fredag 18 februari 2022

Antecknat i krigstid

 

Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls bok? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom.

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.

Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt.

Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.

Med van och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”.

Detta var ett utdrag ur Björn Kohlströms recension på bloggen Bernur. Det finns fortfarande möjlighet att köpa boken. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

torsdag 17 februari 2022

Den andliga nöden - se vad svenska folket läser

In i den svenska dimman. Foto: Astrid Nydahl
 

Man ska inte ta till överord, men när jag ser de bästsäljande fem böckerna i Sverige under pandemiåret 2021, så ser jag ett folk som befinner sig i svår andlig nöd. Presenatiorna av böckerna har jag hämtat från nätbokhandlarna. De är inte avsedda att vara parodier.


Mest säljande titlar 2021

Skönlitteratur

1 "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens

2. "Den saknade systern" av Lucinda Riley

3. "Fädernas missgärningar" av Åsa Larsson

4. "Box" av Camilla Läckberg och Henrik Fexeus

5. "Skyddsängeln" av Sofie Sarenbrant

 

Där kräftorna sjunger 

 

Internationell succé – nu på svenska. En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.

 

*

 

Den saknade systern

De sex adoptivsystrarna D’Aplièse har alla varit ute på en osannolik resa då de sökt och funnit sina rötter. Men en fråga kvarstår: vem är deras sjunde syster och var finns hon?

De har bara en ledtråd – en bild av en stjärnformad smaragdring. Jakten på den sjunde systern kommer att föra dem över hela världen – från Nya Zeeland till Kanada, England, Frankrike och Irland.

Sakta men säkert avslöjas en historia om kärlek, styrka, svek och uppoffringar som inleddes för nästan 100 år sedan, då andra modiga unga kvinnor riskerade allt för att förändra världen de levde i.

Den saknade systern är den sjunde, efterlängtade delen i succéserien som har förtrollat en hel värld.

*

Fädernas missgärningar

 

Tilldelad Svenska Deckarakademins pris för Årets Bästa Svenska Deckare 2021

- Jag ber dig, Martinsson. Jag orkar inte göra det här. Du måste hjälpa mig. Det är en döende mans sista önskan.

Rättsläkare Lars Pohjanen ber Rebecka Martinsson att utreda ett preskriberat mord. Hon går motvilligt med på detta, fast hon egentligen är arbetstrött och slutkörd.

Snart har hon även en ny mordutredning på sitt bord. Spåren löper samman och leder också till mörka hemligheter i hennes egen familjehistoria.

Äntligen är den sista boken om Rebecka Martinsson här!

 

*


Box 

 

Intensiv spänning av nya författarduon Läckberg Fexeus – första delen i nagelbitande serie. När en kvinna hittas död i en låda som genomborrats av svärd står polisen frågande: Rör det sig om ett urspårat trolleritrick eller ett extremt brutalt mord? Mina Dabiri är polisinspektör vid Stockholmspolisen och tar hjälp av Vincent Walder, mentalist och expert på kroppsspråk och magi. De gör kopplingar till ett tidigare fall, och inser att de jagar en hänsynslös seriemördare som måste stoppas innan offren blir fler. Men Minas och Vincents kantiga personligheter ställer till det. Båda bär dessutom på mörka hemligheter. Deras förflutna tycks höra samman med det som sker och tempot skruvas upp alltmer. De behöver ligga steget före mördaren, lära känna vansinnet för att kunna stoppa det.

 

*

 

Skyddsängeln

Körsbärsträden står i full blom, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas över den annalkande påsken. Sju månader har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst före en rättegång. Hon är fast besluten om att hitta honom, död eller levande.

Samtidigt som polisen lyckas gripa indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett övergivet mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.

Skyddsängeln är den nionde boken i den omåttligt populära deckarserien om kriminalinspektör Emma Sköld. Liksom tidigare delar har innehållet en stark koppling till aktuella samhällsproblem. I Skyddsängeln utforskas ämnen som ensamhet, missbruk och konsekvenserna av psykiatrireformen för 25 år sedan. Är personen som övervakar dig den du borde frukta allra mest, eller är det i själva verket din räddande ängel?

