Sveriges vitalaste och seriösaste tidskrift har utkommit med ett
dubbelnummer. Medverkar gör Roland Lysell, Helen Korpak, Leif Zern, Gunnar D
Hansson,Lina Samuelsson, Maxim Grigoriev, Rebecka Kärde och Björn Ranelid
Och det är som alltid Emi-Simone Zawall som gör det möjligt. Texten allt
kretsar kring den här gången är En critic öfver critiker från 1791, skriven av
Thomas Thorild.
Det tar tid att läsa
allt detta, vi talar om 144 textspäckade tidskriftsidor. Materialet har också
en karaktär som gör läsningen svårare för mig. Men det ska jag inte orda om,
det är tidskriftens innehåll som är det väsentliga. Där finns både det
akademiska och det individualistiskt fria, det lite högtidliga och det alldeles
osvärmiskt drabbande. Tre av inläggen tycker jag är de viktigaste och jag vill
begränsa mig till att tala om dem. Det är Maxim Grigorievs En känslig
kritiker, Björn Ranelids Författaren och konstnären som sina egna
lagstiftare, och Gunnar D Hanssons Det engelska äventyret.
Att befinna sig i
Grigorievs essä är att vistas i ett mycket syrerikt rum, där fönstren står och
slår medan de friska tankarna cirklar runt läsandet. Läs detta:
”Folket är nu inte att
förväxla med allmänheten. Allmänheten är den halvbildade, men per definition
omdömeslösa grupp som faktiskt läser det som skrivs: den part i triangeln som
smädas och förnekas. Folket är den formlösa, naturliga lera, per definition
språklöst och i behov av språkrör. Ur dess frånvaro formar den intellektuelle,
först författaren och sedan kritikern, sitt begärsobjekt. I takt med
demokratiseringen blir folket allt mindre grupp och alltmer eteriskt, medan
allmänheten blir alltmer folklig. Till sist upplöses de två i varandra: kvar
står det nakna språkröret som inte längre talar för någon annan än sig själv och
sin bultande empati.”
Grigoriev påpekar att
vår samtids underhållning och konsumism saknades på Thorilds tid.
”Till den förmoderna
litteraturens sedelärande funktion har man nu bara lagt till den
underhållande.”
En sådan skarp blick på
vår samtid, i ljuset av en förflutenhet och en annan litterär offentlighet, är
förstås den stora behållningen av denna essä.
Men man kan säga att
Björn Ranelid på samma sätt närmar sig Thorild genom att låta honom göra
sällskap med Lars Vilks.
Ranelid har givit sin
essä titeln Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare. Den är
ytterst delikat eftersom Vilks i texten står som en unik lagstiftare vid sitt
Nimis (man bör här påpeka att Nimis ligger i mikronationen Ladonien, med egna regler
för medborgarskap, val, med många
ministrar och en drottning, egen valuta och mycket annat, allt handgripliga
uttryck för den vilkska fantasin och humorn).
”Hela Naturen i dess
största och minsta form levde i Thorild. Det var en nåd för honom att födas och
det var inte hans förtjänst. Glädjen över att kunna det som man kan är livets
största sällhet. All tröst och allt hopp har sin grund däri.
Lars Vilks och Thomas
Thorild följde sina egna lagar. Drivveden, plankorna och trädgrenarna blev
bokstäver och incitament till ett konstverk. Båda herrarna grep om materialet
som stod dem till buds och skapade ett verk som mottagarna kunde betrakta och
tolka.”
Jag hade velat citera
mer, eftersom Ranelids resonemang rymmer så många intressanta aspekter. Jag
kände Lars Vilks och är säker på att han skulle ha blivit glad att läsa texten
just i Essä.
Gunnar D Hansson citerar
Thorild i några drabbande rader: ”Svenska folket vaknar icke på denna sida
domen; om det vaknar , är det enligt historien, likasom det sofve.”
Hanssons essä kretsar
kring Thorilds engelska äventyr 1788-1790, då han sökte ”reformera den engelska
vitterheten och styrelseskicket.” Men som Hansson konstaterar ville inte engelsmännen
lyssna ”till den snillrike svensken som tog deras rigida klassamhälle i upptuktelse.”
Ett brev finns bevarat
från hans engelska vistelse, det är allt och det handlar om sjösjuka.
Men en notisbok med
blandat material röjer i alla fall hans relation till Kellgren.
En mig närstående
människa sa för en tid sedan: ”Att vi inte har något litteraturkritik i pressen
att tala om, beror ytterst på att vi saknar verklig litteratur i vårt land.”