tisdag 4 januari 2022

Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden. En berättelse om beroende (BLADHbyBLADH)

Foto: Astrid Nydahl


När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”


Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det vara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”


Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:


”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:


”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”


Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden detsamma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 


"Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling"

Foto: Astrid Nydahl
 

Anders Björnsson påminner oss (i Midvinterblot, 2005) om att staten runt förra sekelskiftet  "på nytt" började uppträda som "en religiös och ideologisk makt". Det yttrande sig så att det började införas förbud mot yttranden som betraktades som avskyvärda. 

I Sverige införs "inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, motivet är att stävja hets mot folkgrupp."

Som Björnsson påpekar sker ju allt detta i det godas namn. Syftet är enkelt uttryckt att skydda människor mot "utpekanden och kränkningar". Han skriver:
Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.
Kan man således jämföra denna nya lagstiftning med forna tiders hädelseparagrafer? Det kan man utan tvekan göra.

För den absoluta majoriteten européer finns det inte någon gudomlig auktoritet. Därför ersätts den kristna tron och dess uppsättning dogmer med en ny tro, den kan kallas "godheten" eller "den politiska korrektheten". Men som Björnsson påpekar kan aldrig ett kollektiv känna sig kränkt, "vissa gruppmedlemmar kan kränkas av ett tillmäle", men det är också allt.

Jag skulle vilja hävda att islams massiva inflyttning i det moderna Europa har förändrat villkoren. Det är till vardags uppenbart att dessa muslimska miljonmassor tycker sig se en kollektiv kränkning av islam i allt vi företar oss. Vi blir således lätta offer för de nya hetslagarna. Vi kritiserar och diskuterar men betraktas och döms stundom som hetsare och hatare. Det är en i alla avseenden absurd situation. Den går inte att leva med. Inte rationellt och förnuftigt i alla fall.

Björnsson:
Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.
Han understryker också att det han kallar "rättänkandet" (den politiska korrektheten) blir ett problem när den får status av statsideologi. I vår tid kan det få fasansfulla konsekvenser (och vi har redan lärt oss detta med konkreta fall):
Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.
Var vi befinner oss på detta sluttande plan är svårt att mer exakt ange eller säga. Men jag menar att Anders Björnssons text kan läsas som en mycket konkret påminnelse om vad som pågår över våra huvuden och i vårt samhälle. Om tiden är på väg att rinna ut vet vi inte, själv är jag ytterst pessimistisk beträffande möjligheterna att stå emot.

måndag 3 januari 2022

Georges Bataille: Den fördömda delen (i översättning av Johan Öberg) – och Georges Bataille: Essäer 1927–1939 (översättning och efterord Gustav Strandberg, Bokförlaget Faethon)


Georges Bataille levde åren 1897-1962. Under dessa år rasade två världskrig, de totalitära systemet fascism, nazism och kommunist präglade korta eller längre tidsrymder. Hitlers besatthet vid judarna ledde till det största folkmordet i modern tid, Förintelsen. Den sovjetiska kommunismen blev med Gulag ytterligare en dödsstöt för eventuella illusioner eller förhoppningar. Europa hade flirtat med avgrunden. Folken gav de absolut farligaste ledarna makten. Det skulle upprepas på Balkan under 1990-talet, då den serbiska nationalfascismen under en allt för lång tidsepok tilläts fördriva, plundra, våldta och mörda andra etniska grupperingar i Kroatien, Bosnien och Kosova.

 

Georges Bataille var, som andra, ett barn av sin tid. Han anklagades till exempel av Breton för att vara fascist, eller ”sur-fascism” som med anspelningen på surrealismen skulle peka mot ”en högre form av fascism” (Gustav Strandbergs efterord i Essäer). Men det var Simone Weil som var han starkaste kritiker.  Hon betraktade hans ”politiska övertygelser som själva antitesen till den kommunistiska kampen” (Strandberg).

Weil menade att Batailles syn innebar att revolutionen sågs som det irrationellas triumf, medan hon själv betraktade den som det rationellas. Det är under tidigt 1930-tal dessa bataljer utspelar sig och de ledde 1934 till att den gemensamma tidskriften lades ner.  Det ger också en fingervisning om att det fanns intellektuella som dyrkade kommunismen, oavsett vad de i övrigt ansåg om tidens mordiska ideologier.