 

onsdag 16 februari 2022

Seneca: Breven till Lucilius (Daidalos, översättning och inledning av Magnus Wistrand)

 

”Gårdagen fick jag dela med min sjukdom: förmiddagen lade den beslag på men eftermiddagen fick den ge med sig. Alltså prövade jag först min tankeförmåga genom att läsa.” Seneca
Att lämna samtiden och stiga ner i ett avlägset förflutet, se där ett recept som fungerar varje gång. Denna sommar befinner jag mig alldeles i början av vår tideräkning. Det är förlaget Daidalos förtjänst. De har utgivit den drygt 600 sidor tjocka kompletta utgåvan av Senecas brev till Lucilius.

Vem var Seneca? Han föddes runt år 4 i Corduba (Córdoba) i den romerska provinsen Hispania Baetica. Föräldrarna tillhörde den tidens överklass och hade en stor rikedom. Han skickades till Rom för utbildning, där han studerade litteratur och retorik, men Magnus Wistrand påpekar att han tidigt blev intresserad av filosofi trots faderns uppenbara motstånd.  Det var där och då han kom i kontakt med stoikerna och han skulle komma att bli stoicismen trogen hela livet.

”Jag har filosofin att tacka för mitt liv och den är den minsta av mina skulder.” Seneca
Seneca led av dålig hälsa. I trettioårsåldern insjuknande han allvarligt under ett besök i Egypten men kunde vid tillfrisknandet återvända till Rom där han började sitt liv som ämbetsman och kvestor (med bl.a. uppgiften att hålla uppsikt över finanserna i provinserna).

Han landsförvisades dock till Korsika efter en påstådd kärleksaffär med Caligulas syster Julia Livilla. Tiderna skulle komma att förändras då Claudius gifte om sig med Julia Agrippina, och då hon sökte en bra lärare till sonen föll lotten på Seneca. År 65 skulle dock Seneca falla offer för en större utrensning och Seneca dömdes att begå självmord.

I sin inledning berättar Wistrand inte bara om personen Seneca utan också om hans omfattande verk. Där återfinns förstås dramerna, men det anses vara just Ad Lucilium epistulae morales – Brev i moraliska ämnen till Lucilius – som är att betrakta som det viktigaste. Det rör sig om 124 brev.

Wistrand säger att det rått osäkerhet om huruvida detta verkligen är autentiska brev till en annan person, eller om det rör sig om litteratur i brevform. Han rekommenderar också en läsning som inte slaviskt sker i turordning: ”Det går utmärkt bra – och är till och med att rekommendera – att läsa dem i vilken ordning som helst allt efter vad man för tillfället är intresserad av.”

Utgåvan är kompletterad med en omfattande ämneslista, så man vet vad respektive brev huvudsakligen handlar om. Kanske bör man också fördjupa sig i den diskussion som genom tiderna handlat om huruvida Seneca var en hycklare. Skälet till det är att han besatt en väldig privategendom – och därmed makt! – samtidigt som han predikade asketism och förakt för pengar och materiella tillgångar. På den punkten går det utmärkt väl att känna igen sig vid en jämförelse med vår tids pseudodiskussioner.

”Dygden behöver ju ingen yttre prydnad: den äger sin egen storhets skönhet och helgar den kropp den befinner sig i.” Seneca
Nå, det är breven som jag fäster min blick vid. Att läsa dem är en sällsam upplevelse. Den kräver ständiga påminnelser om vilken tid de är skrivna. När jag läser så gamla texter är det ingen självklart att jag förväntar mig igenkänning och får ständiga tankar kring hur lika vi människor är, oavsett vilken tidsålder vi levde i.

Senecas brev är framför allt en mycket nyttig påminnelse om det allmänmänskliga. Och jag glömmer inte bort att det är en fantastisk översättning som sätter mig i förbindelse med texterna. Om sommaren är för het rekommenderar jag den här boken för höst- och vinterläsning, inte minst för att den bidrar till en förskjutning bort från samtida futtigheter och politiska banaliteter. Det vi lär av Seneca är människans villkor på gott och ont. Och att vi, trots mycket olika yttre villkor, ändå tycks påminna starkt om varandra också när tvåtusen år skiljer oss i tid och rum.

