lördag 1 januari 2022

"Här anas en vantrivsel så djup att den gränsar till misantropi"

Foto: Astrid Nydahl
 

När Per Helge och jag gav ut en brevväxling i skuggan av Balkankrigen, "Som om hopp funnes", var det ännu 1990-tal. I DN:s recension (man fick sådana på den tiden) påpekades att vi förmedlade "en vantrivsel så djup att den gränsar till misantropi".

Vår bok utkom 1995 men skrevs medan dessa barbariska krig fortfarande pågick (Bosnien, Kosovo).

Nå, så många år sedan, så vad ska man säga att man gör i dag? "Vantrivas" är ju en grov underdrift! Misantropin är en av de anklagelser som sedan många år riktas mot mig. En annan är misogynin. Och som avslutning på det gångna året fick jag "gubbigt" i ett mail.

Jag har aldrig låtit mig beröras av så ytliga små nålstick. Sitt kön kan man inte fly ifrån (vilken tid vi lever i påverkar inte faktum). Sin förståelse av världen och de mänskliga villkoren kan inte ens med partipolitisk terapi arbetas bort.

Det är en välsignad tur att man i sitt minimala umgänge inte befinner sig nära människor som fastnat i samtidens dy.


Nytt år. Nygammal blogg på försök

Foto: Astrid Nydahl
 

En vecka och lite mer blev ett inferno på bloggfronten. Jag ville en gång för alla kapa bandet till de partipolitiska agitatorerna men visste inte hur det skulle gå till. Hellre förstörde jag bloggen än fortsatte.

Hösten blev i nästan alla avseenden fasansfull. Vårt dyra projekt med Anne-Marie Berglunds brev ett fiasko. Totalt antal sålda: 54 exemplar! 

Inte en enda kultursida skrev om boken. Det gjorde däremot Björn Kohlström i sin litteraturblogg Bernur. Han fick i höstas Madeleine Gustafssons kritikerpris och hans ord väger alltid tungt. Sex sålda exemplar kan kopplas till hans recension. 

Men de Anne-Marie Berglund-dyrkande kritikerna på t.ex. DN, Svenskan och Aftonbladet skrev inte ett ord. Det gjorde inte Husis i Helsingfors heller. Och från det så kallade "Anne-Marie Berglundsällskapet" inte så mycket som ett muspip.

När ska man lära sig? Efter 49 år i branschen har jag uppenbarligen inte lärt mig ett dugg.

Jag åkte på en ny vidrig sjukdom, som är kronisk och ej behandlingsbar: Cricopharyngeusdyskoordination. Esofagusdysmotorik (vilket betyder Faryngeal dysfagi) Förmågan att svälja är redan nedsatt till 50%. 

De nya elpriserna har tagit ifrån mig den lilla marginal jag hade på pensionen. Det blir, enkelt uttryckt, tungt framöver.

Så vad spelar en havererad blogg då för roll? Bara en sak, nämligen läxan jag lärt mig, att aldrig mer låta bloggen bli en arena för de partipolitiska intressena. Oavsett vilka de är står de mig upp i halsen, och det är mitt eget fel att jag ens tagit i dem med tång.

fredag 31 december 2021

Nygammal blogg med stränga regler

Foto: Astrid Nydahl
 

Försiktigt och med stor tveksamhet kommer jag att skriva i den här gamla bloggen.

Reglerna är hårda: minsta försök till politisk partipropaganda i kommentarfältet leder till avstängning.

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken
 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 


Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer 
avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

 

 

söndag 31 december 2017

Mellan nyårsafton 2017 och 1 januari 2018

Foto: Astrid Nydahl

Då var det slut med Nydahls Occident

Den 19 september 2010 öppnade jag bloggen efter en tillfällig stängning. Den hette då Vaka över ensamheten, men jag återgick snart till ursprungsnamnet, som den alltså behållit fram till idag. Bloggen hade då funnits sedan sju år tillbaka. Inspirerad av en kollega kastade jag mig ut i bloggandet inför arbetet med min första bok om den portugisiska fadomusiken, den kom 2004.

Mycket har förändrats sedan dess. I mitt eget liv. I familjen. I vårt arma land. I vår brinnande värld. 

Jag har gjort många utflykter bort från litteraturen och kulturen i stort. Mitt förakt för politikerklassen till trots har jag skrivit (alltför mycket) om politik, både i konkret betydelse som maktutövning och i allmän betydelse som ideologi-byggen och materiella tillstånd i stort och smått. 

Jag har också ägnat (alltför mycket) kraft åt att belysa och upplysa i frågor som har med multi-kultimytologi, islam/islamism, terrorism, minoritetssituationer kontra majoriteter, små nationer kontra supermakter... med mera att göra. 

Men jag har framför allt skrivit om den litteraturen som inte ägnas många rader i landets massmedier och den kultur som inte blinkar i neon eller mullrar i betongväggarna. 

Min nya blogg öppnar i natt, när klockan slår 00.00 och den 1 januari 2018 har börjat. Du hittar den här. Hjärtligt välkommen också dit.

lördag 30 december 2017

Feghet och undfallenhet, en återblick på 1941

Årets sista besök på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag hävdar sedan länge att vi lever i en förkrigstid. Med det menar jag tiden före ett större krig i vår del av världen. Hur detta krig kommer att gestalta sig är det ingen som vet. Men ingen behöver heller skrivas på näsan vilka faktorer som pekar fram mot ett sådant krig.

Årets sista lördag vill jag ta chansen att citera en klok svensk författare. Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så att göra också 2018. Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka valboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:
De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.
Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.