onsdag 19 januari 2022

Peaky Blinders från Birmingham

Scen ur filmen
 

När vi reste i Black Country, med bas i Birmingham, var det för femte gången. Jag hade bestämt mig för att slutföra arbetet med bok som kom att heta just Black Country (utgiven 2012 och här recenserad av Björn Kohlström). Det talades om serien som spelades in i staden, Peaky Blinders. Jag tog med saken i min bok och kopplade den till Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen. Använde mig av Philip Goodersons bok From The Sloggers to The Peaky Blinders. The Gangs of Birmingham som referens. 

Nå, vad jag ville säga är, att hela serien nu visas på tv för er som har fiber. Vi har inte det, så vi beställde boxen från England. Engelsktextad är den. Det var länge sedan jag såg något så gripande och starkt. Den väjer inte heller för etnicitet, vilket är en laddad sak i dessa gangsterkretsar runt förra sekelskiftet. I centrum står familjen Shelby och dramatiken rör sig fram kring tiden för första världskriget. Cillian Murphy gör huvudrollen på ett mycket övertygande sätt. Att han tillhör de irländska travellers gör man ingen hemlighet av. Han och de andra i gängen kändes igen på sina långa svarta rockar och kepsar, så kallade flat caps.

Det är en självklarhet att jag ser tydliga paralleller till den gängkriminalitet som plågar Sverige i dag.

 

tisdag 18 januari 2022

Fransk varning för islamismen

Foto: Astrid Nydahl

I danska Weekendavisen skriver Aske Munk om hoten från islamismen. Fokus är Frankrike, men den 77-årige filosofen och historikern Elisabeth Badinter understryker att hoten är aktuella i hela Europa. Hon säger om den europeiska vänsterns vurm för islamismen och dess stämpling av kritikerna som "rasister"bland annat detta:

»I alt for mange år har venstrefløjen fortiet islamismens fremmarch; undskyldt den med ’kulturelle forskelle’ og kaldt os, der forsøgte at råbe op om den, 'racister' og 'Le Pens nyttige idioter’. Men nu er det nok,« siger hun: »Vi må føre krig mod islamismen på den hjemlige front, for det er hele samfundets sammenhængskraft, der står på spil.«

Det där känner jag så väl igen. I åtskilliga sammanhang har jag själv omnämnts som "rasist", "islamofob" och "sverigedemokrat". Att försvara sig inför sådana anklagelser har ju varit meningslöst. En stämpel fungerar socialt frånstötande och är därför så effektiv. Khomeini visste vad han gjorde när han introducerade begreppet islamofobi som en sådan stämpel.


Aske Munk skriver:


Og islamismens fremmarch i Frankrig er siden 1990erne blevet akkompagneret af en næsten endeløs række af blodige terrorattentater: Først likvideringen af muslimske soldater og jødiske skolebørn i Toulouse og Montauban i 2012. Så terrorangrebene mod Charlie Hebdo og det jødiske supermarked HyperCacher i januar 2015. Dernæst angrebene på Stade de France, fortovscafeerne og Bataclan i november 2015. Lastbilsmassakren på Promenade des Anglais i Nice på nationaldagen året efter. Og dernæst den katolske pater, der blev halshugget under gudstjenesten i en normannisk kirke i Saint-Etienne-du-Rouvray. Og som »kronen på værket«: skolelæreren Samuel Paty, der fik hovedet skåret af på åben gade i en forstadskommune til Paris.

Elisabeth Badinter

Elisabeth Badinter fortsätter:

»Hvad er det egentlig, de her muslimske migranter vil i Frankrig? Eller i Europa for den sags skyld? Hver gang nogen åbner døren for dem, ender det med problemer. Hvis ikke de har tænkt sig at tilpasse sig kulturen i det nye land, ville de da ikke være lykkeligere i et muslimsk land? Måske? Spørgsmålet fortjener da at blive stillet? Medmindre altså deres endemål er at gøre deres kultur gældende på bekostning af den lokale vestlige kultur. Som en slags historisk revanche over Vesten?«


måndag 17 januari 2022

Utdrag ur Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund.

En hälsning från Anne-Marie Berglund 2006

 

"Det vore roligt med en 'julbok', kanske du kan sälja som  julklappsbok via nätet? Men titeln 'Klockan tre går jag ut' är kanske bra. Tema Omöjlighet. Klaustrofobia." 10/10-2006

 

"Inte en rad skriven i Nice. Inte en skiss av en psalm ens, ingen bok köpt, inga oliver till Thomas (...) stått i fiskhandelsköer, slaktarens köer, biljettköer... en kaffe på café, ensamdrucken, då läste jag den vedervärdiga blaskan Nice Matin.