Seneca skriver:

”Tro mig, sann glädje är en allvarlig sak. Eller tror du att det är med glädjestrålande anlete och, som våra bortskrämda sprättar säge, ’med ett godmodigt leende´som någon enda föraktar döden, öppnar sitt hus för fattigdomen, tyglar sina njutningar och övar sig i att uthärda smärta? Den som funderar på sådana ting upplever en stor men ingalunda inställsam glädje. Jag vill att du ska äga en sådan glädje: den kommer aldrig att upphöra när du väl förstått varifrån den hämtas (…) Käraste Lucilius, gör det som är det enda som kan göra dig lycklig: kasta åt sidan och trampa under fötterna allt det som glänser på ytan, som någon annan lovar att ge dig och ställer i utsikt från någon annan; se till det sant goda och gläd dig över det som är ditt eget.  Men vad är då detta ’som är ditt eget’? Jo, det är du själv och därtill den bästa delen av dig.” 

tisdag 15 februari 2022

"...då skulle vi inte behöva vara så rädda för döden, som vi är i denna pestens tid."

Samuel Pepys. Målning av John Hayls.
 


"... den bästa dröm som jag tror någonsin har blivit drömd, och som var den att jag höll lady Castlemaine i mina armar och fick lov att smeka henne så mycket jag ville, och sedan drömde jag att detta inte kunde vara i vaket tillstånd, utan att det bara var en dröm, men att eftersom det var en dröm och jag hade så stort och verkligt nöje av den, så hur lyckligt skulle det inte vara, om vi när vi ligger i våra gravar (som Shakespeare framställer det) kunde drömma, och bara drömma sådana drömmar som denna, då skulle vi inte behöva vara så rädda för döden, som vi är i denna pestens tid." 

Ur Pepys´dagbok, den fjortonde augusti 1665. Översättning av Jane Lundblad, Forumbiblioteket.

måndag 14 februari 2022

Kriget kommer. Vi hör kanonmullret från Rinkaby

Skärmdump

När vi kör ut till havet om morgnarna passerar vi Södra skånska regementet – P7 i Rinkaby, en av våra grannbyar.


”Södra skånska regementet utbildar i markstrid från pansarfordon, som pansarterrängbil 360 och stridsfordon 90. Förbandet har en stående bataljon och en tidvis tjänstgörande bataljon och ansvarar även för samordningen av fyra hemvärnsbataljoner. Södra skånska regementet finns i Revingehed, Rinkaby, Ravlunda och Kabusa.”

 

De senaste veckorna har vi mött stridsvagnar på väg dit på militära transportfordon. Så gott som varje förmiddag skjuts det med mycket tunga pjäser. Marken skakar under vår fika och detonationen studsar mot industribyggnaderna i Åhus hamn. Det är mycket obehagligt. Just nu ställer varje smäll oss inför frågan om detta krig ska bli verklighet i dagarna, och i vilken utsträckning det berör Sverige och våra nordiska grannländer.

Bild från Första världskriget

Camus och Sartre. Anne-Marie Berglunds läsning

 

Anne-Marie Berglund brottades ett helt liv med frihetstörsten. I hennes franska liv, men också här, var det förstås en självklarhet att Sartre och Camus kom upp. I ett brev daterat 31 mars 1998 skrev hon till mig:

"Jag behöver tanken, min och andras. Jag törstar efter tanken, jag blir sjuk av brist på tanke. Behöver även den levande tanken, höra röst och känna andedräkt från någon som tänker, se blick av någon som tänker. Det skrivna ordet räcker långt men inte helt. Inte ens breven räcker, ändå är jag uppriktigt förvånad att jag trots allt kan samtala med någon per brev, dina brev är en verklighet, är hjälp till den övergivna tanken, besök, ingivelser...

Hur kunde jag fastna så här, bli en sådan spåkvarelse, eller underkastat djur, jag är ett sjukt djur. När jag läser Sartre väcks min ungdomliga revolt, sådan som jag var och tycker att det brev han riktade till Camus 1952, kunde vara riktat till mig, fast då behövde det inte vara så subtilt, men andemeningen i det; att vi människor finns här för att med handlingen (skriva kan förstås vara handling) sträva efter frihet. Det finns ju bara frihet eller inte frihet. Och förtryck eller inte förtryck. Sartre är enkel."

Jag hade mina invändningar eftersom jag tyckte att Sartre korrumperade frihetsbegreppet så länge han försvarade Sovjetunionen. Camus var min man, honom kände jag full respekt för. Också när det gällde friheten.

söndag 13 februari 2022

Alfred Döblin: Resa i Polen ( Bokförlaget Faethon, översättning av Peter Handberg)


 

Samtidigt som Peter Handbergs egen polska resa publicerades (se bloggen om Världens yttersta platser. Judiska spår) utkommer det verk som inspirerat Handberg: Alfred Döblins Resa i Polen från 1924. Det finns något kusligt i denna läsning. Boken är skriven åren före de stora pogromerna och den nazistiska folkmordspolitik som ledde till Förintelsen. Där vi i Handbergs bok möter områden, byar, städer som är ”Judenrein”, finner vi hos Döblin raka motsatsen, nämligen områden, byar och städer som sjuder av judiskt liv.

