fredag 28 januari 2022

100.000-årsgarantin från hårfrisörskan

Foto: Astrid Nydahl

 Så, nu har snillena i den svenska politikerklassen kommit fram till rätt metod för slutförvaringen av kärnbränsle. De är minsann unika! Ansvarig minister är hon som inte ens har ett godkänt avlopp till sitt hus. Rätt gissat, ministern med ansvar för landets avlopp, damfrisörskan Annika Strandhäll.

"Miljöminister Annika Strandhäll (S) saknar tillstånd för den enskilda avloppsanläggning hon har i sin villa på Värmdö. Strandhälls villa har enskilt vatten och avlopp och är inte anslutet till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Men tillståndet för avloppsanläggningen löpte ut i april 2019, alltså för nästan tre år sedan, och sedan dess har Strandhäll inte förnyat det."

Och hur mycket tar hon i när hon vill garantera oss 100.000 problemfria och strålsäkra år under Forsmark?

PS: Det finns gott om kritiska synpunkter. Läs t.ex. den här artikeln i Ny Teknik

"Korrosionen kan vara 1 000 gånger snabbare än vad Svensk Kärnbränslehantering, SKB, hävdar. Det kan innebära att kapslarna kan börja läcka radioaktivitet om 100 år istället för de 100 000 år som behövs."

 

Strandmumier av Anne-Marie Berglund

Anne-Maries Strandmumier
 

Anne-Maries Les momies de la plage (Strandmumier), översatt och utgiven av Jacques Outin på franska (M.E.E.T Saint-Nazaire, 1996). I boken finns också diktsviten på svenska, dock aldrig bokpublicerad i Sverige.

Saltet öppnar såret. Husen

har gått sönder.

Hämta mig, min fågel!

 



torsdag 27 januari 2022

Förintelsens minnesdag

 

Att envist påminna om Förintelsen - år efter år - och inte bara på detta datum, se där en plikt inför nuets och framtidens okunskap, glömska och medvetna ljugande.

Men Förintelsen betraktar jag genom individerna. Ingen kan med sitt förstånd minnas så många offer. 

En människa som vigde sitt liv under de avgörande åren åt kamp mot judemördarna, var Karl Berman. Jag hade privilegiet att lära känna Kalle och när det begav sig öppnade han kring alla hemligheter och berättade för mig. Det blev Människans nödvändiga val

Kalle var en av männen bakom räddningen av de danska judarna. Just i dag minns jag honom och några av de räddade judar jag mött i Sverige och Israel.

Detta uppslag är läsbart om du klickar på det


onsdag 26 januari 2022

Anne-Marie Berglund besöker Kristianstad

Anne-Marie Berglunds teckning på kuvert till mig
 

Ur nya brevboken:


"Wanås var något så underbart. Parken, konsten och de livliga vänliga Wachtmeisters som bjöd på middag efter uppläsningen (...) Jag kände mig äkta glad igår att få uppleva detta. Efter all sorg, sjukdom och hopplöshet var det här som en gåva av änglarna." 25/8-2001

"Eva Ström ringde igår kväll, hon var också nöjd med poesiuppläsningen. Nu har jag redan glömt vad hennes man heter, vet du hans förnamn? Jag måste ju skicka ett tackkort. De är väldigt vänliga och chosefria (...)" 29/8-2001

Teckningen gör hon på en pizzeria i Kristianstad. Hon är glad och fri.
När hon ska resa hem träffar hon Astrid på stationen.

Trädens samtal om demonstrationer

Foto: Astrid Nydahl
 

Träd talar med varandra. Här säger det ena trädet till det andra:

- Vi är bara två. Borde vi inte slå oss ihop med fler?

Det svarar:

- Nej, det räcker att vara två.

Argumentet emot lyder:

- Om vi var en skog kunde vi fylla hela plattan och demonstrera mot det moderna skogsbruket.

Svaret:

- Gör det du, jag stannar hellre helt ensam här. Jag är ett unikt träd och det vill jag alltid vara.

tisdag 25 januari 2022

"en eventuell framtida händelseutveckling"???

