tisdag 1 februari 2022

"För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar." Gramsci och Ehnmark

 

Anders Ehnmark (1931-2019) hade ett stort intresse för Antonio Gramsci, vilket först och främst finns i hans bok En stad i ljus. Där funderar han på metod och slutsats:

"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."
Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:
"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."
Där finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete. Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just den här punkten en central lärdom från Gramsci.

*

Gramsci talade om il vivere civilesedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglönearbetare utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova

Boken jag läser nu
 

Det är en tegelsten som anlänt. Den innehåller långa samtal mellan Ellen Hinsey och Tomas Venclova. Hinsey är bland annat Venclovas översättare från litauiska till engelska, men också författare i egen rätt, bland annat till Mastering the Past: Contemporary Central and Eastern Europe and the Rise of illiberalism. Tomas Venclova är en mycket fin poet och därtill prosaist, professor emerita i slaviska språk och litteratur vid Yale University, han kommer från samma krets som de hos oss mer kända Brodsky och Miłosz. Hinseys och Venclovas gemensamma bok heter Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova.

Natten till idag läste jag kapitlet om Boris Pasternak och Nobelpriset 1958, det han tvingades avsäga sig. Han utsattes för en sovjetisk kampanj och kallades allt från parasit till kontrarevolutionär fiende. Fördömandena hade det gemensamt att de började med orden "Jag har visserligen inte läst hans bok, men..." 

Det fick mig att tänka på vad som är en avgörande skillnad mellan ett öppet, demokratiskt samhälle och ett slutet, totalitärt. I det senare skiljer man stenhårt på det godkända och det förbjudna. Och man nöjer sig inte med det, man straffar det förbjudna genom att landsförvisa, fängsla, tortera och i vissa fall också avrätta dess upphovsman.

Att jag alltid sluter mig till tanken om en verklig yttrande- och tryckfrihet förvånar vissa. Men ju mer jag lär mig om det totalitära, desto mer kommer jag att framhärda. Om man inte tål sina motståndares åsikter och hållning, och rentav vägrar vistas i samma verkliga eller digitala miljöer, ger man uttryck för denna "godhets"-totalitarism, som alltid är och förblir förödande. Om man använder de fredliga medel som står till buds, blir de i längden betydligt mer övertygande än de spektakulära och ofta våldsamma medlen. Covid-pandemin har i alla fall inneburit en lärdom om hur illa det kan gå, när hela nationer och folk splittras. En förväntan eller rentav ett krav på att alla ska ha samma ståndpunkt, använda samma argument för att man ska uthärda, är en tanke som påminner om de monolitiska i 1900-talets värsta politiska miljöer. Det innebär förstås inte att man söker upp sina fiender för att dricka kaffe tillsammans. Men det innebär att man finner minsta gemensamma nämnare i ett öppet samhälle.

Venclova är för övrigt översatt av Lorena Burnyté till svenska med Former av hopp (essäer 1976-2001). Boken innehåller essän Samtal om Vilnius av Venclova och Miłosz.

 

Med Lars Lerin i St Olof


Efter en heldag i Köpenhamn tog vi hem till Leif i St Olof. Bengt Berg, Lars Lerin, Leif N och jag. Lars satt vid fönstret och målade fyra miniatyrer som sedan fylldes med mer eller mindre lyriska infall av oss alla. Denna fick jag med mig hem.

Det var den 9 februari 1985. När jag ser Lars tv-program tänker jag tillbaka på de där åren.

måndag 31 januari 2022

Qerim Kryeziu recenserar Skanderbegs ättlingar

 

För en tid sedan publicerades en annan viktig bok för albaner på svenska. Det handlar om boken "Skanderbegs ättlingar", skriven av Thomas Nydahl. Med denna publikation fortsätter Nydahl den svenska studietraditionen om den albanska frågan. Många känner till den passion som akademikern Johann Erich Thunmann hade för tvåhundratrettio år sedan för det albanska språket och albanernas roll som ursprungsbefolkning på den Illyriska halvön. Vid den tiden föreläste Thunman på universitet I Halles i Tyskland, där han med säkerhet försvarade resultaten av sitt forskningsarbete. 

 

"Skanderbegs ättlingar" är en krönika skriven med kärlek till albaner i Albanien, Kosovo och Sverige.