(...)

Hela Nice uppbrutet, en byggarbetsplats för att spårväg ska dras genom staden alla vackra plataner slaktade. Målet är en bilfri innerstad, så man kan inte klandra projektet, men visst blir det lite mycket gågata av det hela sen." 26/10-2006

 

"Guds plötsliga ingripande, kärlekens eller tvång av något slag, kan avbryta förtrollningen. Jag anser detta behov av att berusa sig är en självhypnos man försätter sig i, ungefär som sexuell besatthet och har man varit där en gång är man sedan biten. Och vi som pressar våra 'hjärnor', klämmer ur tankarna de mest tröttande slutledningar och resonemang, vi finner i  berusningen just den tändande elden, men snabbt blir ju glöden kol och aska. Man brinner kort, förkolnas långsamt." 3/11-2006

 

Citaten ur Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund.

Här kan du läsa utförligt om boken.

Och beställa den kan du göra med ett mail till:

thomas.nydahl@gmail.com


Året var 1975. Platsen Nydala i Malmö

Nydala i Malmö ansågs vara en stabil och trygg plats att leva med barn. Vi gjorde ett försök. Men redan efter ett år lämnade vi både Nydala och Malmö.

Jag hade just genom Oktoberbokhandeln publicerat mitt andra lilla dikthäfte. Det hette Vardagar. Titeln förekommer numera hos flera svenska författare. Spontant tänker jag på Ulf Lundell.

Nå, varför säger jag då detta?

Jag gör det därför att bilden påminner mig om ett Malmö väldigt olikt det nu existerande. Jag hade bakom mig åren på Nordsjö färgfabrik, liksom utbildningen till dekoratör. Jag hade lämnat den stalinistiska sekten och blivit pappa. Om man vore okunnig om fortsättningen kunde man tro att allt såg ljust och bra ut.

Det gjorde det inte, varken för privatlivet eller staden Malmö i landet Sverige. 

När vi återvände till Malmö för ett sex år långt försök på Bellevuegården blev det bara ett tyngre argument för att lämna för alltid. Det gjorde vi, det är 39 år sedan och jag har aldrig ens så mycket som tänkt tanken på att återvända till födelsestaden.


I det här huset på Bellevuegården hade vi sista lägenheten före definitiv flyttning. Foto: Astrid Nydahl 2012.

 

söndag 16 januari 2022

Anders Björnsson: Tid och tanke. Impressioner, distraktioner

Bokens omslag är gjort av Björnssons son Adam Ulveson (1990)
 

Som av det godaste vin, den vackraste cellosonat, den trognaste och mest tillgivna hunden eller den varmaste svenska sommarvinden – ungefär så påverkas jag av Anders Björnssons språk. Det är inte ett försök att vara pretentiös från min sida. Det är inte heller ett försök att slippa lindrigt undan. Men när jag de senaste dagarna har läst Tid och tanke. Impressioner, distraktioner ser jag hur lätt och självklart han får det att verka. Och så är det precis tvärtom. Det är naturligtvis allt annat än lätt eller självklart.

 

Jag vet att Anders Björnsson skriver för hand. Jag vet att han spelar piano. Det är med en sådan hand texterna framkallas. Bestämt men också trevande. Varför trevande? För att den rätta tonen – kanske också de rätta orden – ska uppstå.

 

I boken är det kortheten som premieras. Den skulle ha kommit ut på hans 70-årsdag i höstas, men kommer av olika skäl först nu. Kortheten har alltså parats med långsamheten, med en utdragen väntan. Det tycks inte bekomma honom.

 

Kortheten kan vara en uppmaning: ”Slå vakt om ditt utanförskap!”, den kan vara en notis: ”En enda bok har han slängt, berättade Alberto Manguel för mig: Bret Easton Ellis American Psycho. Den var för pervers, människofientlig. Hans mentor Jorge Luis Borges slängde nästan alla böcker han fick.” 

 

Den kan också vara en eftertanke: 


"Minns du, vi planterade träd

Många sorter skulle det vara. För evigheten

Det hände att vi förtog oss -

annat som skulle göras blev liggande

Träden gick före allt

Det var våra egna rötter som tog skada"

 

Men kanske ännu viktigare är den fjärilslätthet många av texterna visar. Då uppstår ibland också en fin, melankolisk ton:

 

”Vissnad vit amaryllis, sorgsen, missfärgad

En snöflinga lägger sig på fönsterblecket

Ljuset återvänder. Snart blir det barmark

Varsamt går jag fram till cd-skåpet,

Mattan glider, på parketten askan av en kubansk cigarr”

 

Och på tal om hans språk, låt mig i sin helhet citera bokens sista text. Den heter kort och gott M.

