 |
Jag vid maskinen på Nordsjö Färgfabrik. Tidigt 1970-tal
|
Denna tidskrift är
enligt utgivarna ”den femte titeln i den oberoende forskingsgruppen
Agenturs serie Folkfronternas estetik”.
Med ett mycket
långvarigt intresse för Simone Weil som människa och filosof reagerade jag
direkt när jag såg den omnämnas.
För mig har läsningen
av och om henne främst bestått och vägletts av Simone Pétrements biografi
(original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av
Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist) samt av Weils egna böcker
översatta till svenska; Att slå rot, Väntan på Gud, Tyngden och nåden,
samt Personen och det heliga. Därtill har jag återkommande läst Thomas
R. Nevins bok Simone Weil – Portrait of a Self-Exiled Jew samt David
McLellans Simone Weil – Utopian Pessimist.
Två teman var jag av
personliga skäl särskilt upptagen av: Weils ätstörningar och hennes fabriksår.
Bakgrunden kan kanske verka banal men det var den inte. Min mamma var
anorektiker och djupt troende kristen Missionsförbundare, hon dog endast 64 år
ung 1994. Jag arbetade själv i början av mitt vuxenliv på Nordsjö Färgfabrik i
Sege, Malmö.
Detta berättar jag
därför att det är en viktigt bakgrund till min läsning av tidskriften
Tydningens nummer om Weils fabriksdagböcker.
Tydningens första del
är ett generöst utdrag ur Weils fabriksdagböcker. De kan sägas innehålla två typer
av text, dels de rent faktiska beräkningarna av utfört arbete och vad det kan
ge i inkomst, dels noteringar om den egna hälsan och omständigheterna för detta
tillfälliga, mycket hårda liv.
Det jag genast känner
igen är sådant som handlar om födan, svårigheten att äta och ursäkterna för att
slippa. En gripande anteckning handlar om hur man samlar in pengar till en
gravid arbetare. Weil ger 2 franc.
Hon blir ofta utskälld
av basar och viktigpettrar, ibland verkar det ske helt utan skäl. Men det finns
också leende, vänliga människor.
I sin kommentar skriver
Emma Kihl:
”Tanken, skriver Weil,
vågar inte kliva ur monotonin och tanken drar sig därmed darrande tillbaka.
Utan värde bortom maskinen och produktionen.”
Nadia Taibi
understryker det:
”Man måste låta sig ’reduceras
till en molekyl’, bli ’en atom i fabrikens struktur’. Om teoretiker i allmänhet
misslyckas med att förstå naturen hos arbetets organisering beror det på att ’de
själva aldrig varit ett kugghjul i en fabrik.’”
Där finns själva kärnan,
det vet jag av egen erfarenhet.
 |
Skärmdump från Tydningens Instagram
|
*
Så här presenterar
utgivarna sitt projekt på nätet:
Vid tre tillfällen tar
den franska filosofen Simone Weil tjänstledigt från sitt arbete som lärare för
att ägna sig åt politisk och filosofisk verksamhet: 1932 reser hon till Berlin
för att rapportera från de valomgångar som leder fram till Hitlers maktövertagande;
1936 reser hon till Katalonien för att strida med ett anarkistförband i det
spanska inbördeskriget; däremellan, läsåret 1934–35, tjänstgör hon som
okvalificerad fabriksarbetare på Alsthom och Renault i Paris. Weil hyr ett rum
i anslutning till fabrikerna, som tillverkar elektrisk utrustning till
spårvagnar respektive bildelar, och träder in i en av samhällets mest utsatta
klasser: den okvalificerade kvinnliga fabriksarbetarens.
Agenturs rapport Fabriken utgår från den dagbok Simone Weil skrev under
sin tid som fabriksarbetare. Det är en text där detaljerade uppgifter om
ackordsbelopp, missöden och beräkningar av antal tillverkade metalldelar
genskjuts av kortare reflektioner över en tillvaro som alltmer liknas vid
slavens. Från att ha betraktat arbetsplatsen som en plats för politisk
subjektivering erfar Weil ett förtryck som inte ”ger upphov till revolt som en
direkt reaktion, utan till underkastelse”. Fabriksdagbok är inte etableringslitteratur i egentlig
mening, där författaren tar anställning för att förbättra
arbetsvillkoren. Fabriksdagbok är
resultatet av ett filosoferande med kroppen som insats kring fabriksarbetets
villkor.
Agenturs rapport Fabriken utgår från Simone Weils Fabriksdagbok, som nu publiceras i urval och översättning av
Martin Högström. Rapporten tar bland annat formen av ett nummer av tidskriften
Tydningen, redigerat i samarbete med Agentur.
Utöver översättningen av ett utdrag ur Simone
Weils Fabriksdagbok,
baserat på den kritiska franska utgåvans återgivning av dagbokens disposition,
innehåller numret sex nyskrivna bidrag, som kommenterar och tänker med och
tänker mot Weils text: Burcu Sahin för dagbok över sin läsning av Weil; Emma
Kihl länkar Weil med Zora Neale Hurston och Pablo Neruda;Marin Högström upprättar
ett fabrikskonglomerat; den franska Simone Weil-experten. Naida Taïbi
konstaterar att dagboken är för berättelsen vad fabriken är för arbetet; Kim
West åskådliggör hur montaget ställer samman utan att reducera mångfald till
enhet; och Tydningens redaktion för in sin egen kropp i fabriken.