 

Man blir förvånad när man förstår orsakerna som drev en tjugoårig svensk att bli så passionerat kär i lilla Albanien i västra Sydosteuropa. Hur blev det möjligt för en nordisk pojke att se albansk kommunism som ett möjligt alternativ vid den tiden? Var det som hände denna statsmodell senare det som gjorde honom så besviken att det tvingade honom att för evigt glömma både Albaniens Arbetarparti och dess kommunism? 

Ullmar Qvick var en mycket viktig person för arbetet med Skanderbegs ättlingar. Här samtalar han med Kosovas första demokratisk valda president, Ibrahim Rugova. Lägg märke till bilden på väggen, där Rugova träffar påven. Bilden visas med tillstånd av Ullmar.

Boken "Skanderbegs ättlingar", Occident förlag 2020

 

Denna bok med undertexten, En krönika för albaner i Albanien, Kosovo och Sverige, börjar med författarens engagemang för de personligheter som uppmuntrade honom att skriva. 

 

Sedan fortsätter författaren med förordet. I förordet förklarar Nydahl sitt intresse för albaner och anledningen till att skriva om dem. ”Mitt intresse för Kosovo och Albanien, säger Nydahl, var stort och djupt. Det var faktiskt ett kulturellt intresse med ett uttalat fokus på albanernas historia och deras statspolitik vid den tiden.” 

 

Nydahl har länge visat intresse för små nationer och folk, till exempel israelerna. Genom att bläddra i historien om israeliskt lidande avslöjar han att det endast var i Albanien som judarna hade ett särskilt skydd under nazisttiden. För att generalisera den albansk-israeliska vänskapen på den tiden använder Nydahl ett albanskt forntida ordspråk "Vännen är Guds skugga på jorden". Med samma ordspråk förklarar han också poetens Fatos Arapis vänskap med den svenska poeten Per Helge. I förordet förklarar han också att Nydahl på 70-talet besökte det kommunistiska Albanien flera gånger. Albanien vid den tiden (”Vid den tiden var vi unga och naiva”, säger Nydahl) var det enda alternativet framför det kommunistiska blocket som leddes av Moskva.

 

Senaste gången Nydahl besökte Albanien var sommaren 1978. Skuggan, i detta fall inte av Gud utan den albanska diktaturens tunga skugga, märks tydligt i Nydahls verk. Det var den tid då perioden av "broderskap" med Kina slutade. Diktaturens tunga skugga hade förstört allt i den albanska världen på den tiden. Nydahls politiska intresse för arbetarpartier dog det också. Ny började Nydahls intresse att fokusera för den albanska litteraturen och kulturen i stället.  

 

”För att skriva denna bok hade jag två inspirerande källor”, säger Nydahl. Båda källorna handlade om albanernas uppoffringar för friheten. Det första landet var Albanien - offret av albanerna i Albanien för frihet som allvarligt kränkts av Hoxhas diktatur. Det andra landet var Kosovo - offret av Kosovoalbaner för den frihet som Tito och Milosevic förnekade.

 

Boken består av fyra delar. Dessa delar följer den kronologiska ordningen genom att plocka upp de viktigaste händelserna. Den tid som författaren berättar om sträcker sig ett halvt sekel bakåt. Det börjar på 70-talet under förra seklet och slutar i vår tid, i tiden då Kosovoalbanernas offer upphör med Kosovos självständighet. Historiska reflektioner och politiska paralleller fångar ännu tidigare händelser och går så långt tillbaka som till slutet av andra världskriget. En samling foton, som tagits vid olika tidpunkter kompletterar publikationen som en visuell komponent.  Skriften innehåller 200 sidor.

 

Den första delen

 

 

Den första delen (1981 - 2007) börjar med beskrivningen av studentrevolten i Prishtina 1981, som en avgörande händelse i Kosovos historia. I detta avsnitt läser vi om Nydahls texter som publicerades under åren 2001–2007 i dagstidningen "Tempus". I denna tidning publicerade Nydahl alla artiklar om Kosovo och Albanien vid den tiden. Av de sju artiklarna handlar två om Albanien och de andra fem behandlar Kosovos problem. I artikeln "Låt Kosovo bli oberoende" betonar han skandinavernas roll för att presentera Kosovo i internationella institutioner. Börjar med den danska administratören Søren Jessen Petersen; fortsätter med chefen för internationella polisen i Kosovo, dansken Kai Vitrup; Därefter nämner han norrmannen Kai Eide (Norges ambassadör i Nato-Bryssel), som arbetade med säkerhetsrådets beslut om Kosovo och slutligen Finlands Martti Ahtisaari som chefsförhandlare för Kosovos slutliga författning. Enligt Nydahl var det skandinaverna som hade rättvisa i hjärtat och makten i händerna att avgöra Kosovos öde under 2000-talet. I alla dessa skrifter ser man Nydahls exakta kunskap om den politiska, sociala och historiska situationen i Kosovo under den tiden. 

