 |
Bild ur boken
|
Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo
av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv
i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är
alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det
geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga
förhållanden för den albanska befolkningen).
Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en
mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit
Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban.
Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom
Backer avlagt
sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household
Organization Among the Albanians of Kosovo.
De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska
fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju
veckor i det lilla samhället Isniq.
Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män
och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.
 |
Bild ur boken
|
Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till
graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid
bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps
kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade
människorna fått förtroende för fotografen.
Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett
nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger
hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad.
Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en
stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig
poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på
huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det
stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En
man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han
leende.
Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket
gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande
hela tiden.
 |
Bild ur boken
|
Närvarande är den också i skildringen av den
könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det
fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord
berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från
insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer.
Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en
beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och
baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets
jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i.
Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor
som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.
Det senare känner jag igen från mina fyra resor –
varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid
samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos.
Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men
livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad
tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade
jag aldrig som tillrättalagda regimröster.
 |
Bild ur boken
|
När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick
mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan
uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt.
Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är
alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.
Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.