 

*


Supervert.com beskriver honom som surrealist och intellektuell i förtruppen, starkt präglad av en barndom med en suicidal mamma och en blind, syfilitisk pappa (det finns också uppgifter om att pappan förgripit sig på honom). Ideologiskt/politiskt rörde han sig över hela det tidstypiska spann som fanns i fascismen, övergick i socialismen och sedan försvann ner i en annan riktning, som kanske kan beskrivas som ”icke-revolutionär”.

 

Hans upptagenhet vid det låga – rent fysiska aspekter av det mänskliga; det köttsliga, avföringen och blodet – blir också tydligt i hans skapande. 

 

Med Nietzsche växer hans intresse för filosofiska aspekter av den anti-moderna kritiken. Denne är också föremål för flera av essäerna i Essäer 1927-1939. Bataille analyserar till exempel Elisabeth Förster-Nietzsche (systern). Det är väl känt att Nietzsche själv avskydde hennes man, antisemiten Bernard Förster, och Bataille skriver:

 

”Det tonfall med vilket Nietzsche under sin livstid svarade de efterhängsna antisemiterna gör det omöjligt att behandla frågan lättvindigt och att förlåta det förräderi som denne Judas i Weimar (syftar på Richard Oehler, Nietzsches kusin och medarbetare till hans syster, min anmärkning) gjort sig skyldig till: Nietzsche framträder där som ´vingklippt´.”

 

*

 

”Galenskapen är också döden. Inte för Bataille. Varför var Bataille skyddad från den fria, galna tanken? Jag kan inte säga det. (Marguerite Duras, ur Att skriva, översättning av Kennet Klemets). 

 

Nå, var då Bataille ofri och sund i tanken? Det har jag svårt att se.  Å andra sidan kunde Duras som delvis samtida se något annat.

 

*

 

I sin essä Det erövrande samhället: Islam (i Den fördömda delen) skriver Bataille:

 

”Man får inte glömma den allmänt despotiska karaktären hos det islamska herraväldet. Grundar sig inte friheten i revolten och är den inte samma sak som vägran till underkastelse? Men själva ordet islam betyder underkastelse. Den är muslim som underkastar sig.”

 

Här visar Bataille hur oförenlig friheten är med islam. Det är inte ett påfund av sent datum utan ett väletablerat faktum.

 

*

När  Katarina Frostensson på 1980-talet hade översatt Georges Batailles Himlen blå blev hon uppringd av Sara Lidman som skällde och anklagande frågade hur hon ”kunde ha att göra med en sådan bok”. Frostensson försöker förstå vad som väckte Lidmans vrede. Var det gestalten Lazare som bygger på Simone Weil, eller var det ”den gränslösa sexualiteten”? Frostensson berättar om händelsen i sin bok K (2019, sidorna 90-92). Hon kommer fram till att det förmodligen handlat om ”bilden av Simone Weil som en puritansk och osexig olyckfågel, den underliggande motviljan i den skildringen som stötte Sara L.”

 

Himlen blå är en av de nyutgåvor som Faethon publicerar.

 

*

 

I essän Fascismens psykologiska struktur från 1933 skriver han:

 

”Att på det här sättet väcka liv i uppenbart anakronistiska vålnader skulle utan tvekan vara förgäves om inte fascismen hade återupptagit och återskapat denna process från grunden inför våra ögon – genom att, så att säga, utgå från intet – för att grundlägga sin makt. Fram till våra dagar har det endast existerat ett enda historiskt exempel på en plötslig formatering av total makt, nämligen det islamiska kalifatet (...) På samma sätt som det gryende islam representerar fascismen grundandet av en totalt heterogen makt som har sitt manifesta ursprung i rådande oroligheter (...) Först och främst utmärks den fascistiska makten av det faktum att dess grund på en och samma gång är religiös och militär utan att dessa vanligtvis åtskilda element kan separeras från varandra: den framträder således från första början som som en fullbordad koncentration.” (sidan 227-228)

 

*

 

Nej, det gick inte att skriva en recension. Jag är långt ifrån färdig med de här böckerna och jag kommer med största sannolikhet återkomma till dem.

