torsdag 10 februari 2022

Bob Dylan och Leonard Cohen i nya böcker

Tror man att det blir pengar över till böcker när el-räkningen är betald, då tror man fel! Just därför är det en fantastisk gåva, att vänner alldeles på eget initiativ sänder mig dem! På sista tiden har jag fått två böcker som berättar om poeter och sångare som betytt mycket för mig ända sedan tonåren. Här vill jag bara visa dem, recensioner får komma senare.

Bernur skrev om Dylan-boken:

Det finns så många olika Dylans. Tretton stycken, listar Klinkmann i ett av sina föredömliga appendix. I ett annat: en utmärkt komprimerad och användarvänlig biografi. I ett tredje: en redogörelse för alla referenser i låten ”Murder Most Foul”. Så, (ännu) en knappologisk bok? Ja, fast inte enbart. Klinkmann är engagerad och initierad, men inte helt okritisk. Han kan raljera kärleksfullt om Dylanologerna. Ambitionen är inte att ta miste på, då det räcker med att lista kapitlens namn: Den sammanflytande tiden, Den gåtfulla tiden, Den atmosfäriska tiden, Den ikoniska tiden, Den apokalyptiska tiden, Frihetens tid.

 (...)

I den här boken framstår Dylan som självmedveten och självreflekterande. Det är tiden som är Klinkmanns huvudspår, och han utreder hur en artist försöker både vara kvar i det gamla och se framåt. 

 

Tack Anders W. Nu ska jag läsa boken.

 

***

 

Och så kom det en bok om Leonard Cohen också:


"With my jingle in your brain,
Allow the Bridge to arch again"

How are we to understand Leonard Cohen’s plea? Who speaks to whom in this oeuvre spanning six decades? In search of an answer to this question this study considers the different guises or “demons” that the Canadian singer-songwriter adopts. 

(...)

Ultimately, Cohen’s artistic practice can be read as an attempt at forging interpersonal contact. 


Tack Lennart R, nu ska jag läsa också den här boken.

 

onsdag 9 februari 2022

"här börjar stadens ljus i rosa och citrongult över Tejo"

 

Eugénio de Andrade framstår för mig som den främsta av Portugals moderna poeter.

Jag ville så gärna ha med en av mina favoritdikter i min första bok om Lissabon. Med detta vykort gav han mig den möjligheten. Dikten lyder i Marianne Sandels översättning:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

Ebb, ebb, ebb

Lunds domkyrka. Foto: Astrid Nydahl


Skulle jag skriva något just nu, skulle orden finnas med: elpriset, covidpasset, Trudeau, truckers, krigshotet, kulturskymningen, den politiska klassen, bedrägligheten, kriminaliteten, hedersmorden, islamismen, åldrandet, drogerna, underhållningsdöden, stadsförstörelsen. Men jag skriver inget. Idag råder ebb. Floden får komma när den vill...


tisdag 8 februari 2022

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)
 

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Lettlands första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 


Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”


(Ur min dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

 

måndag 7 februari 2022

Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas, till svenska översatta roman, tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: Afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.

söndag 6 februari 2022

Duarte - Fado novembro

Eva Ström: Jag såg ett träd

 

Eva Ströms diktsamling läser jag fortfarande. Det finns några fina enskildheter i den som jag gärna vill visa.

 

Dikten De nya krigen vrider sig runt de senaste årens aggressiva smitta. I diktens senare del läser jag:

 

”fönstren står öppna

i undersökningsrummet

kroppsvätskorna är alla smittsamma

en tår faller på min nakna handrygg

svetten dröjer

i styva märken

när droppen går genom tyget.”

 

Också dikten Global syntax rör sig i detta fält:

 

”Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.”

 

Bokens tema är träden. Men alldeles i närheten av träden finns sjukhusen och de munskyddsstinna vattnen.

 

När jag besökte Ortopeden i Hässleholm i torsdags och såg alla häckar och buskage fulla av munskydd tänkte jag på denna dikt. Läsningen fortskrider.

 

*

 

I judisk tradition är frågorna viktigare än svaren. Det lärde jag mig för fyrtio år sedan, eller mer.

 

När jag läser Eva Ströms diktsamling slår det mig att frågetecknen har sin särskilda plats i den. I dikten Ingenstans läser jag:

 

”Kan ruttnande tång bli guld?

Kommer presidenten hamna i fängelse?

Vad är det som gjort Navalnyj sjuk?”

 

Nog känner man de mycket kalla samtidsvindarna? Man skulle vilja fråga också vad som pågår i Rysslands gränsland, varför plötsligt Vlad är så hotad av Ukraina, denna nation som redan fått så mycket jord stulen.

