fredag 11 februari 2022

Strandhäll och Gustafsdotter - sossarna som jobbar

Nog får man säga att de anstränger sig, Annika Strandhäll och Jeanette Gustafsdotter.

Om den senare skriver DN:

Daniel Suhonen vill annars inte resonera allt för mycket om huruvida Jeanette Gustafsdotter är rätt eller fel person på posten, inte än. Klart är, säger han, att intervjun visar att kulturministern måste våga ta plats och ges mandat att säga vad hon tycker – även bortom kommande utredningar och remissvar.

– Framtiden utvisar om hon är rätt. Men nu är Jeanette Gustafsdotter kulturminister och då får hon fan se till att vara det. Då måste hon lämna ytvattnet och gå på djupet. Finns det luckor i politiken och analysen får hon fylla dem. Hon har ett attraktivt och viktigt arbete som aktiv motor i kulturpolitiken. Då får man se till att man har svar. Det ska sitta nästa gång, säger han.

Man får nog säga att Daniel Suhonens tro på det omöjliga är stor.Var skulle kunskapen finnas hos henne? Hos den obildade makteliten finns det förstås varken djup eller analys. Svarslös kommer hon att förbli tills hon blir utbytt.

Annika Strandhäll känner vi som hårfrisörskan med ansvar för slutförvaret av utbränt kärnbränsle. Någon kunskap på området har hon inte. I en rak linje från Mona Sahlin saknar hon också kunskap om elementär privatekonomi. DN nu i kväll:

Nu visar det sig att Strandhälls privatekonomi återigen har blivit ett ärende för Kronofogden. På torsdagen registrerades en ansökan om ett betalningsföreläggande från Värmdö kommun. Det rör sig om en skuld på 1 350 kronor som avser ”slamavskiljare fastland”. Den ursprungliga fakturan, på 714 kronor, skulle ha varit betald den 30 december 2021.

– Vi kommer nu påbörja arbetet med att delge henne, säger en medarbetare på Kronofogdens kundtjänst.

 

Minns ni tidningarnas tid?

 

Minns ni tidningarnas tid? Det var den tid då man fällde ut sin morgontidning över frukostbordet och började läsa och markera sådant som skulle räcka resten av dagen. Den tiden - tidningarnas tid - pågick i alla fall alltjämt den 15 november 1992. Och det är inte särskilt länge sedan. Från just den dagen har jag en helsida ur Dagens Nyheter som ni kan se på bilderna. Det är Michael Winiarski som "reser bland minnena av författaren Bruno Schulz". Det framgår kanske inte här, men man ska minnas att det inte bara var tidningarnas mått som gjorde dem till vad de var, det var också de generöst tilltagna texterna och det faktum att man vågade använda en tämligen liten grad på texten. Varför har jag sparat just den sidan? Därför att den trycktes i samband med att det var hundraårsdagen av författarens födelse. Och dessutom i närheten av den årsdag då han sköts till döds av en Gestapopöbel.

Artikeln hade jag sparat i hans Sanatoriet Timglaset, utgiven i svensk översättning 1987. 1992 kom översättningen av Kanelbutikerna. Båda böckerna fick sin svenska språkdräkt av Johan Malm (de skrevs på polska).

Dagstidningarnas tid är sedan länge förbi. Det som utges är slask och sladder. Men författaren Bruno Schulz tid är sannerligen inte förbi. Det visar förlaget Glänta som givit ut den mycket vackra volymen Brev, essäer, noveller i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. Vilken gåva att få läsa en sådan bok. Just nu ville jag bara rikta strålkastaren mot det förflutna - det som gått förlorat och det som finns kvar.

torsdag 10 februari 2022

Leonard Cohen - Lover, lover, lover (With Laura Branigan)

Bob Dylan - Don't Fall Apart on Me Tonight (Version 2) (Official Video)

Bob Dylan och Leonard Cohen i nya böcker

Tror man att det blir pengar över till böcker när el-räkningen är betald, då tror man fel! Just därför är det en fantastisk gåva, att vänner alldeles på eget initiativ sänder mig dem! På sista tiden har jag fått två böcker som berättar om poeter och sångare som betytt mycket för mig ända sedan tonåren. Här vill jag bara visa dem, recensioner får komma senare.

Bernur skrev om Dylan-boken:

Det finns så många olika Dylans. Tretton stycken, listar Klinkmann i ett av sina föredömliga appendix. I ett annat: en utmärkt komprimerad och användarvänlig biografi. I ett tredje: en redogörelse för alla referenser i låten ”Murder Most Foul”. Så, (ännu) en knappologisk bok? Ja, fast inte enbart. Klinkmann är engagerad och initierad, men inte helt okritisk. Han kan raljera kärleksfullt om Dylanologerna. Ambitionen är inte att ta miste på, då det räcker med att lista kapitlens namn: Den sammanflytande tiden, Den gåtfulla tiden, Den atmosfäriska tiden, Den ikoniska tiden, Den apokalyptiska tiden, Frihetens tid.