 

 

 

 

Förkrigstid och "fria val"

Foto: Astrid Nydahl

Första vardagen i år. Om någon är förvånad över nytt bloggande så är det jag. När jag var nere i det allra mörkaste ville jag inte ens behålla datorn.

Men så händer det märkliga saker och till och med ens inre kan omärkbart ändra kurs. Första vardagen på ett nytt år säger inte så mycket. Än. Men jag försöker i alla fall.

Twitter fanns jag på i tre dagar. Det var minst två dagar för mycket. Under söndagskvällen lämnade jag, det känns skönt

***

Jag hävdar sedan länge att vi lever i en förkrigstid. Med det menar jag tiden före ett större krig i vår del av världen. Hur detta krig kommer att gestalta sig är det ingen som vet. Men ingen behöver heller skrivas på näsan vilka faktorer som pekar fram mot ett sådant krig. Om man lever trygg i tron på motsatsen måste man ha missat all information under 2021.


Nu vill jag ta chansen att citera en klok svensk författare. Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så att göra också 2022. Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka röstboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och Förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:

De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.
Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.

söndag 2 januari 2022

Landön i det förflutna - tankar om utflykter och resor

Vid Landön. Foto: Astrid Nydahl
 

I väldigt många år var Landön vårt dagliga morgonfika-mål. Året runt har vi trivts där. Men så hände det något som tog lusten ifrån oss. 

Det är trist att inte kunna växla ord - rentav samtala! - med trevliga människor som bor där ute. Ännu tristare är att en tyst och fridfull plats vid havet försvunnit för oss.

Kompromissa skulle nog inte fungera. Vi har sedan i fjol sommar valt oss en ny plats som fungerar, men förstås inte lika bra. 

När människor fortsatt att kuska runt i världen har jag betraktat turer till Bosarpasjön, Hässleholm, Korsholmen och Bromölla som perfekta. Jag sätter mig aldrig på ett svenskt tåg, därtill är riskerna för stora. Och jag betraktar fortfarande Manchester hösten 2018 som min sista utlandsresa (om det inte skulle lyckas oss att hälsa på vänner i Köpenhamn under 2022).

Det är inte alls nödvändigt att resa. Det är en postmodern myt. Det vi kallar resande i dag är ju i själva verket en form av konsumtion. Människan konsumerar resmål, städer, stränder, öar med tillhörande exotism i form av mat och dryck. 


lördag 1 januari 2022

"Här anas en vantrivsel så djup att den gränsar till misantropi"

Foto: Astrid Nydahl
 

När Per Helge och jag gav ut en brevväxling i skuggan av Balkankrigen, "Som om hopp funnes", var det ännu 1990-tal. I DN:s recension (man fick sådana på den tiden) påpekades att vi förmedlade "en vantrivsel så djup att den gränsar till misantropi".

Vår bok utkom 1995 men skrevs medan dessa barbariska krig fortfarande pågick (Bosnien, Kosovo).

Nå, så många år sedan, så vad ska man säga att man gör i dag? "Vantrivas" är ju en grov underdrift! Misantropin är en av de anklagelser som sedan många år riktas mot mig. En annan är misogynin. Och som avslutning på det gångna året fick jag "gubbigt" i ett mail.

Jag har aldrig låtit mig beröras av så ytliga små nålstick. Sitt kön kan man inte fly ifrån (vilken tid vi lever i påverkar inte faktum). Sin förståelse av världen och de mänskliga villkoren kan inte ens med partipolitisk terapi arbetas bort.

Det är en välsignad tur att man i sitt minimala umgänge inte befinner sig nära människor som fastnat i samtidens dy.


Nytt år. Nygammal blogg på försök

Foto: Astrid Nydahl
 

En vecka och lite mer blev ett inferno på bloggfronten. Jag ville en gång för alla kapa bandet till de partipolitiska agitatorerna men visste inte hur det skulle gå till. Hellre förstörde jag bloggen än fortsatte.