 

”Det finns föremål så dyrbara

att de inte kan ersättas

De saknar ett pris

eftersom de är ovärderliga

Sådan är du, min vän,

sådant det språk

som vi omhuldar och

som håller oss samman”

 

Det är ytterst välgörande att läsa Anders Björnsson.

*

Boken är ett privattryck i 99 onumrerade exemplar.

 

Förstörelsen av vårt arma land

Mobilfoto: T.N.

På väg till Bromölla under lördagen stannade vi för att plocka blåbärsris. Så här såg det ut i diket. Varje gång jag ser att samvetslösa idioter har svinat ner blir jag lika arg - och uppgiven. All förstörelse av gemensam egendom - från busshållplatser till offentliga byggnader - i kombination med svineriet i naturen, är också tydliga signaler om att det vi kallade folkhemmet tillhör det förflutna.

 

lördag 15 januari 2022

Folkhem? Existerar inte

Foto: Astrid Nydahl
 

Det får vara sluttjatat om elpriserna. Vill bara citera en bedragen pensionär som säger att det som pågår är "ovärdigt ett folkhem". Jag gör det därför att jag är helt införstådd med att något folkhem inte existerar. Det har det inte gjort på många år. 

Folkhemmet är som bekant utbytt och kallas numera "den globala byn".


fredag 14 januari 2022

Elräkningar, Tel Aviv och Instagram-albumet

Jag intervjuar den israeliske författaren Yoram Kaniuk i Tel Aviv, 1980-talets mitt.
 

Det är inte lätt att hantera de chockerande el-räkningarna. Mycket omvärderas, och har så gjort sedan början av november. Då stängde vi biblioteket, som är mitt favoritrum. Hela perioden 18 december - 10 januari, då jag var gräsänkling, stängde jag av två rum till.

Allt går. Men när pengarna tar helt slut blir det surt. Det måste finnas till bensin. Får jag inte börja dagarna vid havet blir det mest oro och leda av allt.

Hur har era el-räkningar sett ut?

Mitt Instagram är ett fotoalbum om barndomen och yrkeslivet, finns här att bläddra i.

torsdag 13 januari 2022

Vilks och Nydahl, två seriösa spexare

Foto: Astrid Nydahl
 

När jag ser den här bilden i mitt album blir jag alltid glad. Den gången här hemma var Lars på sitt allra bästa humör. Vi hade riktigt rolig, åt en god middag och drack några glas vin.

Men glädjen försvinner snabbt. Lars är död. Sättet han dog går inte att acceptera. Undrar när utredningen kommer att presenteras?

Julpaketens läsning

George Ault heter konstnären


Det fantastiska julkortet kom från Per Helge, han skrev bland annat:

Den är målad av en amerikansk konstnär som hette George Ault och levde mellan 1891 och 1948. Han var född i Ohio. Ladan som jag sände, omgiven av snö och belyst av månen, heter ”January Full Moon” (1941).

 

Julens böcker från Per var Stephen Johnsons fantastiska och djupt personliga Sjostakovitj förändrade mitt liv, klassikern Gullberg av Carl Fehrman från 1958, utgiven som PAN-bok 1967, i den lär jag mycket om vår fina diktare Hjalmar Gullberg. En annan diktare han sände mig var Kjell Espmark med Kvällens frihet, som med hans egna ord ”utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans ’Spätstil’”. Jasenko Selimovic Sarajevo. Minnen från en belägring är kusligt aktuell och påminner mig om allt den bosniska huvudstaden utsattes för under 90-talskriget. 

 

Från vännerna i Finland kom två bokpaket. Av Ulrika fick jag Tomas Mikael Bäcks De tysta gatorna, en underfundig och mycket fin diktsamling. Diktsamlingar kom också från Anders; Vild iris av Nobelpristagaren Louise Glück och Winter Morning Walks av Ted Kooser. 

 

Kooser är ju en favorit hos oss. Min son Mikael har rentav givit ut en volym av honom, med titeln Det här är alltså Nebraska, i översättning av Per Helge.

 

Sådana julklappar varar länge. De ligger alltjämt på läsbordet och det är bara Sjostakovitj-boken som är utläst.

 

En bok att se fram emot

 

 

onsdag 12 januari 2022

Knivattackens fakta och recensionernas minimala effekt

Birmingham UK. Foto: Astrid Nydahl
 

Det är ju alltid roligt med positiva recensioner. Men eftersom det inte finns något litteraturliv att tala om i denna arma nation leder det aldrig till sålda böcker. Det är den bistra sanningen.