 (...)

I den här boken framstår Dylan som självmedveten och självreflekterande. Det är tiden som är Klinkmanns huvudspår, och han utreder hur en artist försöker både vara kvar i det gamla och se framåt. 

 

Tack Anders W. Nu ska jag läsa boken.

 

***

 

Och så kom det en bok om Leonard Cohen också:


"With my jingle in your brain,
Allow the Bridge to arch again"

How are we to understand Leonard Cohen’s plea? Who speaks to whom in this oeuvre spanning six decades? In search of an answer to this question this study considers the different guises or “demons” that the Canadian singer-songwriter adopts. 

(...)

Ultimately, Cohen’s artistic practice can be read as an attempt at forging interpersonal contact. 


Tack Lennart R, nu ska jag läsa också den här boken.

 

onsdag 9 februari 2022

"här börjar stadens ljus i rosa och citrongult över Tejo"

 

Eugénio de Andrade framstår för mig som den främsta av Portugals moderna poeter.

Jag ville så gärna ha med en av mina favoritdikter i min första bok om Lissabon. Med detta vykort gav han mig den möjligheten. Dikten lyder i Marianne Sandels översättning:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

Ebb, ebb, ebb

Lunds domkyrka. Foto: Astrid Nydahl


Skulle jag skriva något just nu, skulle orden finnas med: elpriset, covidpasset, Trudeau, truckers, krigshotet, kulturskymningen, den politiska klassen, bedrägligheten, kriminaliteten, hedersmorden, islamismen, åldrandet, drogerna, underhållningsdöden, stadsförstörelsen. Men jag skriver inget. Idag råder ebb. Floden får komma när den vill...


tisdag 8 februari 2022

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)
 

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Lettlands första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 


Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”


(Ur min dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

 

måndag 7 februari 2022

Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas, till svenska översatta roman, tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: Afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.

söndag 6 februari 2022

Duarte - Fado novembro

Eva Ström: Jag såg ett träd

 

Eva Ströms diktsamling läser jag fortfarande. Det finns några fina enskildheter i den som jag gärna vill visa.

 

Dikten De nya krigen vrider sig runt de senaste årens aggressiva smitta. I diktens senare del läser jag:

 

”fönstren står öppna

i undersökningsrummet

kroppsvätskorna är alla smittsamma

en tår faller på min nakna handrygg

svetten dröjer

i styva märken

när droppen går genom tyget.”

 

Också dikten Global syntax rör sig i detta fält:

 

”Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.”

 

Bokens tema är träden. Men alldeles i närheten av träden finns sjukhusen och de munskyddsstinna vattnen.

 

När jag besökte Ortopeden i Hässleholm i torsdags och såg alla häckar och buskage fulla av munskydd tänkte jag på denna dikt. Läsningen fortskrider.

 

*

 

I judisk tradition är frågorna viktigare än svaren. Det lärde jag mig för fyrtio år sedan, eller mer.

 

När jag läser Eva Ströms diktsamling slår det mig att frågetecknen har sin särskilda plats i den. I dikten Ingenstans läser jag:

 

”Kan ruttnande tång bli guld?

Kommer presidenten hamna i fängelse?

Vad är det som gjort Navalnyj sjuk?”

 

Nog känner man de mycket kalla samtidsvindarna? Man skulle vilja fråga också vad som pågår i Rysslands gränsland, varför plötsligt Vlad är så hotad av Ukraina, denna nation som redan fått så mycket jord stulen.

Poesi som växer mitt i sin samtid blir aldrig otidsenlig. Just av det skälet.

 

I en annan dikt, I förskingringens tid, samlingens längsta dikt, finns det en fråga formulerad:

 

”Säg är det sant, att människorna levde nyss?”

 

Funnes inte speglarna, där vi kan möta oss själva varje morgon skulle vi tvivla.

 

När vi manas till den ena åtgärden efter den andra kan vi också med hennes bok konstatera att vi använder ”Guds handspritsdusch”.

 

 

*

 

I Askens väg läser jag om jordhärligheten som ”trädde ur psalmboken/och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden”. 

 

Dikten fortsätter:

”och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden

som sveper över Barums cikoriablommor.

Fjällmorgonen stack upp i Fjälkinge backe

där fåren strövade, betande och bräkande

på andra sidan den stora galgbacken

som aldrig tagits ur bruk.”

 

I Eva Ströms diktning är det lokala förankrat i en tidlös mytologi. Jag åker ofta förbi Barum där min vän Gunilla bodde. Fjälkinge backe ser jag från vägen till Bromölla.

 

Men Yggdrasil ser jag ju inte! Den berättelsen är ett historiskt stoff att plantera i dikten. Ja, trädplantering i boktitelns anda.

