När Kristian Lundberg
utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är
det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och
ödmjukhet.
Lundbergs omfattande
författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en
son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen,
skrivandet, livet.
I den nya boken är
sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.
”Efter flera års rak
nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget
och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”
Hans identitet som
gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta
hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.
”Jag hade äntligen nått
fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”
Lundberg blir
uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på
härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna,
bortglömda områden.”
Dagtid kan han vila på
Café David som drivs av Stadsmissionen.
”Jag anpassar mina
droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”
”Jag vill verkligen
försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den
här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som
inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”
Omtalad just som
författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska
tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och
heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell
som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin
utan en bultsax.
Han skriver:
”Du har vaknat. Din
kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du
gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”
”Jag skall försöka
berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar
är sant.”
”En alkoholist och
narkoman. Och jag är bägge delar.”
”Vad jag äger?
Ingenting, minst av allt mig själv.”
Hans identitet är så
förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara
Kristian Lundberg.”
Att förlora kan vara
allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt,
bokstavligt talat:
”Det finns ingenting
som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min
lägenhet.”
Är då denna bok helt
sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens
djupa sanningskrav:
”Det finns ingenting
mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda
verktyg. Det självbiografiska.”
Frågan är var
missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga
texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den
avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”
Litteratur och liv kan
aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han
sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har
också starka drivkrafter.
”Ingen har bett mig
utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända
att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en
önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”
”Mitt beroende fick
kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”
Det är mycket länge
sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam
redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk
text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som
Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar
jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt
fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den
sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en
mästerlig berättelse om allt detta.
Förlagets presentation:
Sånger
vid avgrunden är
Kristian Lundbergs mest självbiografiska bok hittills.
Detta
är en bok om beroende. Här möter vi honom bland narkomaner och alkoholister,
bland hemlöshet och ekonomisk brant. Döden lurar bakom knuten och är för bokens
varelser en självklar ingrediens. Överdoser blir vardag och läsaren tillåts
sitta bredvid en stund. Om det går att likna denna likaledes litterära som
självutlämnande bok vid något så går tankarna till Vi barn från Bahnhof
Zoo. Den kultförklarade berättelsen om unga människor på drift i ett
våldshärjat Berlin är i sin nakenhet en knuff rakt in i Lundbergs
tematik. En sång vid avgrunden är en markör, skuggvarelser tampas i
en härjad och befläckad stad. Med sedvanligt briljant språk lyfts berättelsen
upp till ett allmängiltigt plan utan att för en sekund förlora i stringens.
Lundberg har skrivit ett vittnesmål av vuxna gatubarn där heroinet ersatt trygghet
och alkoholen gjuter olja på alla vågor.
I
ordningen är detta Lundbergs fyrtionde titel men dess tematik löper längs hela
det produktiva författarskapet. Sedan debuten 1991har Lundberg utforskat
mörkret, hos sig själv och hos det samhälle vi alla är en del av. En sång
vid avgrunden är ett brottargrepp om euforins erotiska lockelse vilken
framkallas i beroendets rus, en lockelse inför vilken mänskligheten
fullständigt står maktlös och därför fördömer. I En sång vid
avgrunden får vi som aldrig förr möta författaren själv. Det finns
exempelvis en prolog där vi förses med ett antal nycklar, essentiella för
vidare läsning. Han bjuder upp till en mörk dans i beroendets alla mörkaste
vrår. Går det att tillfriskna? Är somliga predestinerade till att falla offer?
Han låter oss träda fram ända till avgrundens rand och kanske finns det där en
förklaring? För vid avgrunden dväljs social utsatthet parat med
klasstillhörighetens förbannelse.