Om det kom en recension i DN eller Svenskan kanske det skulle få en minimal fjärilseffekt. Men inte ens det är jag säker på.

I måndags lyckades jag ta fram alla fakta om människan bakom knivattacken. Jag lade aldrig ut namnen och bilderna i bloggen, sådant kan vänta tills det blir rättegång. Men jag var helt klar över att gärningsmannen i Eslöv var mycket nära vän med gärningsmannen i Kristianstad. När sedan TV4-nyheterna presenterade samma fakta hade det gått flera timmar. Det kan man också lära något av. Nätet är en fantastisk gruva att söka i, men man måste först veta vad det är man söker.

Helsingborgs Dagblad hade i går en föredömlig genomgång av de två gärningsmännen i Eslöv och Kristianstad. Mycket läsvärd.

tisdag 11 januari 2022

Thomas Kjellgren om Anne-Marie Berglund-boken

Foto: Hideo Matsumoto


Behöver man mer uppmuntran kan man gå till Kristianstadsbladet i dag och läsa Thomas Kjellgrens recension av min nya bok:

 

Anne-Marie Berglunds författarskap är ett av våra mest egensinniga och personliga. Jag har inte bara följt henne sedan debuten med diktsamlingen ”Luftberusning” 1977 utan jag har ständigt återvänt till hennes inspirerande, förtätade och rörliga kortprosa. Hon utvecklade ett språk som i ett och samma andetag kunde beskriva en sönderfallande existens och ett uppbyggligt frihetsbegär.

 

Det kategoriskt fastslagna rubbade hon mer än gärna på – det gällde såväl sociala hierarkier, mönster och moral som själva könets och jagets gränser. En av titlarna på hennes böcker säger det mesta: ”Mellan extas och fångenskap”. 

 

Och:

 

Breven från Anne-Marie Berglund ger oss inblickar i ett liv och skapande som vidgar min förståelse och som jag inte vill vara utan. Bokens auktoritet förstärks ytterligare genom alla de fantastiska fotografiska porträtten av Berglund, tagna av livskamraten Hideo Matsumoto. 

 

I hennes ansikte fångar han känsligt in bräckligheten, beslutsamheten och den tidlösa nyfikenheten – allt detta som skapade en originell och oumbärlig författare.

 

Macron och andra om icke-medborgare, idioter, kvinnohatare och rasister

Marknadsdag i engelska Dudley. Foto: T.N.
 

President Macron säger att de som inte vaccinerar sig "inte är medborgare" och att han ska göra allt för att "jävlas med dem". Man kan med fördel lyssna till Neil Olivers lilla föreläsning om saken, i World leaders think the unvaccinated are next door to idiots, racists and misogynists på You Tube. Hur kan det komma sig att presidenter och statsministrar uttalar sig på det viset? Det är för mig obegripligt, om det inte är en medveten och avtalad strategi. I så fall är den ytterst kontraproduktiv och bidrar till stämningen av konfrontation. 

Att ens uttala sig om vaccinfrågor har blivit obekvämt. Det innebär att man drar på sig läsares vrede, trots att man inte medverkar i någon kampanj. Men när europeiska och nordamerikanska ledare uttalar sig så som Macron och andra bör det väl vara hög tid att anmäla sin avvikande åsikt?

måndag 10 januari 2022

Knivdådet i Kristianstad i dag

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

Jag satt på busshållplatsen i morse. Hade gjort mina inköp på Coop och Bolaget.

Ser att bussarna kör en märklig omväg. Polisen har spärrat av hela kvarteret runt lokaltidningen. Går in på deras sida och läser att det just ägt rum ett knivdåd på en skola som ligger i samma byggnad. En elev svårt skadad, en lärare knivhuggen. Redan på förmiddagen ser jag detta.

Livlig diskussion uppstod, både på hållplatsen och sedan på bussen. 

"Sverigedemokraterna blir de stora vinnarna i valet", sa en äldre man. Jag kontrade med att om de så vinner en skrällseger kommer det inte att förändra något. "Nej, det har du nog rätt i", sa han. Jag avslutade upplysningsvis att jag inte har för avsikt att rösta. Då blev det alldeles tyst.

***

Sedan några timmar tillbaka vet jag vem gärningsmannen är. Kommer inte att sätta ut hans namn i bloggen, nöjer mig med att säga att det finns en stark förbindelse med skolattacken i Eslöv i fjol. Dagens angripare hade varken politiska eller religiösa motiv, utan är snarare en ung förvirrad människa som söker "sanningen" i rätt så mörka regioner. Tids nog blir det rättegång och hans identitet blir känd.