måndag 10 januari 2022

Gunilla Kindstrand om Anne-Marie Berglundboken

Skärmdump från Fokus

Gunilla Kindstrand skriver fint om den nya boken i tidskriften Fokus, bland annat detta:

Anne-Marie Berglund var en utbrytardrottning. Som ingen annan kunde hon ta sig ur roller och förväntningar och spränga språkets klichéer. Hon skrev fram något som kom att likna ett frihetsrum. Våt jord. Svindlande syre. Kaos var granne med Eros.


(...)


Thomas Nydahls nyutkomna bok Sedan möttes vi i Paris breven från Anne-Marie Berglund är ett ovärderligt tillägg till detta fullkomligt unika författarskap. De båda brevväxlade under 24 år och av boken att döma kom det att betyda mycket för deras förmåga att uthärda och hantera livets omständigheter.

 

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.


(...)


ÖVERTYGELSEN OM VARJE MÄNNISKAS unika utgångspunkt och erfarenhet återkommer i breven. Våra inre universum är oerhört specifika, slår hon fast: »Vi vet inte så mycket om varandra därför. Man kan inte säga något om vilka liv som är tomma och vilka som har mening.«

 

Som alla arbetarbarn har hon lärt sig att bli betraktad uppifrån. Det inger en instinktiv misstänksamhet. Parnassen, med kollegor och kritiker, framställs som en arena där hon inte passar in.

söndag 9 januari 2022

Mitt yrke är att skriva

Ett temporärt skrivbord i Birmingham. Foto: T.N.
 

"Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd: om värdet i det jag kan skriva vet jag ingenting", skriver Natalia Ginzburg. Mitt första äktenskaps svärmor sa till mig: "Kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb".

I den pendelrörelsen har jag levt sedan jag var i tjugofemårsåldern. Jag hade bokdebuterat i början på sjuttiotalet, men den första bok som ett förlag antog och utgav kom 1976, då jag var 24. I samma stund jag tog farväl av arbetslivet - det kallas så när man är anställd någonstans - började man hacka på mig.

Jag kunde inte redovisa några större inkomster, men allt flöt på. Det gick att leva på sin penna och skrivmaskin. Som det ser ut nu i pensionärslivet skulle jag aldrig ha tillåtit någon att anmärka på mitt vägval. Jag skulle ha svarat dem med Ginzburgs ord: "Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge".


lördag 8 januari 2022

Lördagliga erfarenheter och svunna vardagar

Vid Nordsjö färgfabrik 1972, okänd fotograf
 

Denna lördag drar jag mig till minnes en allt annat än vardaglig händelse. Jag var anställd som fabriksarbetare på Nordsjö Färgfabrik i Sege, utanför Malmö.

Mest av allt arbetade vi. Pauserna tog vi i rökrummet. När missnöjet började pyra gällde det både lönen (tolv kronor i timmen hade vi) och arbetsmiljön (de flesta blev exponerade för lösningsmedel).

Strejken blev ändå en blixt från klar himmel. Den rullade som en våg genom fabriken och plötsligt stod allt stilla. Vi ringde Malmös tidningar och bad dem komma ut. De blev förstås inte insläppta. Journalisterna intervjuade oss vid grindarna. Det är i en sådan situation jag befinner mig med tre arbetskamrater.

En erfarenhet jag inte hade velat vara utan. Att strejken också blev framgångsrik gör sitt till.

 

Gamla mästare på nytt

Foto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards bok Gamla mästare (i svensk översättning av Jan Erik Bornlid) läser jag:

”I ensamheten står vi ju inte ut särskilt länge, enligt Reger, vi tror att vi kan vara ensamma, vi tror att vi kan vara övergivna, vi intalar oss att vi kan leva vidare ensamma, enligt Reger, men det är ett hjärnspöke. Vi tror att vi kan klara oss utan människor, ja, vi tror till och med att vi klarar oss utan en enda människa och inbillar oss också att vi bara har en chans om vi bara är ensamma med oss själva, men det är ett hjärnspöke. Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet, sade Reger, vi kan ha tagit till oss aldrig så många stora andar och aldrig så många Gamla mästare som följeslagare, enligt Reger, de ersätter inga människor, enligt Reger…”

Jag tror på det Bernhard/Reger säger. Just därför kom jag fram till att valet av människa/människor i min närhet är det främsta och avgörande. Att säga nej till de flesta invitationer och ja bara till de alldeles särskilda. Människor kan vara mördande farliga. Men människor har jag i min omedelbara närhet. 