 

Liknande berättelser visar hon oss med Zeus, Hera och Farao. Medan ”den förgiftade mannen i Omsk” borde vara bekant för oss alla, just nu, också sedan.

 

 

lördag 5 februari 2022

Hotet från Ryssland och Kina

Skärmdump från Fokus

Axel Odelberg skriver i Fokus, några tankar som kan vara en motbild för alla dyrkare av Putin framför allt:


För åtta år sedan var det OS i Sochi. Sedan knep Putin Krim. Nu är det OS i Peking. Vad händer denna gång då den olympiska elden släcks? Blir det Taiwan, Ukraina, eller båda?

 

Ryssland och Kina breder ut över den euroasiatiska kontinenten och hotar att flyta ut lite till. Likt huliganer sprider de rädsla, osäkerhet och konflikt omkring sig. Utan dessa två geopolitiska översittare skulle världen kunna vara en förhållandevis lugn plats.

Men efter några årtionden av avspänning, samarbete och ekonomiska och tekniska framsteg i spåren av murens fall och Deng Xiao Pings marknadsreformer, bestämde sig Vladimir Putin och Xi Jinping, var på sitt håll, för att ändra denna fredliga och gynnsamma världsordning.

 

De imperialistiska fantomsmärtorna hos kontinentens jättar har blivit så svåra att erövringskrig inte längre tycks framstå som särskilt avskräckande i strävan att döva smärtorna. I Ryssland har det skett i takt med att Putin blivit alltmer autokratisk. I diktaturen Kina i takt med att landet blivit allt rikare och ännu mer autokratiskt.


Diktaturer är farliga inte bara för oliktänkande, det utgör också ett gissel för omvärlden. Vore inte Kina just det, diktatur alltså, så skulle Taiwan inte vara ett problem och Kina skulle finna sig i den internationella domstolens utslag beträffande landets megalomana anspråk i Sydkinesiska havet.

 

Yo-Yo Ma, Alison Krauss - The Wexford Carol

Sedan möttes vi i Paris. Kritikerröster

 

En av sorgerna är att flera av de planerade bokprojekten avbryts. Därför avstannade produktionen under 2000-talet. Det handlar om att inte vare sig kunna eller våga skriva, liksom att inte tåla sin egen skrift. Att skriva blir skambelagt. Problemet med det skadliga livet är att det blir skadligt först när det är för sent, det vill säga att effekterna inte visar sig förrän du borde ha ändrat riktning. ”Stressen och spriten” som hon själv anger blir del av det destruktiva. Det är sorglig läsning, men allt bärs av en okuvlig optimism trots allt. För så är det nu med optimismen, att den inte låter sig hejdas. Mycket kan sägas om Berglund och den livssyn hon uttrycker här, men hon gnäller aldrig: ”Ha ont i ett knä – det är inte sjukdom. Sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom det är existens.” 

 

Björn Kohlström i Bernur

 

 

’Sedan möttes vi i Paris’ är ett mästerverk. En ren och inte sällan uppfordrande njutning. En förändrande, fördjupande, förlustande samling brev som lämnar spår efter sig för evigheten, skulle jag påstå, därför att den härrör ur den. Läs! är sålunda min allra varmaste rekommendation. Läs och lär! 

 

Anna Wahlgren på Facebook

 

Det är 24 års, stundtals intensiv, brevväxling vi får följa. Flera gånger slår det mig också att det är på riktigt, just brevväxling. Det är inga korta mail eller ännu kortare chattkommentarer med fåniga emojis. Det är riktiga brev i kuvert och med frimärken de skickar till varann. Det blir allvar.

 

Per-Erik Tell i Kosmopolitbloggen

 

 

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.

 

Boken Sedan möttes vi i Paris är för beundrare, men också en ingång för nya läsare till ett unikt författarskap.

Anne-Marie Berglund tycks ha varit en sträng redaktör för sitt eget material. Hon publicerade bara en bråkdel av det hon skrev. Många av hennes böcker är mycket svåra att få tag på. Thomas Nydahls fina arbete med breven övertygar om att det är rätt tid att nu ge ut Anne-Marie Berglunds samlade verk.

 

Gunilla Kindstrand i Fokus

 

 

Breven från Anne-Marie Berglund ger oss inblickar i ett liv och skapande som vidgar min förståelse och som jag inte vill vara utan. Bokens auktoritet förstärks ytterligare genom alla de fantastiska fotografiska porträtten av Berglund, tagna av livskamraten Hideo Matsumoto. 

 

I hennes ansikte fångar han känsligt in bräckligheten, beslutsamheten och den tidlösa nyfikenheten – allt detta som skapade en originell och oumbärlig författare.

 

Thomas Kjellgren i Kristianstadsbladet

 

BOKEN KOSTAR 300:- INKLUSIVE FRAKT. BESTÄLL MED ETT MAIL TILL thomas.nydahl@gmail.com