv läser med särskilt fokus på sådant som kretsar kring Anne-Marie Berglund må väl vara förlåtet.


Mona Leo med docka
 

Anne-Marie Berglund-dockor