fredag 4 februari 2022

Arne Tegnér på Åhusbryggan

Här sitter jag och njuter vårsolen med Arne Tegnér. Platsen är Bryggan i Åhus. Det kan vara för 4-5 år sedan.

Arne dog i höstas av sin svåra diabetes. Han var Astrids kollega som präst i fyrtio år, och min vän sedan 27 år. De sista åren före pensioneringen arbetade han och Astrid som studentpräster på Högskolan i Kristianstad. 

Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.

torsdag 3 februari 2022

Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden. En berättelse om beroende (BLADHbyBLADH)


 

 

När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen.

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 

Förlagets presentation:

 

Sånger vid avgrunden är Kristian Lundbergs mest självbiografiska bok hittills. 

Detta är en bok om beroende. Här möter vi honom bland narkomaner och alkoholister, bland hemlöshet och ekonomisk brant. Döden lurar bakom knuten och är för bokens varelser en självklar ingrediens. Överdoser blir vardag och läsaren tillåts sitta bredvid en stund. Om det går att likna denna likaledes litterära som självutlämnande bok vid något så går tankarna till Vi barn från Bahnhof Zoo. Den kultförklarade berättelsen om unga människor på drift i ett våldshärjat Berlin är i sin nakenhet en knuff rakt in i Lundbergs tematik. En sång vid avgrunden är en markör, skuggvarelser tampas i en härjad och befläckad stad. Med sedvanligt briljant språk lyfts berättelsen upp till ett allmängiltigt plan utan att för en sekund förlora i stringens. Lundberg har skrivit ett vittnesmål av vuxna gatubarn där heroinet ersatt trygghet och alkoholen gjuter olja på alla vågor. 

I ordningen är detta Lundbergs fyrtionde titel men dess tematik löper längs hela det produktiva författarskapet. Sedan debuten 1991har Lundberg utforskat mörkret, hos sig själv och hos det samhälle vi alla är en del av. En sång vid avgrunden är ett brottargrepp om euforins erotiska lockelse vilken framkallas i beroendets rus, en lockelse inför vilken mänskligheten fullständigt står maktlös och därför fördömer.  I En sång vid avgrunden får vi som aldrig förr möta författaren själv. Det finns exempelvis en prolog där vi förses med ett antal nycklar, essentiella för vidare läsning. Han bjuder upp till en mörk dans i beroendets alla mörkaste vrår. Går det att tillfriskna? Är somliga predestinerade till att falla offer? Han låter oss träda fram ända till avgrundens rand och kanske finns det där en förklaring? För vid avgrunden dväljs social utsatthet parat med klasstillhörighetens förbannelse.  

 

En hård vinter och naiv ungdom

Ismail Kadare 1980. Foto: Per Helge
 


Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.



När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker). 

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

onsdag 2 februari 2022

"I en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.” Tocqueville och Ehnmark

 Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Slotttet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka runda av ämnet.


Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivet på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

Tocqueville
Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:
”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”

tisdag 1 februari 2022

"För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar." Gramsci och Ehnmark

 

Anders Ehnmark (1931-2019) hade ett stort intresse för Antonio Gramsci, vilket först och främst finns i hans bok En stad i ljus. Där funderar han på metod och slutsats:

"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."
Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:
"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."
Där finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete. Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just den här punkten en central lärdom från Gramsci.

*

Gramsci talade om il vivere civilesedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglönearbetare utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova

Boken jag läser nu
 

Det är en tegelsten som anlänt. Den innehåller långa samtal mellan Ellen Hinsey och Tomas Venclova. Hinsey är bland annat Venclovas översättare från litauiska till engelska, men också författare i egen rätt, bland annat till Mastering the Past: Contemporary Central and Eastern Europe and the Rise of illiberalism. Tomas Venclova är en mycket fin poet och därtill prosaist, professor emerita i slaviska språk och litteratur vid Yale University, han kommer från samma krets som de hos oss mer kända Brodsky och Miłosz. Hinseys och Venclovas gemensamma bok heter Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova.

Natten till idag läste jag kapitlet om Boris Pasternak och Nobelpriset 1958, det han tvingades avsäga sig. Han utsattes för en sovjetisk kampanj och kallades allt från parasit till kontrarevolutionär fiende. Fördömandena hade det gemensamt att de började med orden "Jag har visserligen inte läst hans bok, men..." 

Det fick mig att tänka på vad som är en avgörande skillnad mellan ett öppet, demokratiskt samhälle och ett slutet, totalitärt. I det senare skiljer man stenhårt på det godkända och det förbjudna. Och man nöjer sig inte med det, man straffar det förbjudna genom att landsförvisa, fängsla, tortera och i vissa fall också avrätta dess upphovsman.

