| Ur Karavan 3/1999 |
| Ur Dagens Nyheter, okänt datum |
| Ur Karavan 3/2000 |
| Ur Allt om böcker 3/2004 |
Klicka på bilderna för läsbart format!
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
| Ständig närvaro i Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl |
Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).
Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?
Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter.
Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.
Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.
Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.
I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.
Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret.
”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”
Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom:
”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”
Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.
Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”.
Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han.
Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar? Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!
"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."
Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.
Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.
Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”
Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:
”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.
Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.
Jean Améry tog sitt liv 1978.
| Education Minister Evis Kushi |
Experts at the Albanian Institute for International Studies say the agreement is a welcomed move and could help in added research on Albania’s special relationship with the Jewish people and to counter negative narratives.
TIRANA, Jan. 26 - A bilateral agreement between Albania and Israel to increase cooperation in education was approved in the Council of Ministers’ meeting on Wednesday, according to Education Minister Evis Kushi.
Kushi said the agreement would bring scholarships, academic exchanges and projects for institutions in both states.
"The approval of the agreement between [Albania’s] Council of Ministers and the State of Israel promotes and encourages bilateral cooperation in education, culture and sports,” Kushi said, adding the “agreement promotes the activation of projects between institutions, exchanges among professors, scholarships, and even promote cultural events such as book fairs.”
Experts at the Albanian Institute for International Studies told Tirana Times the approval of the agreement is a welcomed move as there is a strong need to research and publish about Albania’s special relationship with the Jewish people as well as periods in which there has been no research on the matter, such as the communist regime.
The research would also help to counter anti-Semitic narratives that are seeping into Albanian public life, according to AIIS.
| Foto: Astrid Nydahl |
Så, nu har snillena i den svenska politikerklassen kommit fram till rätt metod för slutförvaringen av kärnbränsle. De är minsann unika! Ansvarig minister är hon som inte ens har ett godkänt avlopp till sitt hus. Rätt gissat, ministern med ansvar för landets avlopp, damfrisörskan Annika Strandhäll.
"Miljöminister Annika Strandhäll (S) saknar tillstånd för den enskilda avloppsanläggning hon har i sin villa på Värmdö. Strandhälls villa har enskilt vatten och avlopp och är inte anslutet till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Men tillståndet för avloppsanläggningen löpte ut i april 2019, alltså för nästan tre år sedan, och sedan dess har Strandhäll inte förnyat det."
Och hur mycket tar hon i när hon vill garantera oss 100.000 problemfria och strålsäkra år under Forsmark?
PS: Det finns gott om kritiska synpunkter. Läs t.ex. den här artikeln i Ny Teknik.
"Korrosionen kan vara 1 000 gånger snabbare än vad Svensk Kärnbränslehantering, SKB, hävdar. Det kan innebära att kapslarna kan börja läcka radioaktivitet om 100 år istället för de 100 000 år som behövs."
Att envist påminna om Förintelsen - år efter år - och inte bara på detta datum, se där en plikt inför nuets och framtidens okunskap, glömska och medvetna ljugande.
Men Förintelsen betraktar jag genom individerna. Ingen kan med sitt förstånd minnas så många offer.
En människa som vigde sitt liv under de avgörande åren åt kamp mot judemördarna, var Karl Berman. Jag hade privilegiet att lära känna Kalle och när det begav sig öppnade han kring alla hemligheter och berättade för mig. Det blev Människans nödvändiga val.
Kalle var en av männen bakom räddningen av de danska judarna. Just i dag minns jag honom och några av de räddade judar jag mött i Sverige och Israel.
| Detta uppslag är läsbart om du klickar på det |
| Anne-Marie Berglunds teckning på kuvert till mig |
Ur nya brevboken:
"Wanås var något så underbart.
Parken, konsten och de livliga vänliga Wachtmeisters som bjöd på middag
efter uppläsningen (...) Jag kände mig äkta glad igår att få uppleva
detta. Efter all sorg, sjukdom och hopplöshet var det här som en gåva av
änglarna." 25/8-2001
"Eva Ström ringde igår kväll, hon var också
nöjd med poesiuppläsningen. Nu har jag redan glömt vad hennes man
heter, vet du hans förnamn? Jag måste ju skicka ett tackkort. De är
väldigt vänliga och chosefria (...)" 29/8-2001
Teckningen gör hon på en pizzeria i Kristianstad. Hon är glad och fri.
När hon ska resa hem träffar hon Astrid på stationen.
| Foto: Astrid Nydahl |
Träd talar med varandra. Här säger det ena trädet till det andra:
- Vi är bara två. Borde vi inte slå oss ihop med fler?