 

Den andra delen 1999 – 2019

 

 

Om ankomsten till Sverige för de albanska flyktingar som kom från Kosovo till Sverige 1999, ägnas den andra delen av detta arbete. Till författarens glädje och förvåning var kontakterna med de albanska flyktingarna i Markaryd, Sverige mycket lätta, även om deras ögon och själar uttryckte allvarliga sorger. Nydahl fascineras av albanernas neutralitet i förhållande till deras religiösa tillhörigheter. Deras svaga koppling till religion (i betydelsen av en icke-fanatisk, icke-extrem koppling) liknade Nydahls egen, ännu svagare, koppling till kristendomen. ”Jag vet att de flesta albaner betraktade religion som en onödig fråga som skulle diskuteras ”, säger författaren. Albanien och Kosovo var de två länderna som starkt påverkade bildandet av Nydahls attityd till den speciella kulturen i Sydosteuropa. 

 

I denna del analyserar han den albanska frågan utifrån stora historiska händelser, såsom Prizrenförbundet eller från andra utländska författares världssyn som har skrivit om albaner. Här talar han mycket realistiskt om det albanska samfundet i Sverige. 

 

Del tre, 1970-talet och framåt

 

 

Den tredje delen innehåller 39 texter om olika frågor analyserade ur ett svenskt och albanskt perspektiv. Det är korta texter med stor inlevelse, skrivna under påverkan av den skönhet han såg när han besökte Albanien. Trots att de är korta, är de fulla av känslor. I text nr. 27 ställer han frågan: Kunde man skicka Beatlesskivor till albanska vänner under Enver Hoxhas tid? Det var någon som försökte, skriver Nydahl, men skivfodralen kom fram, skivorna aldrig.

Nydahls småtexter, ibland sett med svenska ögon och ibland med albanska ögon, läses nästan som poetisk prosa och får dig att skratta med ditt hjärta och fälla dina tårar. 

 

Del fyra, Appendix (bilaga)

 

 

Del fyra har två bilagor (appendixen) som lätt smälter i innehållet. Det första appendixet är en engelsk artikel av albanologen Ullmar Qvick om ett historiskt verk skrivet på albanska. Det handlar om boken "Den sista korsfararen" av den albanska ambassadören i Sverige; Virgjil Kule. "The Last Crusader" är en signumpublikation som visar på ett helt annat sätt Gjergj Kastriotis liv och arbete. I den andra delen påminner Nydahl om sitt engagemang som journalist under femtio år. Ett aktivt liv med ett otal skrifter och publikationer. Här ser vi den unga Thomas full av entusiasm, hans vänsterpolitiska intressen, hans kontakter med tidens kulturella personligheter i Sverige (Hägglund, Pettersson, Myrdal, Lars-Åke Augustssons) som kände och skrev om Albanien. I andra appendixet kommer han ihåg den tid då han var ordförande för den svenske delegationen som reste i Albanien. Den sista bilagan kommer också som en slags andlig katarsis för författaren och påminner om en period av revolutionär avgudadyrkan. Den avgudadyrkan som en gång var levande men obefintlig idag. ”Mitt samvete”, säger Nydahl, ” fick mig att skriva i många år i pressen om vad som hände i Kosovo.” Denna bok kan betraktas som en sammanfattning av det hängivna arbetet, även om inte alla Nydahls skrifter ingår här.

 

Thomas Nydahls verk "Skanderbegs ättlingar" är en krestomati för albaner i Albanien, Kosovo och Sverige.

 

Qerim Kryeziu

 


 

Johan Hakelius, den första vettiga kommentaren om Neil Young som politisk kommissarie

 


"JAG BEGRIPER INTE att Joe Rogan är värd en miljard, men det är inte konstigare än att vuxna människor spelar Pokémon Go, eller att fotbollsspelare vill ha betalt i kryptovalutor. Världen är en märklig plats och skiljelinjen mellan det banala och det bisarra är aldrig skarp. Att Rogans podd på Spotify sägs ha 11 miljoner lyssnare per avsnitt och att han beskrivs som en udda eller rent av farlig figur, framstår mest som ett tecken på vår tids fantasilöshet. Rogan verkar, på det stora hela, vara en ganska typisk representant för traditionell amerikansk auktoritetsmisstro och skön snubbighet. Lite rock’n’roll, lite röka gräs, lite ”ensam är stark”, balanserat med lite lagom flum. Han backade libertarianen Ron Paul som president 2012, stödde Bernie Sanders 2020, men sade sig hellre rösta på Trump än Biden.