Att jag alltid sluter mig till tanken om en verklig yttrande- och tryckfrihet förvånar vissa. Men ju mer jag lär mig om det totalitära, desto mer kommer jag att framhärda. Om man inte tål sina motståndares åsikter och hållning, och rentav vägrar vistas i samma verkliga eller digitala miljöer, ger man uttryck för denna "godhets"-totalitarism, som alltid är och förblir förödande. Om man använder de fredliga medel som står till buds, blir de i längden betydligt mer övertygande än de spektakulära och ofta våldsamma medlen. Covid-pandemin har i alla fall inneburit en lärdom om hur illa det kan gå, när hela nationer och folk splittras. En förväntan eller rentav ett krav på att alla ska ha samma ståndpunkt, använda samma argument för att man ska uthärda, är en tanke som påminner om de monolitiska i 1900-talets värsta politiska miljöer. Det innebär förstås inte att man söker upp sina fiender för att dricka kaffe tillsammans. Men det innebär att man finner minsta gemensamma nämnare i ett öppet samhälle.

Venclova är för övrigt översatt av Lorena Burnyté till svenska med Former av hopp (essäer 1976-2001). Boken innehåller essän Samtal om Vilnius av Venclova och Miłosz.

 

Med Lars Lerin i St Olof


Efter en heldag i Köpenhamn tog vi hem till Leif i St Olof. Bengt Berg, Lars Lerin, Leif N och jag. Lars satt vid fönstret och målade fyra miniatyrer som sedan fylldes med mer eller mindre lyriska infall av oss alla. Denna fick jag med mig hem.

Det var den 9 februari 1985. När jag ser Lars tv-program tänker jag tillbaka på de där åren.

måndag 31 januari 2022

Qerim Kryeziu recenserar Skanderbegs ättlingar

 

För en tid sedan publicerades en annan viktig bok för albaner på svenska. Det handlar om boken "Skanderbegs ättlingar", skriven av Thomas Nydahl. Med denna publikation fortsätter Nydahl den svenska studietraditionen om den albanska frågan. Många känner till den passion som akademikern Johann Erich Thunmann hade för tvåhundratrettio år sedan för det albanska språket och albanernas roll som ursprungsbefolkning på den Illyriska halvön. Vid den tiden föreläste Thunman på universitet I Halles i Tyskland, där han med säkerhet försvarade resultaten av sitt forskningsarbete. 

 

"Skanderbegs ättlingar" är en krönika skriven med kärlek till albaner i Albanien, Kosovo och Sverige.

 

Man blir förvånad när man förstår orsakerna som drev en tjugoårig svensk att bli så passionerat kär i lilla Albanien i västra Sydosteuropa. Hur blev det möjligt för en nordisk pojke att se albansk kommunism som ett möjligt alternativ vid den tiden? Var det som hände denna statsmodell senare det som gjorde honom så besviken att det tvingade honom att för evigt glömma både Albaniens Arbetarparti och dess kommunism? 

Ullmar Qvick var en mycket viktig person för arbetet med Skanderbegs ättlingar. Här samtalar han med Kosovas första demokratisk valda president, Ibrahim Rugova. Lägg märke till bilden på väggen, där Rugova träffar påven. Bilden visas med tillstånd av Ullmar.

Boken "Skanderbegs ättlingar", Occident förlag 2020

 

Denna bok med undertexten, En krönika för albaner i Albanien, Kosovo och Sverige, börjar med författarens engagemang för de personligheter som uppmuntrade honom att skriva. 

 

Sedan fortsätter författaren med förordet. I förordet förklarar Nydahl sitt intresse för albaner och anledningen till att skriva om dem. ”Mitt intresse för Kosovo och Albanien, säger Nydahl, var stort och djupt. Det var faktiskt ett kulturellt intresse med ett uttalat fokus på albanernas historia och deras statspolitik vid den tiden.” 

 

Nydahl har länge visat intresse för små nationer och folk, till exempel israelerna. Genom att bläddra i historien om israeliskt lidande avslöjar han att det endast var i Albanien som judarna hade ett särskilt skydd under nazisttiden. För att generalisera den albansk-israeliska vänskapen på den tiden använder Nydahl ett albanskt forntida ordspråk "Vännen är Guds skugga på jorden". Med samma ordspråk förklarar han också poetens Fatos Arapis vänskap med den svenska poeten Per Helge. I förordet förklarar han också att Nydahl på 70-talet besökte det kommunistiska Albanien flera gånger. Albanien vid den tiden (”Vid den tiden var vi unga och naiva”, säger Nydahl) var det enda alternativet framför det kommunistiska blocket som leddes av Moskva.