Covidpass och öppna skolor

Foto: Astrid Nydahl
 

Något lurt är det. Man diskuterar nu införandet av Covidpass för olika aktiviteter, samtidigt som landets alla skolor öppnar. Vad är det som smittar så starkt på en plats men inte på en annan?

Att misstro makten är regel nummer ett. Men hur ska man underbygga den misstron med fakta? Jag är varken virolog eller frisörutbildad minister, och då är det inte läge för argumentation. Mitt enda argument är misstron.Varför skulle jag lita på makten den här gången? 

Ter sig mer och mer omöjligt och ogrundat.

fredag 7 januari 2022

Varför måste vi fjärma oss från den politiska klassen?

Foto: Astrid Nydahl

Tidningsredaktörer, prästerskap, politiker, dagens folktalare och statstjänstemän - även om de kan tyckas ha högst olika politiska inställning och uppfattning i religiösa frågor - är i grund och botten en och samma grupp såtillvida de endast är olika ingredienser i det skum som alltid flyter på samhällets yta. (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Jag brukar här i bloggen tala om den politiska klassen. Med det menar jag varje man och kvinna som försörjer sig - får betalt! - för att befinna sig i ett parti, ett pressorgan eller på annat sätt tjäna makten. Den politiska klassen inkluderar i högsta grad den svenska kyrkan och de intresseföreningar som lever i symbios med den översta makten.

Varför måste vi fjärma oss från den politiska klassen? Det är i grund och botten en banal fråga. Vi måste helt enkelt göra det för att bevara vår inre frihet, den som möjliggör reflektioner, tankar och handlingar som präglas av just friheten. Att inte tillhöra är att vara människa fullt ut. Den politiska klassens spel försöker framställa dessa partier som varande olika ideologiskt och praktiskt. Det är de inte. I själva verket är de alla en del av den ideologi som stavas med stort M som i Makten, stort Å som i Åsiktskorridoren, och med stort P som i Penningen.

Du säger att du rest omkring en hel del. Hur många män träffade du som inte tillhörde en sekt, ett parti eller ett kotteri? (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Thoreau var ännu en ganska ung man när han ställde den frågan. Jag skulle själv vilja besvara med den med en reservation. Det är trots allt så att jag träffat några människor som inte tillhör. Jag betraktar dem som vänner, i alla avseenden.


torsdag 6 januari 2022

Om nyttan av "pass" och underdånighet

Foto: Astrid Nydahl
 

Nej, jag är inte en anhängare av konspirationsteorier. Inte heller ägnar jag mig åt häxkonster och seanser av olika slag.

Men... som man brukar säga. Och fortsättningen hos mig skulle då lyda: varför i hela friden kartläggs hela befolkningar? Varför ska jag bära på ett "pass" som bevisar något för att ens få besöka en restaurang i framtiden?

Jag har alltid varit av den olydiga sorten. Det är mig helt främmande att lyda sådana direktiv. Men om jag måste visa detta "pass" för att ens ta bussen? Då får jag avstå bussen också. Läkarbesöken då? Tre stycken är inbokade januari-februari. Jag är kallad till dem. Jag tar förstås på mig munskyddet. Men "pass"? Aldrig i livet.


Cancelkulturen och Adornos irrelevans

Foto: Astrid Nydahl
 

Läst Adornos föreläsning Den nya högerradikalismen (oklart vad det då, 1967, betydde i jämförelse med nu, antar att det främst syftade på NPD). Konstig översättning från tyskan gör den svårläst. Omslagstexten talar om ”nazifascism”, ett helt vilseledande icke-existerande begrepp eftersom nationalsocialismen och fascismen var två helt olika system (vid behov redogör jag gärna för det). Efter att ha läst den och insett att den saknar relevans undrar jag varför tidens hojtande propagandister sett till att den utgivits på svenska. Det är inte bara slappt i stilen utan också i tanken. Inte ens en föreläsning utan snarare ett muttrande småprat i ämnet (där man t.o.m. skrivit in publikens skratt!). Lars Raattamaas efterskrift gör irrelevansen än tydligare, då han jämför nazitiden och Förintelsen med vår tid som kräver ”Black Lives Matter och Fridays for Future (...) det absoluta nuets vrede på guldvåg”. Man häpnar!