Det är nästan ett skolboksexempel på lite slängig amerikansk motkultur. Men det räcker numera för att den gamla generationens motkulturella ikoner ska gå i taket."

 

 

Och mot slutet denna blixtrande slutsats:


 

"Eller, mer direkt: stryp och stryk Rogans podd, annars måste ni plocka bort alla mina låtar. Joni Mitchell, ännu en överårig kanadensisk hippie, hängde på i ”solidaritet med Neil Young och det globala vetenskapliga och medicinska samhället”.

 

SPOTIFY PLOCKAR INTE bort Rogan, men det framstår mer som ett investeringsbeslut än någon verklig principfasthet. Pressmeddelanden om hur allvarligt Spotify ser på sitt ansvar om att bara dra åt statligt sanktionerade håll i pandemifrågan har börjat dyka upp. Och det här kommer med all säkerhet inte att bli det sista exemplet på stjärnor som kräver att andra tystas, med sina låtkataloger som ammunition.

 

Den paranoida rädslan har gripit en generation som brukade stoltsera med sin öppenhet. Av de fria andarna har blivit kommissarier. Av livsglädjen kulturell dödsångest. Av rebellerna folkhälsotyranner. Det är ynkligt."


Läs hela här. 

 

 

Anne-Marie Berglunds sjuttionde födelsedag

Min själ i Tantolunden. Teckning 2002

 

I dag skulle Anne-Marie Berglund ha fyllt 70 år. Saknaden är stor. Jag väljer två dikter ur hennes brev (teckningen är gjord på baksidan av ett kuvert) samt några brevutdrag:

 

Leva

 

Han som är död, vill höra mina dikter.

Hon som är död, vill se mitt runda friska ansikte.

Jag ska genast tvätta mina kläder, sopa golvet

under min säng. Jag ska hämta in kvistar, göra vår

åt oss som doftar björklöv. De som är döda

före mig vill att jag lever.

 

Folkslag

 

Mitt val? – Mellan två stolar

satt hela familjen. Och vi var ändå bara

tre personer.

Men nog så mångtaliga.

Nog så omöjliga på det stora hela, liksom

grupperade efter omöjlighetsgrad.

I ett enda rum – ett helt folkslag:

mammapappajag.


Du tvingar mig tillbaks till orden och det är nog bra. Annars går jag väl upp i tomma intet. Drickandets fälla, jag tror jag själv fastnade i den genast vid min första ölberusning, i Rimbo centralpark, några klunkar Heineken mellanöl och jag föll ner i salighet. Dessutom sinnlighet. Under lång tid var ju vinberusning också erotik. Men det lilla torkade russinet ersatte sedan den friska glänsande rosen.


(...)


Att inte förmå göra det rätta längre... det är det hemska, min skam vad gäller min pappa är så stor att jag går under av den. Låta sin  närmaste tyna bort på ett hem! HAN skulle aldrig ha gjort så mot mig! Eller kanske jag förskönar. Men, den medvetna människan måste alltid bete sig bättre än den omedvetna. Vad för mening med medvetenhet annars?


Jag tror ju, det vill säga är säker, att vi alla får stå till svars för vår underlåtenhet en dag! Det skrämmer mig bortom all sans. Men ändå handlar jag inte rätt.


(...)


Att Ole Hessler gått bort smärtar mig mycket, hans vitala egensinnigt poetiska stil har alltid fängslat mig.


Sköt om dig nu, sjunk inte, vi måste leva lika länge i alla fall, jag orkar inte med fler förluster och inte du heller. Vila, sätt dig i din flotte och vila bara!" 5/11-2002

 

"Esbo 8/11-2002


Mina dagar här är rätt nervösa, idag gick jag ut halv ett, från tio hade jag sorterat papper, de har krävt oss på enorm skatt och så har Arne den här månaden fått betala tredubbelt på hemmet; utredningar, utredningar. Att ensam klara detta, och inte ens kunna diskutera det med någon, det kan göra mig vanmäktig. Jag vill ju kunna behålla den här lägenheten så länge som möjligt, för hur ska jag annars kunna besöka Fosterlandet och Pappan?