 

Senaste gången Nydahl besökte Albanien var sommaren 1978. Skuggan, i detta fall inte av Gud utan den albanska diktaturens tunga skugga, märks tydligt i Nydahls verk. Det var den tid då perioden av "broderskap" med Kina slutade. Diktaturens tunga skugga hade förstört allt i den albanska världen på den tiden. Nydahls politiska intresse för arbetarpartier dog det också. Ny började Nydahls intresse att fokusera för den albanska litteraturen och kulturen i stället.  

 

”För att skriva denna bok hade jag två inspirerande källor”, säger Nydahl. Båda källorna handlade om albanernas uppoffringar för friheten. Det första landet var Albanien - offret av albanerna i Albanien för frihet som allvarligt kränkts av Hoxhas diktatur. Det andra landet var Kosovo - offret av Kosovoalbaner för den frihet som Tito och Milosevic förnekade.

 

Boken består av fyra delar. Dessa delar följer den kronologiska ordningen genom att plocka upp de viktigaste händelserna. Den tid som författaren berättar om sträcker sig ett halvt sekel bakåt. Det börjar på 70-talet under förra seklet och slutar i vår tid, i tiden då Kosovoalbanernas offer upphör med Kosovos självständighet. Historiska reflektioner och politiska paralleller fångar ännu tidigare händelser och går så långt tillbaka som till slutet av andra världskriget. En samling foton, som tagits vid olika tidpunkter kompletterar publikationen som en visuell komponent.  Skriften innehåller 200 sidor.

 

Den första delen

 

 

Den första delen (1981 - 2007) börjar med beskrivningen av studentrevolten i Prishtina 1981, som en avgörande händelse i Kosovos historia. I detta avsnitt läser vi om Nydahls texter som publicerades under åren 2001–2007 i dagstidningen "Tempus". I denna tidning publicerade Nydahl alla artiklar om Kosovo och Albanien vid den tiden. Av de sju artiklarna handlar två om Albanien och de andra fem behandlar Kosovos problem. I artikeln "Låt Kosovo bli oberoende" betonar han skandinavernas roll för att presentera Kosovo i internationella institutioner. Börjar med den danska administratören Søren Jessen Petersen; fortsätter med chefen för internationella polisen i Kosovo, dansken Kai Vitrup; Därefter nämner han norrmannen Kai Eide (Norges ambassadör i Nato-Bryssel), som arbetade med säkerhetsrådets beslut om Kosovo och slutligen Finlands Martti Ahtisaari som chefsförhandlare för Kosovos slutliga författning. Enligt Nydahl var det skandinaverna som hade rättvisa i hjärtat och makten i händerna att avgöra Kosovos öde under 2000-talet. I alla dessa skrifter ser man Nydahls exakta kunskap om den politiska, sociala och historiska situationen i Kosovo under den tiden. 

 

Den andra delen 1999 – 2019

 

 

Om ankomsten till Sverige för de albanska flyktingar som kom från Kosovo till Sverige 1999, ägnas den andra delen av detta arbete. Till författarens glädje och förvåning var kontakterna med de albanska flyktingarna i Markaryd, Sverige mycket lätta, även om deras ögon och själar uttryckte allvarliga sorger. Nydahl fascineras av albanernas neutralitet i förhållande till deras religiösa tillhörigheter. Deras svaga koppling till religion (i betydelsen av en icke-fanatisk, icke-extrem koppling) liknade Nydahls egen, ännu svagare, koppling till kristendomen. ”Jag vet att de flesta albaner betraktade religion som en onödig fråga som skulle diskuteras ”, säger författaren. Albanien och Kosovo var de två länderna som starkt påverkade bildandet av Nydahls attityd till den speciella kulturen i Sydosteuropa. 

 

I denna del analyserar han den albanska frågan utifrån stora historiska händelser, såsom Prizrenförbundet eller från andra utländska författares världssyn som har skrivit om albaner. Här talar han mycket realistiskt om det albanska samfundet i Sverige. 

 

Del tre, 1970-talet och framåt

 

 

Den tredje delen innehåller 39 texter om olika frågor analyserade ur ett svenskt och albanskt perspektiv. Det är korta texter med stor inlevelse, skrivna under påverkan av den skönhet han såg när han besökte Albanien. Trots att de är korta, är de fulla av känslor. I text nr. 27 ställer han frågan: Kunde man skicka Beatlesskivor till albanska vänner under Enver Hoxhas tid? Det var någon som försökte, skriver Nydahl, men skivfodralen kom fram, skivorna aldrig.