Hösten blev i nästan alla avseenden fasansfull. Vårt dyra projekt med Anne-Marie Berglunds brev ett fiasko. Totalt antal sålda: 54 exemplar! 

Inte en enda kultursida skrev om boken. Det gjorde däremot Björn Kohlström i sin litteraturblogg Bernur. Han fick i höstas Madeleine Gustafssons kritikerpris och hans ord väger alltid tungt. Sex sålda exemplar kan kopplas till hans recension. 

Men de Anne-Marie Berglund-dyrkande kritikerna på t.ex. DN, Svenskan och Aftonbladet skrev inte ett ord. Det gjorde inte Husis i Helsingfors heller. Och från det så kallade "Anne-Marie Berglundsällskapet" inte så mycket som ett muspip.

När ska man lära sig? Efter 49 år i branschen har jag uppenbarligen inte lärt mig ett dugg.

Jag åkte på en ny vidrig sjukdom, som är kronisk och ej behandlingsbar: Cricopharyngeusdyskoordination. Esofagusdysmotorik (vilket betyder Faryngeal dysfagi) Förmågan att svälja är redan nedsatt till 50%. 

De nya elpriserna har tagit ifrån mig den lilla marginal jag hade på pensionen. Det blir, enkelt uttryckt, tungt framöver.

Så vad spelar en havererad blogg då för roll? Bara en sak, nämligen läxan jag lärt mig, att aldrig mer låta bloggen bli en arena för de partipolitiska intressena. Oavsett vilka de är står de mig upp i halsen, och det är mitt eget fel att jag ens tagit i dem med tång.

fredag 31 december 2021

Nygammal blogg med stränga regler

Foto: Astrid Nydahl
 

Försiktigt och med stor tveksamhet kommer jag att skriva i den här gamla bloggen.

Reglerna är hårda: minsta försök till politisk partipropaganda i kommentarfältet leder till avstängning.

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken
 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 


Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer 
avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

 

 

söndag 31 december 2017

Mellan nyårsafton 2017 och 1 januari 2018

Foto: Astrid Nydahl

Då var det slut med Nydahls Occident

Den 19 september 2010 öppnade jag bloggen efter en tillfällig stängning. Den hette då Vaka över ensamheten, men jag återgick snart till ursprungsnamnet, som den alltså behållit fram till idag. Bloggen hade då funnits sedan sju år tillbaka. Inspirerad av en kollega kastade jag mig ut i bloggandet inför arbetet med min första bok om den portugisiska fadomusiken, den kom 2004.

Mycket har förändrats sedan dess. I mitt eget liv. I familjen. I vårt arma land. I vår brinnande värld. 

Jag har gjort många utflykter bort från litteraturen och kulturen i stort. Mitt förakt för politikerklassen till trots har jag skrivit (alltför mycket) om politik, både i konkret betydelse som maktutövning och i allmän betydelse som ideologi-byggen och materiella tillstånd i stort och smått. 

Jag har också ägnat (alltför mycket) kraft åt att belysa och upplysa i frågor som har med multi-kultimytologi, islam/islamism, terrorism, minoritetssituationer kontra majoriteter, små nationer kontra supermakter... med mera att göra. 

Men jag har framför allt skrivit om den litteraturen som inte ägnas många rader i landets massmedier och den kultur som inte blinkar i neon eller mullrar i betongväggarna. 

Min nya blogg öppnar i natt, när klockan slår 00.00 och den 1 januari 2018 har börjat. Du hittar den här. Hjärtligt välkommen också dit.

lördag 30 december 2017

Feghet och undfallenhet, en återblick på 1941

Årets sista besök på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag hävdar sedan länge att vi lever i en förkrigstid. Med det menar jag tiden före ett större krig i vår del av världen. Hur detta krig kommer att gestalta sig är det ingen som vet. Men ingen behöver heller skrivas på näsan vilka faktorer som pekar fram mot ett sådant krig.

Årets sista lördag vill jag ta chansen att citera en klok svensk författare. Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så att göra också 2018. Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka valboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:
De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.
Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.