 

Stå i snålvinden och väntar på Esbobussar, den förfärliga Kuusikotibacken som man ska knata uppför , och sen tala med pappa lugnt och snällt, fast jag gillar honom verkligen, spelar ingen roll fast vi säger tio gånger samma sak. Klockan halv fem åkte jag därifrån, ner till det fula Esbo centrum igen, för att handla strumpor i billighetsaffären åt honom till Fars dag, och vin till dottern. Vinet blev, som du förstår, dyrare än strumporna." 8/11-2002

 

"Jag är älskad av en dement far, vilket gör mig till Drottning. Igår Fars dag traskade jag dit, bussen gick stora landsvägen så jag måste gå några kilometer, men trots knäet, trivs jag att gå här i nejden, luften är frisk,träden står högtidliga. Jag mediterar bra vid sådant landsvägsgående. Han fick nya strumpor, en tandborste och en bukett blommor i vackra färger. Han har alltid älskat blommor, plockade från tidig vår till hösten, alla sorters blomster, som mamma fick sätta i vas. Det var han som lärde mig plocka och känna igen blommorna. Hans mest vördade blomma var Nattviolen. När han fann en sådan kom han hem mäkta stolt. Liljekonvaljer älskade han också.


Ja, vi lekte 'strumpleken' som  vanligt, han provar om och om igen sina strumpor. När han var liten fick han sällan eller aldrig 'köpestrumpor', det var bara grå stickade.


(...)


När jag var där på pappas avdelning såg de stackars farbröder som satt ensamma i samlingsrummet - ingen på besök - ville jag bara ge dem presenter, tala med dem också (men de är finnar, och Arne skulle bli så oerhört svartsjuk dessutom). Hur grymt! Jag tycker vi alla som är friska och lever i kärlek av något slag, borde adoptera en av dessa Ensamma! Detta borde ingå i vår utbildning, i vår uppfostran; Ta oss an en 'främling'." 11/11-2002

En av Anne-Maries dockor, här som foto i en serie om tolv
 


 


söndag 30 januari 2022

Anne-Marie Berglund om Sylvia Plath och andra

Ur Karavan 3/1999

 

Ur Dagens Nyheter, okänt datum

 

Ur Karavan 3/2000

 

Ur Allt om böcker 3/2004

 Klicka på bilderna för läsbart format!

Har du Instagram?

Skärmdump
 

Mitt digitala fotoalbum växer för varje dag. Har du Instagram är du välkommen till https://www.instagram.com/nydahlspojken/ 

Under den första månaden har jag inte minst uppmärksammat Anne-Marie Berglunds foton, teckningar och annat.

Bortom skuld och botgöring

Ständig närvaro i Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl
 

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).


Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?

 

Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter. 

 

Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.


Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.

 

Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.

 

I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.

 

Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret. 

 

”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”


Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom: 


”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”

 

Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.

 

Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”. 

 

Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han. 

 

Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar?  Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!


"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."

 

Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.

 

Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.

 


Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”

 

Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:

 

”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.

 

Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.

 

Jean Améry tog sitt liv 1978. 

lördag 29 januari 2022

Sofia Karlsson - Andra sidan

Albanien och Israel i utbildnings-samarbete

Education Minister Evis Kushi 

Albanien och Israel i utbildnings-samarbet
e. Tirana Times skriver:

Experts at the Albanian Institute for International Studies say the agreement is a welcomed move and could help in added research on Albania’s special relationship with the Jewish people and to counter negative narratives.

TIRANA, Jan. 26 - A bilateral agreement between Albania and Israel to increase cooperation in education was approved in the Council of Ministers’ meeting on Wednesday, according to Education Minister Evis Kushi.

Kushi said the agreement would bring scholarships, academic exchanges and projects for institutions in both states. 

"The approval of the agreement between [Albania’s] Council of Ministers and the State of Israel promotes and encourages bilateral cooperation in education, culture and sports,” Kushi said, adding the “agreement promotes the activation of projects between institutions, exchanges among professors, scholarships, and even promote cultural events such as book fairs.”

Experts at the Albanian Institute for International Studies told Tirana Times the approval of the agreement is a welcomed move as there is a strong need to research and publish about Albania’s special relationship with the Jewish people as well as periods in which there has been no research on the matter, such as the communist regime. 

The research would also help to counter anti-Semitic narratives that are seeping into Albanian public life, according to AIIS.