Skärmdump Svenskan i dag
 

Klockan halv två i dag kom detta telegram. Vad döljer sig bakom orden "en eventuell framtida händelseutveckling"? Ännu en pandemi eller en väpnad storkonflikt som drar in Sverige i skeendet? Det är fritt fram att gissa.

– Givet vår viktiga roll att stödja Försvarsmakten är det viktigt att FMV tidigt vidtar åtgärder för att kunna hantera en eventuell framtida händelseutveckling, säger presschef Henrik Hedberg i ett mejl till SvD.

Staben aktiverades i ”närtid” och påminner om hur FMV arbetat med anledning av coronapandemin. Dess uppgifter består bland annat i att samordna kommunikation, sammanställa lägesbilder och föreslå åtgärder.

"Ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa"

Foto: Astrid Nydahl
 

Det är en äldre man från Prag som talar, han heter Radim och är gammal vän med Václav Havel och har sett och förstått det mesta under sin livstid:

 

”That Union that calls itself European is nothing other than an Economic Union, where the terms soul, culture, philosophy, and live in truth are as impossible as a palm tree on the moon. By denying the spiritual foundation, the soul of Europe, and by ignoring culture, philosophy, and art with boundless arrogance in favor of economics, technology, and national interests, by cultivating a bureaucracy and diplomacy that can think and act only according to economic interest and political values – and even the latter only to a very small degree – we have to allowed a lie to rule the Union that makes us forget  the true greatness of humankind. Instead of the cultivating of the soul, we see the rebirth of nationalism, the triviality of technology, the vulgarity of commerce, and the cultivated stupidity of the media and the universities.”

 

Dessa ord, uttalade av Radim på ett symposion som äger rum på tyska Schloss Waldersee, dit författaren kommit för att egentligen arbeta, men där han hamnar i diskussionerna av en tillfällighet. Radim har fått sista ordet och han polemiserar kanske framför allt mot en amerikansk deltagare, Shasi, som närmast upphöjt den moderna teknologin till religion. Men det är också ord som kastar ett ljus över allt som Rob Riemen skriver i sin bok To fight against this age. Den innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.

 

Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

 

Sedan han skrev de orden har utvecklingen i Europa givit honom rätt många gånger om. Behöver man ens säga ord som andra världskriget och förintelsen för att fylla i eventuella tankeluckor?

 

Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord ”som ett bortskämt barn” och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt ”varmt bad”. Massmänniskan har med Riemens ord ”förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen.”

 

Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”, och vägrar se existensens tragik.

 

Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes.

 

Att läsa Riemens bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.

 

 

måndag 24 januari 2022

Bildbevisen. Reseminnena, sjukdomarna och det förflutnas bilder

Teckning av Anne-Marie Berglund
 

Att bläddra bland det förflutnas bilder är både fascinerande och kusligt. Den egna förändringen är rent fysiskt påtaglig. Rödhårig, jag!?

I och med i dag börjar det nya årets sjukhusbesök. Det första blir på ortopeden i Hässleholm där jag ska undersökas för ACNES, (Anterior Cutan Nerve Entrapment Syndrome) inför senare operation. Jag får samma läkare som opererade in knäproteser, så det känns tryggt.

Nuet och förflutenheten mår bäst av att i stor utsträckning flyta samman. För mig innebär det konkret att jag kan njuta av alla fina resor förr om åren, eftersom någon sådan rimligen inte kommer att företas igen. Jag är i Danmark, Finland, Tyskland, Frankrike, Portugal, Albanien, Holland, Libyen, Israel, Palestina och framför allt England och Wales samtidigt! Bildbevisen finns. Liksom minnena.

söndag 23 januari 2022

Högtidsdag nummer 23 (av 28)

Foto: Astrid Nydahl
 

Dagens högtid är en två-personers angelägenhet. Icke desto mindre blir det högrev på franskt vis, mycket örtkryddor, med puré av blomkål och broccoli - hemlagad förstås - och portugisiskt rödvin till den. Och tro det eller ej: hemlagad äpplekaka med vaniljsås till efterrätt.