Poesi som växer mitt i sin samtid blir aldrig otidsenlig. Just av det skälet.

 

I en annan dikt, I förskingringens tid, samlingens längsta dikt, finns det en fråga formulerad:

 

”Säg är det sant, att människorna levde nyss?”

 

Funnes inte speglarna, där vi kan möta oss själva varje morgon skulle vi tvivla.

 

När vi manas till den ena åtgärden efter den andra kan vi också med hennes bok konstatera att vi använder ”Guds handspritsdusch”.

 

 

*

 

I Askens väg läser jag om jordhärligheten som ”trädde ur psalmboken/och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden”. 

 

Dikten fortsätter:

”och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden

som sveper över Barums cikoriablommor.

Fjällmorgonen stack upp i Fjälkinge backe

där fåren strövade, betande och bräkande

på andra sidan den stora galgbacken

som aldrig tagits ur bruk.”

 

I Eva Ströms diktning är det lokala förankrat i en tidlös mytologi. Jag åker ofta förbi Barum där min vän Gunilla bodde. Fjälkinge backe ser jag från vägen till Bromölla.

 

Men Yggdrasil ser jag ju inte! Den berättelsen är ett historiskt stoff att plantera i dikten. Ja, trädplantering i boktitelns anda.

 

Liknande berättelser visar hon oss med Zeus, Hera och Farao. Medan ”den förgiftade mannen i Omsk” borde vara bekant för oss alla, just nu, också sedan.

 

 

lördag 5 februari 2022

Hotet från Ryssland och Kina

Skärmdump från Fokus

Axel Odelberg skriver i Fokus, några tankar som kan vara en motbild för alla dyrkare av Putin framför allt:


För åtta år sedan var det OS i Sochi. Sedan knep Putin Krim. Nu är det OS i Peking. Vad händer denna gång då den olympiska elden släcks? Blir det Taiwan, Ukraina, eller båda?

 

Ryssland och Kina breder ut över den euroasiatiska kontinenten och hotar att flyta ut lite till. Likt huliganer sprider de rädsla, osäkerhet och konflikt omkring sig. Utan dessa två geopolitiska översittare skulle världen kunna vara en förhållandevis lugn plats.

Men efter några årtionden av avspänning, samarbete och ekonomiska och tekniska framsteg i spåren av murens fall och Deng Xiao Pings marknadsreformer, bestämde sig Vladimir Putin och Xi Jinping, var på sitt håll, för att ändra denna fredliga och gynnsamma världsordning.

 

De imperialistiska fantomsmärtorna hos kontinentens jättar har blivit så svåra att erövringskrig inte längre tycks framstå som särskilt avskräckande i strävan att döva smärtorna. I Ryssland har det skett i takt med att Putin blivit alltmer autokratisk. I diktaturen Kina i takt med att landet blivit allt rikare och ännu mer autokratiskt.


Diktaturer är farliga inte bara för oliktänkande, det utgör också ett gissel för omvärlden. Vore inte Kina just det, diktatur alltså, så skulle Taiwan inte vara ett problem och Kina skulle finna sig i den internationella domstolens utslag beträffande landets megalomana anspråk i Sydkinesiska havet.

 

Yo-Yo Ma, Alison Krauss - The Wexford Carol

Sedan möttes vi i Paris. Kritikerröster

 

En av sorgerna är att flera av de planerade bokprojekten avbryts. Därför avstannade produktionen under 2000-talet. Det handlar om att inte vare sig kunna eller våga skriva, liksom att inte tåla sin egen skrift. Att skriva blir skambelagt. Problemet med det skadliga livet är att det blir skadligt först när det är för sent, det vill säga att effekterna inte visar sig förrän du borde ha ändrat riktning. ”Stressen och spriten” som hon själv anger blir del av det destruktiva. Det är sorglig läsning, men allt bärs av en okuvlig optimism trots allt. För så är det nu med optimismen, att den inte låter sig hejdas. Mycket kan sägas om Berglund och den livssyn hon uttrycker här, men hon gnäller aldrig: ”Ha ont i ett knä – det är inte sjukdom. Sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom det är existens.” 

 

Björn Kohlström i Bernur

 

 

’Sedan möttes vi i Paris’ är ett mästerverk. En ren och inte sällan uppfordrande njutning. En förändrande, fördjupande, förlustande samling brev som lämnar spår efter sig för evigheten, skulle jag påstå, därför att den härrör ur den. Läs! är sålunda min allra varmaste rekommendation. Läs och lär! 