Döblin noterar, antecknar, funderar. Han blir vittne till en viktig judisk högtid, Sukkot eller Lövhyddohögtiden, och skriver:
En märklig fest för detta folk. Vet de vad de förbereder sig för här? Det är resterna av en naturfest. Vilket trist minne för ett folk av handlare och tänkare. Ingen mark, inget land, ingen stat. Ingen sådd, ingen skörd, ingen natur. På de mörka bakgårdarna bland soptunnor, på smala balkonger utan tak flyttar de in i eländiga trälådor (s.92)
Men han tränger också in i de filosofiska och religiösa resonemangen han möter bland judarna:
De mest genuina judarna har för länge sedan slutat vänta på ”staten”. Man kan endast vidmakthållas i det andliga, därför måste man förbli i det andliga. Det politiska kan inte uppfylla det himmelska, politik skapar inget annat än politik (s.124)
Språkfrågan är här akut, inte bara som en motsättning mellan jiddisch och hebreiska, utan också som en konkret klassmotsättning. Välbeställda hebraister föraktade den jiddishtalande underklassen.
Herrn menar: ingen hebraist tror på fullt allvar på det hebreiska språket i diasporan. Det finns ingen anledning att debattera hebreiskan i Palestina. Det är en konstgjord fråga (s.126)
Så fel den mannen och många med honom skulle få. Idag talas hebreiskan som vardagsspråk av miljoner människor! Det Döblin ser i de omfattande, judiska slumområdena chockerar honom. Han beskriver vad han ser och hans ord är inte ägnade att smeka medhårs:
Ingen som önskar detta folk något gott kan försöka att försköna något här. Att detta här har kunnat uppstå visar hur sned, olycklig och farlig, för sig och sin omgivning, den ekonomiska situationen är för judarna. Detta är effekterna av en politik som förts i århundraden. En återvändsgränd. En fysisk och ekonomisk degeneration förorsakad av andra. Det är en absolut plikt för de politiska ledarna att befria judarna från denna situation. Anblicken av denna fasliga judegata måste inpräntas i deras hjärnor. Och de ska slå sig för bröstet – de som har tvingat dessa människor till detta! (s.164)
Peter Handberg har skrivit ett mycket informativt förord till boken. I sin egen bok för han in resonemang om den beröringsskräck som präglar svensk samtidspolitik, och den stämpelkultur som avfärdar all kritisk diskussion som ”rasism”. 

Döblin ser de manipulativa hoten växa i 1920-talets Europa, han känner doften av en politisk sjukdom som sprider sig. Han skulle få fruktansvärt rätt drygt tio år senare. Lägg gärna hans varnande ord på minnet:
Men det finns något fruktansvärt i dagens nationalism. Jag tappar all lust att trösta och hota med ”gränser” som har ”tyrannens makt” och där jag urskiljer nationalismens tyranni. Här sitter de nu i skolorna, ukrainare, judar, vitryssar och jag vet inte vad. De olika folken är sönderslitna. Man låter dem inte utvecklas som de önskar. Och nu går allt på tok och snett. De kapslar in sig, är själsligt överhettade. Är besatta, besatta. Vilken förskräcklig olycka, tusenfaldig olycka som kommer ur allt detta. Istället för frihet ser man kamp och lidelse. Ack, alla dessa hundratals små språk! Och historia. Jag vet hur ”historia” lärs ut: storhetsvansinne förenas med okunskap. Jag vet hur ”frihet” lärs ut: med hat mot grannarna. Nationellt medvetande, nationell medvetslöshet (s.171)

Hanna Siniora är en kristen palestinier

Hanna Siniora, Jerusalem

Hanna Siniora är en kristen palestinier som haft stor betydelse för pressen i Palestina. Jag har träffat honom flera gånger och han har hjälpt mig rent praktiskt under reportageresor. Min äldste son Mikael var med en gång, blott 18 år gammal, och Siniora behandlade honom mycket vänligt. Han ställde alltid upp, också på kort varsel om jag ringde honom. Ibland hade han lämnat redaktionen när jag anlände men det var bara att vänta.