Vi har som tradition, oberoende av pandemier och andra störande inslag, att fira denna dag utan gäster. De har sitt att tänka på. Vi sätter på den där fina skivan med Stefan Isakssons kvartett i bebopens värld, njuter hans saxofon, tänder några ljus, drar för gardinerna och börjar högtiden till bords.

Det är måndag inom kort. Då ska högtidens effekter sedan länge vara bortblåsta.

 

lördag 22 januari 2022

Anders Björnsson: Tid och tanke. Impressioner, distraktioner

 

Bokens omslag är gjort av Björnssons son Adam Ulveson (1990)
 

Som av det godaste vin, den vackraste cellosonat, den trognaste och mest tillgivna hunden eller den varmaste svenska sommarvinden – ungefär så påverkas jag av Anders Björnssons språk. Det är inte ett försök att vara pretentiös från min sida. Det är inte heller ett försök att slippa lindrigt undan. Men när jag de senaste dagarna har läst Tid och tanke. Impressioner, distraktioner ser jag hur lätt och självklart han får det att verka. Och så är det precis tvärtom. Det är naturligtvis allt annat än lätt eller självklart.

 

Jag vet att Anders Björnsson skriver för hand. Jag vet att han spelar piano. Det är med en sådan hand texterna framkallas. Bestämt men också trevande. Varför trevande? För att den rätta tonen – kanske också de rätta orden – ska uppstå.

 

I boken är det kortheten som premieras. Den skulle ha kommit ut på hans 70-årsdag i höstas, men kommer av olika skäl först nu. Kortheten har alltså parats med långsamheten, med en utdragen väntan. Det tycks inte bekomma honom.

 

Kortheten kan vara en uppmaning: ”Slå vakt om ditt utanförskap!”, den kan vara en notis: ”En enda bok har han slängt, berättade Alberto Manguel för mig: Bret Easton Ellis American Psycho. Den var för pervers, människofientlig. Hans mentor Jorge Luis Borges slängde nästan alla böcker han fick.” 

 

Den kan också vara en eftertanke: 


"Minns du, vi planterade träd

Många sorter skulle det vara. För evigheten

Det hände att vi förtog oss -

annat som skulle göras blev liggande

Träden gick före allt

Det var våra egna rötter som tog skada"

 

Men kanske ännu viktigare är den fjärilslätthet många av texterna visar. Då uppstår ibland också en fin, melankolisk ton:

 

”Vissnad vit amaryllis, sorgsen, missfärgad

En snöflinga lägger sig på fönsterblecket

Ljuset återvänder. Snart blir det barmark

Varsamt går jag fram till cd-skåpet,

Mattan glider, på parketten askan av en kubansk cigarr”

 

Och på tal om hans språk, låt mig i sin helhet citera bokens sista text. Den heter kort och gott M.

 

”Det finns föremål så dyrbara

att de inte kan ersättas

De saknar ett pris

eftersom de är ovärderliga

Sådan är du, min vän,

sådant det språk

som vi omhuldar och

som håller oss samman”

 

Det är ytterst välgörande att läsa Anders Björnsson.

*

Boken är ett privattryck i 99 onumrerade exemplar.

 

fredag 21 januari 2022

"Den medicinska religionen"?

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

”I likhet med kapitalismen, men till skillnad från kristendomen, erbjuder den medicinska religionen inga utsikter till frälsning och förlossning. Tvärtom, det tillfrisknande som den eftersträvar kan endast vara provisoriskt, med tanke på att den ondsinte guden, viruset, inte kan utplånas en gång för alla, utan rentav muterar oupphörligt och ständigt antar nya och förmodat mer riskfyllda former. Som termens etymologi antyder är epidemin framför allt ett politiskt begrepp, som är på god väg att bli världspolitikens – eller icke-politikens – nya terräng. Det är rentav möjligt att den epidemi som vi upplever är ett förverkligande av det globala inbördeskrig som enligt de mest lyhörda politologerna har ersatt de traditionella världskrigen. Alla nationer och alla folk är nu varaktigt i krig med sig själva, eftersom den osynliga och ogripbara fiende som de strider mot finns inom oss.” 