 

Verkligt relevant är däremot Ervin Rosenbergs understreckare i Svenska Dagbladet, Cancelkulturen är vår tids totalitarism. Utifrån ”La révolution racialiste, et autres virus idéologiques” av Mathieu Bock-Côté, skriver han initierat om det som dagligen plågar oss

 

Rosenberg skriver:

 

Det häpnadsväckande med våra dagars kulturrevolution (”den tredje nedisningen”) är att kampen ses som en raskonflikt, som de rasifierades kamp mot de vitas exkluderande och förtryck. Västvärldens vita samhällen, hävdar kulturrevolutionens förkämpar, utmärks av strukturell (eller systemisk) rasism, nykolonialism, islamofobi och sexism (misogyni, homofobi och transfobi med mera). Om de rasistiska samhällena känner sig hotade ryggar de inte ens, hävdas det, för fascistisk våldsanvändning genom sina poliskårer och domstolar. 

För att befria de förtryckta minoriteterna måste progressismens krafter nedmontera de vitas orättvisa välde och skapa en ny verkligt inkluderande civilisation. De vita ska förmås att se sig sådana de är, bekänna sina vita privilegier, underkasta sig en omskolningsprocess (anti­rasism- och mångfaldsträning), detta för att i någon mån bli av med sin ”vithet” och ansluta sig till de rasifierades kamp för en rättvis värld. 

Hela den intressanta understreckaren kan läsas här.

onsdag 5 januari 2022

Lina Ishaq som islamistisk krigare, en läxa

Foto: Astrid Nydahl

I dag tänkte jag återvända till gangstersekten IS och deras förbrytelser i en så kallad "svensk kontext". Detta är en ingress bara, ni såg säkert rubrikerna under tisdagen:

 

"Lina Ishaq, 49, åtalas för grov krigsförbrytelse och folkrättsbrott. Hon är misstänkt för att ha medverkat till att hennes son användes som barnsoldat.Sonen dog – i strid – bara 16 år gammal. 

 

Detta är första gången åtal väcks i Sverige för brottet krigsförbrytelse genom användande av barnsoldat."


Det finns väldigt goda skäl att begrunda detta. Två saker sticker ut just i vår epok. Det första är att Lina Ishaq anslutit sig till IS, Islamiska Staten. Det andra är att hon offrat sin son i det heliga krig hon sympatiserar med.


Lina Ishaq är född i Halmstad i en kristen familj. Men den informationen är bristfällig. Denna familj hade sina rötter i Irak.

 

Den så kallade "radikalisering"som skett kan alltid bortförklaras, t.ex. med att hemlandet utsatts för svåra övergrepp av västmakterna. Men det är en dålig ursäkt. Är det någon som förstört arabiskt kulturarv så är det IS. Läs på om Palmyra och de islamistiska krigarnas rasande angrepp på och förstörelse av detta kulturarv. 


Jag har inga illusioner om att hon kommer att dömas för de brott hon begått. Vi lever i ett land där ingen tar islamismens förbrytelser på allvar.

 

 

tisdag 4 januari 2022

Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden. En berättelse om beroende (BLADHbyBLADH)

Foto: Astrid Nydahl


När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”


Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det vara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”


Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:


”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:


”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”


Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden detsamma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 


"Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling"

Foto: Astrid Nydahl
 

Anders Björnsson påminner oss (i Midvinterblot, 2005) om att staten runt förra sekelskiftet  "på nytt" började uppträda som "en religiös och ideologisk makt". Det yttrande sig så att det började införas förbud mot yttranden som betraktades som avskyvärda. 

I Sverige införs "inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, motivet är att stävja hets mot folkgrupp."

Som Björnsson påpekar sker ju allt detta i det godas namn. Syftet är enkelt uttryckt att skydda människor mot "utpekanden och kränkningar". Han skriver:
Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.
Kan man således jämföra denna nya lagstiftning med forna tiders hädelseparagrafer? Det kan man utan tvekan göra.

För den absoluta majoriteten européer finns det inte någon gudomlig auktoritet. Därför ersätts den kristna tron och dess uppsättning dogmer med en ny tro, den kan kallas "godheten" eller "den politiska korrektheten". Men som Björnsson påpekar kan aldrig ett kollektiv känna sig kränkt, "vissa gruppmedlemmar kan kränkas av ett tillmäle", men det är också allt.

Jag skulle vilja hävda att islams massiva inflyttning i det moderna Europa har förändrat villkoren. Det är till vardags uppenbart att dessa muslimska miljonmassor tycker sig se en kollektiv kränkning av islam i allt vi företar oss. Vi blir således lätta offer för de nya hetslagarna. Vi kritiserar och diskuterar men betraktas och döms stundom som hetsare och hatare. Det är en i alla avseenden absurd situation. Den går inte att leva med. Inte rationellt och förnuftigt i alla fall.