 

Anna Wahlgren på Facebook

 

Det är 24 års, stundtals intensiv, brevväxling vi får följa. Flera gånger slår det mig också att det är på riktigt, just brevväxling. Det är inga korta mail eller ännu kortare chattkommentarer med fåniga emojis. Det är riktiga brev i kuvert och med frimärken de skickar till varann. Det blir allvar.

 

Per-Erik Tell i Kosmopolitbloggen

 

 

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.

 

Boken Sedan möttes vi i Paris är för beundrare, men också en ingång för nya läsare till ett unikt författarskap.

Anne-Marie Berglund tycks ha varit en sträng redaktör för sitt eget material. Hon publicerade bara en bråkdel av det hon skrev. Många av hennes böcker är mycket svåra att få tag på. Thomas Nydahls fina arbete med breven övertygar om att det är rätt tid att nu ge ut Anne-Marie Berglunds samlade verk.

 

Gunilla Kindstrand i Fokus

 

 

Breven från Anne-Marie Berglund ger oss inblickar i ett liv och skapande som vidgar min förståelse och som jag inte vill vara utan. Bokens auktoritet förstärks ytterligare genom alla de fantastiska fotografiska porträtten av Berglund, tagna av livskamraten Hideo Matsumoto. 

 

I hennes ansikte fångar han känsligt in bräckligheten, beslutsamheten och den tidlösa nyfikenheten – allt detta som skapade en originell och oumbärlig författare.

 

Thomas Kjellgren i Kristianstadsbladet

 

BOKEN KOSTAR 300:- INKLUSIVE FRAKT. BESTÄLL MED ETT MAIL TILL thomas.nydahl@gmail.com

 

fredag 4 februari 2022

Arne Tegnér på Åhusbryggan

Här sitter jag och njuter vårsolen med Arne Tegnér. Platsen är Bryggan i Åhus. Det kan vara för 4-5 år sedan.

Arne dog i höstas av sin svåra diabetes. Han var Astrids kollega som präst i fyrtio år, och min vän sedan 27 år. De sista åren före pensioneringen arbetade han och Astrid som studentpräster på Högskolan i Kristianstad. 

Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.

torsdag 3 februari 2022

Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden. En berättelse om beroende (BLADHbyBLADH)


 

 

När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen.

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 

Förlagets presentation:

 

Sånger vid avgrunden är Kristian Lundbergs mest självbiografiska bok hittills. 

Detta är en bok om beroende. Här möter vi honom bland narkomaner och alkoholister, bland hemlöshet och ekonomisk brant. Döden lurar bakom knuten och är för bokens varelser en självklar ingrediens. Överdoser blir vardag och läsaren tillåts sitta bredvid en stund. Om det går att likna denna likaledes litterära som självutlämnande bok vid något så går tankarna till Vi barn från Bahnhof Zoo. Den kultförklarade berättelsen om unga människor på drift i ett våldshärjat Berlin är i sin nakenhet en knuff rakt in i Lundbergs tematik. En sång vid avgrunden är en markör, skuggvarelser tampas i en härjad och befläckad stad. Med sedvanligt briljant språk lyfts berättelsen upp till ett allmängiltigt plan utan att för en sekund förlora i stringens. Lundberg har skrivit ett vittnesmål av vuxna gatubarn där heroinet ersatt trygghet och alkoholen gjuter olja på alla vågor. 

I ordningen är detta Lundbergs fyrtionde titel men dess tematik löper längs hela det produktiva författarskapet. Sedan debuten 1991har Lundberg utforskat mörkret, hos sig själv och hos det samhälle vi alla är en del av. En sång vid avgrunden är ett brottargrepp om euforins erotiska lockelse vilken framkallas i beroendets rus, en lockelse inför vilken mänskligheten fullständigt står maktlös och därför fördömer.  I En sång vid avgrunden får vi som aldrig förr möta författaren själv. Det finns exempelvis en prolog där vi förses med ett antal nycklar, essentiella för vidare läsning. Han bjuder upp till en mörk dans i beroendets alla mörkaste vrår. Går det att tillfriskna? Är somliga predestinerade till att falla offer? Han låter oss träda fram ända till avgrundens rand och kanske finns det där en förklaring? För vid avgrunden dväljs social utsatthet parat med klasstillhörighetens förbannelse.  

 

En hård vinter och naiv ungdom

Ismail Kadare 1980. Foto: Per Helge
 


Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.



När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker). 

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

onsdag 2 februari 2022

"I en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.” Tocqueville och Ehnmark

 Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Slotttet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka runda av ämnet.


Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivet på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

Tocqueville
Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:
”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”