 

Ur Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått. Epidemin som politik 2020 (översättning: Gustav Sjöberg)

 

*** 

Dagens EKO Sveriges radio i dag, fredagen den 21 januari:

 

Omikron mindre farlig än deltavarianten enligt stor studie från USA


 
Risken att hamna på sjukhus är hälften så hög med omikron och risken att dö i sjukdomen är 90 procent lägre än med deltavarianten.

Den slutsatsen drar forskare vid bland annat University of California, Berkeley, USA, i en studie som omfattar 70 000 personer och som ännu inte är vetenskapligt granskad.

"Viktig och välgjord studie", säger Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska Akademien.

 

Min enda, högst ovetenskapliga tanke är att det Agamben utifrån situationen 2020 beskrev som "förmodat mer riskfyllda former" kanske rent av blir slutet på hela processen. Med 90 procent lägre dödlighet är det förmodligen riktigt att beskriva omikron som en säsongsinfluensa? Det sker redan, såväl i nyhetsmedier som i seriösa diskussioner.

 

Natten och grubblandet. Vad hände med Sverige?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.


Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

 

I de etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäste. Därför gängkriminalitet och terrorism. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.
 

Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev mitt barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.

torsdag 20 januari 2022

ESSÄ Nr 11-12. En critic öfver critiker

 

Sveriges vitalaste och seriösaste tidskrift har utkommit med ett dubbelnummer. Medverkar gör Roland Lysell, Helen Korpak, Leif Zern, Gunnar D Hansson,Lina Samuelsson, Maxim Grigoriev, Rebecka Kärde och Björn Ranelid

 

Och det är som alltid Emi-Simone Zawall som gör det möjligt. Texten allt kretsar kring den här gången är En critic öfver critiker från 1791, skriven av Thomas Thorild.

 

Det tar tid att läsa allt detta, vi talar om 144 textspäckade tidskriftsidor. Materialet har också en karaktär som gör läsningen svårare för mig. Men det ska jag inte orda om, det är tidskriftens innehåll som är det väsentliga. Där finns både det akademiska och det individualistiskt fria, det lite högtidliga och det alldeles osvärmiskt drabbande. Tre av inläggen tycker jag är de viktigaste och jag vill begränsa mig till att tala om dem. Det är Maxim Grigorievs En känslig kritiker, Björn Ranelids Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare, och Gunnar D Hanssons Det engelska äventyret.

 

Att befinna sig i Grigorievs essä är att vistas i ett mycket syrerikt rum, där fönstren står och slår medan de friska tankarna cirklar runt läsandet. Läs detta:

 

”Folket är nu inte att förväxla med allmänheten. Allmänheten är den halvbildade, men per definition omdömeslösa grupp som faktiskt läser det som skrivs: den part i triangeln som smädas och förnekas. Folket är den formlösa, naturliga lera, per definition språklöst och i behov av språkrör. Ur dess frånvaro formar den intellektuelle, först författaren och sedan kritikern, sitt begärsobjekt. I takt med demokratiseringen blir folket allt mindre grupp och alltmer eteriskt, medan allmänheten blir alltmer folklig. Till sist upplöses de två i varandra: kvar står det nakna språkröret som inte längre talar för någon annan än sig själv och sin bultande empati.”

 

Grigoriev påpekar att vår samtids underhållning och konsumism saknades på Thorilds tid.

 

”Till den förmoderna litteraturens sedelärande funktion har man nu bara lagt till den underhållande.”

 

En sådan skarp blick på vår samtid, i ljuset av en förflutenhet och en annan litterär offentlighet, är förstås den stora behållningen av denna essä.

 

Men man kan säga att Björn Ranelid på samma sätt närmar sig Thorild genom att låta honom göra sällskap med Lars Vilks.