Björnsson:
Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.
Han understryker också att det han kallar "rättänkandet" (den politiska korrektheten) blir ett problem när den får status av statsideologi. I vår tid kan det få fasansfulla konsekvenser (och vi har redan lärt oss detta med konkreta fall):
Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.
Var vi befinner oss på detta sluttande plan är svårt att mer exakt ange eller säga. Men jag menar att Anders Björnssons text kan läsas som en mycket konkret påminnelse om vad som pågår över våra huvuden och i vårt samhälle. Om tiden är på väg att rinna ut vet vi inte, själv är jag ytterst pessimistisk beträffande möjligheterna att stå emot.

måndag 3 januari 2022

Georges Bataille: Den fördömda delen (i översättning av Johan Öberg) – och Georges Bataille: Essäer 1927–1939 (översättning och efterord Gustav Strandberg, Bokförlaget Faethon)


Georges Bataille levde åren 1897-1962. Under dessa år rasade två världskrig, de totalitära systemet fascism, nazism och kommunist präglade korta eller längre tidsrymder. Hitlers besatthet vid judarna ledde till det största folkmordet i modern tid, Förintelsen. Den sovjetiska kommunismen blev med Gulag ytterligare en dödsstöt för eventuella illusioner eller förhoppningar. Europa hade flirtat med avgrunden. Folken gav de absolut farligaste ledarna makten. Det skulle upprepas på Balkan under 1990-talet, då den serbiska nationalfascismen under en allt för lång tidsepok tilläts fördriva, plundra, våldta och mörda andra etniska grupperingar i Kroatien, Bosnien och Kosova.

 

Georges Bataille var, som andra, ett barn av sin tid. Han anklagades till exempel av Breton för att vara fascist, eller ”sur-fascism” som med anspelningen på surrealismen skulle peka mot ”en högre form av fascism” (Gustav Strandbergs efterord i Essäer). Men det var Simone Weil som var han starkaste kritiker.  Hon betraktade hans ”politiska övertygelser som själva antitesen till den kommunistiska kampen” (Strandberg).

Weil menade att Batailles syn innebar att revolutionen sågs som det irrationellas triumf, medan hon själv betraktade den som det rationellas. Det är under tidigt 1930-tal dessa bataljer utspelar sig och de ledde 1934 till att den gemensamma tidskriften lades ner.  Det ger också en fingervisning om att det fanns intellektuella som dyrkade kommunismen, oavsett vad de i övrigt ansåg om tidens mordiska ideologier.

 

*


Supervert.com beskriver honom som surrealist och intellektuell i förtruppen, starkt präglad av en barndom med en suicidal mamma och en blind, syfilitisk pappa (det finns också uppgifter om att pappan förgripit sig på honom). Ideologiskt/politiskt rörde han sig över hela det tidstypiska spann som fanns i fascismen, övergick i socialismen och sedan försvann ner i en annan riktning, som kanske kan beskrivas som ”icke-revolutionär”.

 

Hans upptagenhet vid det låga – rent fysiska aspekter av det mänskliga; det köttsliga, avföringen och blodet – blir också tydligt i hans skapande. 

 

Med Nietzsche växer hans intresse för filosofiska aspekter av den anti-moderna kritiken. Denne är också föremål för flera av essäerna i Essäer 1927-1939. Bataille analyserar till exempel Elisabeth Förster-Nietzsche (systern). Det är väl känt att Nietzsche själv avskydde hennes man, antisemiten Bernard Förster, och Bataille skriver:

 

”Det tonfall med vilket Nietzsche under sin livstid svarade de efterhängsna antisemiterna gör det omöjligt att behandla frågan lättvindigt och att förlåta det förräderi som denne Judas i Weimar (syftar på Richard Oehler, Nietzsches kusin och medarbetare till hans syster, min anmärkning) gjort sig skyldig till: Nietzsche framträder där som ´vingklippt´.”

 

*

 

”Galenskapen är också döden. Inte för Bataille. Varför var Bataille skyddad från den fria, galna tanken? Jag kan inte säga det. (Marguerite Duras, ur Att skriva, översättning av Kennet Klemets). 

 

Nå, var då Bataille ofri och sund i tanken? Det har jag svårt att se.  Å andra sidan kunde Duras som delvis samtida se något annat.

 

*

 

I sin essä Det erövrande samhället: Islam (i Den fördömda delen) skriver Bataille:

 

”Man får inte glömma den allmänt despotiska karaktären hos det islamska herraväldet. Grundar sig inte friheten i revolten och är den inte samma sak som vägran till underkastelse? Men själva ordet islam betyder underkastelse. Den är muslim som underkastar sig.”