Nydahls småtexter, ibland sett med svenska ögon och ibland med albanska ögon, läses nästan som poetisk prosa och får dig att skratta med ditt hjärta och fälla dina tårar. 

 

Del fyra, Appendix (bilaga)

 

 

Del fyra har två bilagor (appendixen) som lätt smälter i innehållet. Det första appendixet är en engelsk artikel av albanologen Ullmar Qvick om ett historiskt verk skrivet på albanska. Det handlar om boken "Den sista korsfararen" av den albanska ambassadören i Sverige; Virgjil Kule. "The Last Crusader" är en signumpublikation som visar på ett helt annat sätt Gjergj Kastriotis liv och arbete. I den andra delen påminner Nydahl om sitt engagemang som journalist under femtio år. Ett aktivt liv med ett otal skrifter och publikationer. Här ser vi den unga Thomas full av entusiasm, hans vänsterpolitiska intressen, hans kontakter med tidens kulturella personligheter i Sverige (Hägglund, Pettersson, Myrdal, Lars-Åke Augustssons) som kände och skrev om Albanien. I andra appendixet kommer han ihåg den tid då han var ordförande för den svenske delegationen som reste i Albanien. Den sista bilagan kommer också som en slags andlig katarsis för författaren och påminner om en period av revolutionär avgudadyrkan. Den avgudadyrkan som en gång var levande men obefintlig idag. ”Mitt samvete”, säger Nydahl, ” fick mig att skriva i många år i pressen om vad som hände i Kosovo.” Denna bok kan betraktas som en sammanfattning av det hängivna arbetet, även om inte alla Nydahls skrifter ingår här.

 

Thomas Nydahls verk "Skanderbegs ättlingar" är en krestomati för albaner i Albanien, Kosovo och Sverige.

 

Qerim Kryeziu

 


 

Johan Hakelius, den första vettiga kommentaren om Neil Young som politisk kommissarie

 


"JAG BEGRIPER INTE att Joe Rogan är värd en miljard, men det är inte konstigare än att vuxna människor spelar Pokémon Go, eller att fotbollsspelare vill ha betalt i kryptovalutor. Världen är en märklig plats och skiljelinjen mellan det banala och det bisarra är aldrig skarp. Att Rogans podd på Spotify sägs ha 11 miljoner lyssnare per avsnitt och att han beskrivs som en udda eller rent av farlig figur, framstår mest som ett tecken på vår tids fantasilöshet. Rogan verkar, på det stora hela, vara en ganska typisk representant för traditionell amerikansk auktoritetsmisstro och skön snubbighet. Lite rock’n’roll, lite röka gräs, lite ”ensam är stark”, balanserat med lite lagom flum. Han backade libertarianen Ron Paul som president 2012, stödde Bernie Sanders 2020, men sade sig hellre rösta på Trump än Biden.

Det är nästan ett skolboksexempel på lite slängig amerikansk motkultur. Men det räcker numera för att den gamla generationens motkulturella ikoner ska gå i taket."

 

 

Och mot slutet denna blixtrande slutsats:


 

"Eller, mer direkt: stryp och stryk Rogans podd, annars måste ni plocka bort alla mina låtar. Joni Mitchell, ännu en överårig kanadensisk hippie, hängde på i ”solidaritet med Neil Young och det globala vetenskapliga och medicinska samhället”.

 

SPOTIFY PLOCKAR INTE bort Rogan, men det framstår mer som ett investeringsbeslut än någon verklig principfasthet. Pressmeddelanden om hur allvarligt Spotify ser på sitt ansvar om att bara dra åt statligt sanktionerade håll i pandemifrågan har börjat dyka upp. Och det här kommer med all säkerhet inte att bli det sista exemplet på stjärnor som kräver att andra tystas, med sina låtkataloger som ammunition.

 

Den paranoida rädslan har gripit en generation som brukade stoltsera med sin öppenhet. Av de fria andarna har blivit kommissarier. Av livsglädjen kulturell dödsångest. Av rebellerna folkhälsotyranner. Det är ynkligt."


Läs hela här. 

 

 

Anne-Marie Berglunds sjuttionde födelsedag

Min själ i Tantolunden. Teckning 2002

 

I dag skulle Anne-Marie Berglund ha fyllt 70 år. Saknaden är stor. Jag väljer två dikter ur hennes brev (teckningen är gjord på baksidan av ett kuvert) samt några brevutdrag:

 

Leva

 

Han som är död, vill höra mina dikter.