 

Ranelid har givit sin essä titeln Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare. Den är ytterst delikat eftersom Vilks i texten står som en unik lagstiftare vid sitt Nimis (man bör här påpeka att Nimis ligger i mikronationen Ladonien, med egna regler för medborgarskap, val,  med många ministrar och en drottning, egen valuta och mycket annat, allt handgripliga uttryck för den vilkska fantasin och humorn).

 

”Hela Naturen i dess största och minsta form levde i Thorild. Det var en nåd för honom att födas och det var inte hans förtjänst. Glädjen över att kunna det som man kan är livets största sällhet. All tröst och allt hopp har sin grund däri.

Lars Vilks och Thomas Thorild följde sina egna lagar. Drivveden, plankorna och trädgrenarna blev bokstäver och incitament till ett konstverk. Båda herrarna grep om materialet som stod dem till buds och skapade ett verk som mottagarna kunde betrakta och tolka.”

 

Jag hade velat citera mer, eftersom Ranelids resonemang rymmer så många intressanta aspekter. Jag kände Lars Vilks och är säker på att han skulle ha blivit glad att läsa texten just i Essä.

 

Gunnar D Hansson citerar Thorild i några drabbande rader: ”Svenska folket vaknar icke på denna sida domen; om det vaknar , är det enligt historien, likasom det sofve.”

 

Hanssons essä kretsar kring Thorilds engelska äventyr 1788-1790, då han sökte ”reformera den engelska vitterheten och styrelseskicket.” Men som Hansson konstaterar ville inte engelsmännen lyssna ”till den snillrike svensken som tog deras rigida klassamhälle i upptuktelse.”

 

Ett brev finns bevarat från hans engelska vistelse, det är allt och det handlar om sjösjuka.

 

Men en notisbok med blandat material röjer i alla fall hans relation till Kellgren.

 

En mig närstående människa sa för en tid sedan: ”Att vi inte har något litteraturkritik i pressen att tala om, beror ytterst på att vi saknar verklig litteratur i vårt land.”

 

 

Sasja Filipenko: Röda korset (Ersatz, översättning från ryska av Mikael Nydahl)

 


En roman som utspelar sig i Minsk, Belarus, men mest handlar om Moskva, den stora terrorn, förvisningsorterna och fånglägren, och alla döda, fungerar det? Jag har inte läst något liknande, även om tusentals böcker handlar om Stalin-tidens terror, Andra världskriget och förhållandet med Hitlers Tyskland. Det inte bara fungerar, det övertygar.

 

Sasja Filipenko är född 1984 i Minsk och var bara barnet när Sovjetunionen upplöstes. Han är universitetsutbildad i S:t Petersburg och hans böcker är översatta till många språk. Röda korset är hans första roman i svensk översättning.

 

Boktiteln är fyndig, för den syftar både på Internationella Röda korset och på de röda kors som berättaren i romanen, 91-åriga Londonfödda Tatiana Aleksejevna, ritar på grannars dörrar för att lätta orientera sig i hyreshuset. Internationella Röda korset uppvaktar regimen i Moskva gång på gång för att få till stånd hjälp för alla de sovjetiska pojkar som tagits av nazisterna, utan att få minsta respons. Resonemanget är cyniskt: att bli krigsfånge är att göra sig skyldig till förräderi, därför vill man inte kännas vid dem.

 

Hennes berättelse är full av fasor, och samtidigt blir den ett äreminne över en kvinna som valde att bli sovjetmedborgare och förlorade både sin man och sin dotter.

 

Stalinterrorn blir konkret i hennes livsberättelse och därmed både lärorikt dokumentär i tonen, och spännande som varje skönlitterär bok bör vara. Med spännande menar jag inget annat än att läsaren inte ska veta vad som väntar i kommande avsnitt.

 

Jag är förstås jävig, eftersom min son översatt boken från ryska. Vi fick den i julklapp av honom. Just för att den är så bra ville jag visa den här i bloggen.