Han var på den tiden chefredaktör för Al Fajr, tidningen som trotsade förbudet att publicera bilder på Arafat. Hans insatser för den tidens fredsprocess ska inte underskattas. Al Fajr höll sina läsare informerade där andra spelade ett politiskt spel.

Idag är hans betydelse större i det palestinska samhället,skulle jag tro utifrån vad Wiki skriver:

Hanna Siniora (born 6 November 1937) is a Palestinian Christian who lives in East Jerusalem. He is the publisher of The Jerusalem Times and a co-Chief Executive Officer of the Israel/Palestine Center for Research and Information.

He is also a member of the Palestine National Council and the chairperson of the Palestinian-American Chamber of Commerce.

An early proponent of dialogue and negotiations with Israel, Siniora has a long history of involvement in pro-peace activities.

For his lifetime commitment to working towards Palestinian-Israeli peace, he was awarded the Order of the Knights of Malta.

Born in Jerusalem in 1937, Siniora completed his Bachelor of Science in pharmacy at a university in Benares, India in 1969, at which time he returned to the West Bank. In February 1974, he was asked to manage the Arabic language newspaper Al Fajr after its editor-in-chief, Yusuf Nasr, was kidnapped. He established an English language version of Al Fajr in 1980 and served as its editor, and was later granted the position of editor-in-chief of the Arabic-language version in 1983.

Privat bild från första mötet 1984.

lördag 12 februari 2022

Mot kriget då, mot kriget nu

 

Antologi mot Irakkriget. Jag inbjöds att vara med. En av redaktörerna var Cecil Woolf. Nog var det märkligt att finnas med artikel där tillsammans med sådana som Julian Barnes, John Le Carre, Sara Paretsky, Harold Pinter, Paul Theroux, Beryl Bainbridge, Nadine Gordimer, Margaret Drabble och andra. Det jag skrev då står jag för i dag också, inte minst mot bakgrund av det allt troligare krig som väntar nu. Internationell press hävdar i dag att Ryssland inleder kriget mot och invasionen av Ukraina på onsdag.

Cecil James Sidney Woolf (20 February 1927 – 10 June 2019) was an English author and publisher. He was a nephew of the Woolfs of the Bloomsbury Group and lived in Hammersmith and Mornington Crescent. During the Second World War, he was a Captain in the Royal Tank Regiment and fought in Italy.

Knarkhelvetets Manchester

 


Den första kvällen vi befinner oss i Manchester går vi till en restaurang i närheten av hotellet. På vägen tillbaka efter maten korsar vi det närbelägna Picadilly Gardens, som kan beskrivas en kombination av spårvagns- och bussterminal på ena sidan och ett grönområde med fontän och statyer på den andra. Här ser vi såväl drottning Victoria som James Watt (1736 - 1819). Men det är inte dessa historiens vingslag som träffar oss, istället fäster vi blickarna på alla utslagna och till synes paralyserade unga människor vi ser överallt på torget. De har stelnat i märkliga poser, stående, sittande eller liggande. Vi har aldrig sett något liknande förut, och när vi dagen därpå hör kvinnan i ett uteliggarpar skälla ut mannen skrikande ”Måste du röka den där förbannade skiten nu igen” så drar jag slutsatsen att det handlar om crack. Förmodligen hade jag alldeles fel. Manchester har nämligen drabbats hårt av en närmast epidemisk spridning av den livsfarliga drogen Spice. Men också heroinet i sina olika former har slagit hårt mot stadens unga och utslagna.

 

Under sommaren 2018 rapporterar både tidningar och tv vad som pågår. Också rättegångarna mot de dödens handelsmän och mördare som kallas langare ges stort utrymme. The Guardian skriver till exempel den 4 juni:

 

”Ledaren för en drogorganisation har fängslats med sex medhjälpare efter att 210 kg koncentrerat heroin hittades i bord i Manchester i fjol. Fikri Yarasir, känd som Mario på grund av sin likhet med karaktären i videospelet Nintendo, fick 25 års fängelse för att ha smugglat det största partiet heroin till Manchhester som polisen någonsin upptäckt.”

 

Fikri Yarasir har haft Turkiet som bas för sin verksamhet och hans eget ursprung finns i just detta land. Han är dryga femtio år fyllda och kallas i allmänhet för ”crime lord”.