Det svarar:
- Nej, det räcker att vara två.
Argumentet emot lyder:
- Om vi var en skog kunde vi fylla hela plattan och demonstrera mot det moderna skogsbruket.
Svaret:
- Gör det du, jag stannar hellre helt ensam här. Jag är ett unikt träd och det vill jag alltid vara.
| Skärmdump Svenskan i dag |
Klockan halv två i dag kom detta telegram. Vad döljer sig bakom orden "en eventuell framtida
händelseutveckling"? Ännu en pandemi eller en väpnad storkonflikt som drar in Sverige i skeendet? Det är fritt fram att gissa.
– Givet vår viktiga roll att stödja Försvarsmakten är det viktigt att FMV tidigt vidtar åtgärder för att kunna hantera en eventuell framtida händelseutveckling, säger presschef Henrik Hedberg i ett mejl till SvD.
Staben aktiverades i ”närtid” och påminner om hur FMV arbetat med anledning av coronapandemin. Dess uppgifter består bland annat i att samordna kommunikation, sammanställa lägesbilder och föreslå åtgärder.
| Foto: Astrid Nydahl |
Det är en äldre man från Prag som talar, han heter Radim och är gammal vän med Václav Havel och har sett och förstått det mesta under sin livstid:
”That Union that calls itself European is nothing other than an Economic Union, where the terms soul, culture, philosophy, and live in truth are as impossible as a palm tree on the moon. By denying the spiritual foundation, the soul of Europe, and by ignoring culture, philosophy, and art with boundless arrogance in favor of economics, technology, and national interests, by cultivating a bureaucracy and diplomacy that can think and act only according to economic interest and political values – and even the latter only to a very small degree – we have to allowed a lie to rule the Union that makes us forget the true greatness of humankind. Instead of the cultivating of the soul, we see the rebirth of nationalism, the triviality of technology, the vulgarity of commerce, and the cultivated stupidity of the media and the universities.”
Dessa ord, uttalade av Radim på ett symposion som äger rum på tyska Schloss Waldersee, dit författaren kommit för att egentligen arbeta, men där han hamnar i diskussionerna av en tillfällighet. Radim har fått sista ordet och han polemiserar kanske framför allt mot en amerikansk deltagare, Shasi, som närmast upphöjt den moderna teknologin till religion. Men det är också ord som kastar ett ljus över allt som Rob Riemen skriver i sin bok To fight against this age. Den innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.
Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”
Sedan han skrev de orden har utvecklingen i Europa givit honom rätt många gånger om. Behöver man ens säga ord som andra världskriget och förintelsen för att fylla i eventuella tankeluckor?
Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord ”som ett bortskämt barn” och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt ”varmt bad”. Massmänniskan har med Riemens ord ”förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen.”
Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”, och vägrar se existensens tragik.
Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes.
Att läsa Riemens bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.
| Teckning av Anne-Marie Berglund |
Att bläddra bland det förflutnas bilder är både fascinerande och kusligt. Den egna förändringen är rent fysiskt påtaglig. Rödhårig, jag!?
I och med i dag börjar det nya årets sjukhusbesök. Det första blir på ortopeden i Hässleholm där jag ska undersökas för ACNES, (Anterior Cutan Nerve Entrapment Syndrome) inför senare operation. Jag får samma läkare som opererade in knäproteser, så det känns tryggt.
Nuet och förflutenheten mår bäst av att i stor utsträckning flyta samman. För mig innebär det konkret att jag kan njuta av alla fina resor förr om åren, eftersom någon sådan rimligen inte kommer att företas igen. Jag är i Danmark, Finland, Tyskland, Frankrike, Portugal, Albanien, Holland, Libyen, Israel, Palestina och framför allt England och Wales samtidigt! Bildbevisen finns. Liksom minnena.
| Foto: Astrid Nydahl |
Dagens högtid är en två-personers angelägenhet. Icke desto mindre blir det högrev på franskt vis, mycket örtkryddor, med puré av blomkål och broccoli - hemlagad förstås - och portugisiskt rödvin till den. Och tro det eller ej: hemlagad äpplekaka med vaniljsås till efterrätt.
Vi har som tradition, oberoende av pandemier och andra störande inslag, att fira denna dag utan gäster. De har sitt att tänka på. Vi sätter på den där fina skivan med Stefan Isakssons kvartett i bebopens värld, njuter hans saxofon, tänder några ljus, drar för gardinerna och börjar högtiden till bords.
Det är måndag inom kort. Då ska högtidens effekter sedan länge vara bortblåsta.