 

Här visar Bataille hur oförenlig friheten är med islam. Det är inte ett påfund av sent datum utan ett väletablerat faktum.

 

*

När  Katarina Frostensson på 1980-talet hade översatt Georges Batailles Himlen blå blev hon uppringd av Sara Lidman som skällde och anklagande frågade hur hon ”kunde ha att göra med en sådan bok”. Frostensson försöker förstå vad som väckte Lidmans vrede. Var det gestalten Lazare som bygger på Simone Weil, eller var det ”den gränslösa sexualiteten”? Frostensson berättar om händelsen i sin bok K (2019, sidorna 90-92). Hon kommer fram till att det förmodligen handlat om ”bilden av Simone Weil som en puritansk och osexig olyckfågel, den underliggande motviljan i den skildringen som stötte Sara L.”

 

Himlen blå är en av de nyutgåvor som Faethon publicerar.

 

*

 

I essän Fascismens psykologiska struktur från 1933 skriver han:

 

”Att på det här sättet väcka liv i uppenbart anakronistiska vålnader skulle utan tvekan vara förgäves om inte fascismen hade återupptagit och återskapat denna process från grunden inför våra ögon – genom att, så att säga, utgå från intet – för att grundlägga sin makt. Fram till våra dagar har det endast existerat ett enda historiskt exempel på en plötslig formatering av total makt, nämligen det islamiska kalifatet (...) På samma sätt som det gryende islam representerar fascismen grundandet av en totalt heterogen makt som har sitt manifesta ursprung i rådande oroligheter (...) Först och främst utmärks den fascistiska makten av det faktum att dess grund på en och samma gång är religiös och militär utan att dessa vanligtvis åtskilda element kan separeras från varandra: den framträder således från första början som som en fullbordad koncentration.” (sidan 227-228)

 

*

 

Nej, det gick inte att skriva en recension. Jag är långt ifrån färdig med de här böckerna och jag kommer med största sannolikhet återkomma till dem.

 

 

 

 

Förkrigstid och "fria val"

Foto: Astrid Nydahl

Första vardagen i år. Om någon är förvånad över nytt bloggande så är det jag. När jag var nere i det allra mörkaste ville jag inte ens behålla datorn.

Men så händer det märkliga saker och till och med ens inre kan omärkbart ändra kurs. Första vardagen på ett nytt år säger inte så mycket. Än. Men jag försöker i alla fall.

Twitter fanns jag på i tre dagar. Det var minst två dagar för mycket. Under söndagskvällen lämnade jag, det känns skönt

***

Jag hävdar sedan länge att vi lever i en förkrigstid. Med det menar jag tiden före ett större krig i vår del av världen. Hur detta krig kommer att gestalta sig är det ingen som vet. Men ingen behöver heller skrivas på näsan vilka faktorer som pekar fram mot ett sådant krig. Om man lever trygg i tron på motsatsen måste man ha missat all information under 2021.


Nu vill jag ta chansen att citera en klok svensk författare. Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så att göra också 2022. Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka röstboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och Förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:

De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.
Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.

söndag 2 januari 2022

Landön i det förflutna - tankar om utflykter och resor

Vid Landön. Foto: Astrid Nydahl
 

I väldigt många år var Landön vårt dagliga morgonfika-mål. Året runt har vi trivts där. Men så hände det något som tog lusten ifrån oss. 

Det är trist att inte kunna växla ord - rentav samtala! - med trevliga människor som bor där ute. Ännu tristare är att en tyst och fridfull plats vid havet försvunnit för oss.

Kompromissa skulle nog inte fungera. Vi har sedan i fjol sommar valt oss en ny plats som fungerar, men förstås inte lika bra. 

När människor fortsatt att kuska runt i världen har jag betraktat turer till Bosarpasjön, Hässleholm, Korsholmen och Bromölla som perfekta. Jag sätter mig aldrig på ett svenskt tåg, därtill är riskerna för stora. Och jag betraktar fortfarande Manchester hösten 2018 som min sista utlandsresa (om det inte skulle lyckas oss att hälsa på vänner i Köpenhamn under 2022).

Det är inte alls nödvändigt att resa. Det är en postmodern myt. Det vi kallar resande i dag är ju i själva verket en form av konsumtion. Människan konsumerar resmål, städer, stränder, öar med tillhörande exotism i form av mat och dryck.