 

I den lokala gratistidningen Manchester Evening News rapporterar man utförligt om Spice-epidemien:

 

”Det är välkänt att Spice härjar bland de hemlösa. Men knarkhandelns inverkan sprids betydligt längre. Att använda droger är utbrett i alla samhällsgrupper. Den tid då kokain var något för en relativt välmående medelklass är sedan länge förbi. Det är billigare än någonsin att köpa droger (…) efterfrågan ger bränsle åt en växande, lukrativ branch; en branch där köparna dör i större antal än tidigare. Officiella siffror analyserade av M.E.N. visar att polisen registrerat en 35-procentig ökning i knarkbrottsligheten under 2017.”

 

En av många som stelnat i en Spice-ställning i Manchester. Foto: Astrid Nydahl
 

Denna dramatiska ökning på bara ett år är i högsta grad synbar på stadens gator och torg. I nästan varje kvarter i centrum ser vi de hemlösas tragiska boningar. På ett lager av wellpapp, tidningar och skräp ligger deras filtar eller sovsäckar. Bredvid dem allt det en människa kan tyckas behöva; en liten påse med kläder, några viktiga föremål och framför dem utan undantag pappersmuggen från något lokalt kafé, den som förväntas inbringa några pund. Ofta ser vi människor böja sig ner och skänka något i matväg, en bit bröd, en flaska mineralvatten eller så talar någon socialarbetare med dem. De uteliggande narkomaner vi möter har ansikten fulla av bölder och sår, de är svarta och ibland rinner det vätska ur dem. Deras allmäntillstånd är uppenbart mycket dåligt. Manchester Evening News igen:

 

”Detta representerar ändå bara ’toppen av ett isberg’ enligt en högt uppsatt polisofficer. Trots mängder med arresteringar och fängslade nyckelpersoner, så fortsätter langarna att sprida Spice i Piccadilly Gardens, medan rekreationsdrogerna som tas i Manchesters clubland nästan är allestädes närvarande. Och människor dör.”

 

Man rapporterar också om andra droger:

 

”Droger som MDMA - ecstasy – blir allt starkare (…) Langarna sätter liv i fara då de använder pentylone, en klass B-drog, och säljer den som ecstasy. Människor som använder ecstasy eller kokain – eller ketamin som är starkt smärtdämpande – upptäcker att det blir billigare än att enbart dricka alkohol. En ecstasy-tablett kostar mellan 5 och 10 pund, ett gram kokain kostar mellan 30 och 40 pund, och ett gram ketamin runt 25.”

 

Förmodligen är detta ändå summor som man bara teoretiskt sett kan tigga ihop, men jag betvivlar samtidigt att tiggeriet skulle finansiera hela missbruket. Inte minst de kvinnor som missbrukar och sover ute använder sig också av sexuella tjänster för inkomsterna. Bland langarna hittar myndigheterna också studenter vid The University of Manchester som tar betalt i elektroniska kryptovalutor som Bitcoin. 2593 personer dog av dessa droger i England och Wales under 2016. Siffrorna stiger hela tiden. Drogkännare i landet säger att de preparat som når gatorna i Manchester är ”så starka att det lätt händer att man tar överdoser.”

 

I januari 2018 rapporterar BBC om den drog man kallar ”rysk roulette”, och det handlar mycket riktigt om Spice. BBC använder starka ord om denna drog som intagit Manchester och lämnar ”förstörelse och död i kretsen av hemlösa efter sig”.

 

Spice är en syntetisk cannabinoid som härmar cannabis. Den kallades ”legal highs” innan den förbjöds i maj 2016. BBC´s reportar ser samma sak som vi såg när vi besökte staden i september 2018:

 

”När man går runt i Piccadilly Gardens – i utkanten av Manchesters Northern Quarter – tidiga kvällar, kan man se män och kvinnor som kollapsat i entréer till snabbmatsställen och varuhus, eller dubbelvikta – som om de frusits fast på stället – bland pendlare och konsumenter. När platsen där en organisation delar ut mat till uteliggare kan man känna den typiska, bittra, kemiska doften av Spice.”

 

Dr Oliver Sutcliffe från Manchester Metropolitan University, en av landets främsta kännare av Spice, anser att de senaste proverna de tagit på drogen visar att den är "betydligt mer potent än de andra, tidigare generationerna".