Hon som är död, vill se mitt runda friska ansikte.

Jag ska genast tvätta mina kläder, sopa golvet

under min säng. Jag ska hämta in kvistar, göra vår

åt oss som doftar björklöv. De som är döda

före mig vill att jag lever.

 

Folkslag

 

Mitt val? – Mellan två stolar

satt hela familjen. Och vi var ändå bara

tre personer.

Men nog så mångtaliga.

Nog så omöjliga på det stora hela, liksom

grupperade efter omöjlighetsgrad.

I ett enda rum – ett helt folkslag:

mammapappajag.


Du tvingar mig tillbaks till orden och det är nog bra. Annars går jag väl upp i tomma intet. Drickandets fälla, jag tror jag själv fastnade i den genast vid min första ölberusning, i Rimbo centralpark, några klunkar Heineken mellanöl och jag föll ner i salighet. Dessutom sinnlighet. Under lång tid var ju vinberusning också erotik. Men det lilla torkade russinet ersatte sedan den friska glänsande rosen.


(...)


Att inte förmå göra det rätta längre... det är det hemska, min skam vad gäller min pappa är så stor att jag går under av den. Låta sin  närmaste tyna bort på ett hem! HAN skulle aldrig ha gjort så mot mig! Eller kanske jag förskönar. Men, den medvetna människan måste alltid bete sig bättre än den omedvetna. Vad för mening med medvetenhet annars?


Jag tror ju, det vill säga är säker, att vi alla får stå till svars för vår underlåtenhet en dag! Det skrämmer mig bortom all sans. Men ändå handlar jag inte rätt.


(...)


Att Ole Hessler gått bort smärtar mig mycket, hans vitala egensinnigt poetiska stil har alltid fängslat mig.


Sköt om dig nu, sjunk inte, vi måste leva lika länge i alla fall, jag orkar inte med fler förluster och inte du heller. Vila, sätt dig i din flotte och vila bara!" 5/11-2002

 

"Esbo 8/11-2002


Mina dagar här är rätt nervösa, idag gick jag ut halv ett, från tio hade jag sorterat papper, de har krävt oss på enorm skatt och så har Arne den här månaden fått betala tredubbelt på hemmet; utredningar, utredningar. Att ensam klara detta, och inte ens kunna diskutera det med någon, det kan göra mig vanmäktig. Jag vill ju kunna behålla den här lägenheten så länge som möjligt, för hur ska jag annars kunna besöka Fosterlandet och Pappan?

 

Stå i snålvinden och väntar på Esbobussar, den förfärliga Kuusikotibacken som man ska knata uppför , och sen tala med pappa lugnt och snällt, fast jag gillar honom verkligen, spelar ingen roll fast vi säger tio gånger samma sak. Klockan halv fem åkte jag därifrån, ner till det fula Esbo centrum igen, för att handla strumpor i billighetsaffären åt honom till Fars dag, och vin till dottern. Vinet blev, som du förstår, dyrare än strumporna." 8/11-2002

 

"Jag är älskad av en dement far, vilket gör mig till Drottning. Igår Fars dag traskade jag dit, bussen gick stora landsvägen så jag måste gå några kilometer, men trots knäet, trivs jag att gå här i nejden, luften är frisk,träden står högtidliga. Jag mediterar bra vid sådant landsvägsgående. Han fick nya strumpor, en tandborste och en bukett blommor i vackra färger. Han har alltid älskat blommor, plockade från tidig vår till hösten, alla sorters blomster, som mamma fick sätta i vas. Det var han som lärde mig plocka och känna igen blommorna. Hans mest vördade blomma var Nattviolen. När han fann en sådan kom han hem mäkta stolt. Liljekonvaljer älskade han också.


Ja, vi lekte 'strumpleken' som  vanligt, han provar om och om igen sina strumpor. När han var liten fick han sällan eller aldrig 'köpestrumpor', det var bara grå stickade.


(...)


När jag var där på pappas avdelning såg de stackars farbröder som satt ensamma i samlingsrummet - ingen på besök - ville jag bara ge dem presenter, tala med dem också (men de är finnar, och Arne skulle bli så oerhört svartsjuk dessutom). Hur grymt! Jag tycker vi alla som är friska och lever i kärlek av något slag, borde adoptera en av dessa Ensamma! Detta borde ingå i vår utbildning, i vår uppfostran; Ta oss an en 'främling'." 11/11-2002

En av Anne-Maries dockor, här som foto i en serie om tolv