 

Han anser att användandet av denna drog bäst kan jämföras med att sätta en pistol mot huvudet, trycka av och hoppas att man inte ska dö.

 

Siffror från 2016 visar att det fanns 27 dödsfall där denna drog fanns omnämnd i dödsattesterna. Under januari månad 2018 arresterade Greater Manchester Police hela 52 person som hade Spice på sig och som förmodades vilja sälja drogen.

 

När vi gått till rummet den första kvällen hade jag två minnesbilder av de drogade: de märkvärdiga ställningar de fastnat i och deras smutsiga hy. Det var som om de gått rakt ut från det förra ruset, aldrig passerat en vattenkran och en vask, för att sedan återvända in i det paralyserande, livsfarliga tillståndet.

 

 

 

 

fredag 11 februari 2022

Strandhäll och Gustafsdotter - sossarna som jobbar

Nog får man säga att de anstränger sig, Annika Strandhäll och Jeanette Gustafsdotter.

Om den senare skriver DN:

Daniel Suhonen vill annars inte resonera allt för mycket om huruvida Jeanette Gustafsdotter är rätt eller fel person på posten, inte än. Klart är, säger han, att intervjun visar att kulturministern måste våga ta plats och ges mandat att säga vad hon tycker – även bortom kommande utredningar och remissvar.

– Framtiden utvisar om hon är rätt. Men nu är Jeanette Gustafsdotter kulturminister och då får hon fan se till att vara det. Då måste hon lämna ytvattnet och gå på djupet. Finns det luckor i politiken och analysen får hon fylla dem. Hon har ett attraktivt och viktigt arbete som aktiv motor i kulturpolitiken. Då får man se till att man har svar. Det ska sitta nästa gång, säger han.

Man får nog säga att Daniel Suhonens tro på det omöjliga är stor.Var skulle kunskapen finnas hos henne? Hos den obildade makteliten finns det förstås varken djup eller analys. Svarslös kommer hon att förbli tills hon blir utbytt.

Annika Strandhäll känner vi som hårfrisörskan med ansvar för slutförvaret av utbränt kärnbränsle. Någon kunskap på området har hon inte. I en rak linje från Mona Sahlin saknar hon också kunskap om elementär privatekonomi. DN nu i kväll:

Nu visar det sig att Strandhälls privatekonomi återigen har blivit ett ärende för Kronofogden. På torsdagen registrerades en ansökan om ett betalningsföreläggande från Värmdö kommun. Det rör sig om en skuld på 1 350 kronor som avser ”slamavskiljare fastland”. Den ursprungliga fakturan, på 714 kronor, skulle ha varit betald den 30 december 2021.

– Vi kommer nu påbörja arbetet med att delge henne, säger en medarbetare på Kronofogdens kundtjänst.

 

Minns ni tidningarnas tid?

 

Minns ni tidningarnas tid? Det var den tid då man fällde ut sin morgontidning över frukostbordet och började läsa och markera sådant som skulle räcka resten av dagen. Den tiden - tidningarnas tid - pågick i alla fall alltjämt den 15 november 1992. Och det är inte särskilt länge sedan. Från just den dagen har jag en helsida ur Dagens Nyheter som ni kan se på bilderna. Det är Michael Winiarski som "reser bland minnena av författaren Bruno Schulz". Det framgår kanske inte här, men man ska minnas att det inte bara var tidningarnas mått som gjorde dem till vad de var, det var också de generöst tilltagna texterna och det faktum att man vågade använda en tämligen liten grad på texten. Varför har jag sparat just den sidan? Därför att den trycktes i samband med att det var hundraårsdagen av författarens födelse. Och dessutom i närheten av den årsdag då han sköts till döds av en Gestapopöbel.

Artikeln hade jag sparat i hans Sanatoriet Timglaset, utgiven i svensk översättning 1987. 1992 kom översättningen av Kanelbutikerna. Båda böckerna fick sin svenska språkdräkt av Johan Malm (de skrevs på polska).

Dagstidningarnas tid är sedan länge förbi. Det som utges är slask och sladder. Men författaren Bruno Schulz tid är sannerligen inte förbi. Det visar förlaget Glänta som givit ut den mycket vackra volymen Brev, essäer, noveller i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. Vilken gåva att få läsa en sådan bok. Just nu ville jag bara rikta strålkastaren mot det förflutna - det som gått förlorat och det som finns kvar.