torsdag 28 december 2017

Det gångna året, ett tack

Foto: Astrid Nydahl
När vi nu närmar oss slutet på det här året, närmar jag mig också slutet på epoken med denna blogg. Jag vill ta tillfället i akt att framföra mitt tack till alla er läsare som kommit och gått eller stannat kvar under totalt fjorton år (varav sju med denna version som drog igång i månadsskiftet september-oktober 2010).

När jag för andra gången på ganska kort tid förlorade min förläggare (hennes sjukdom tvingade fram en nedläggning av förlaget), stod jag i valet och kvalet. Skulle jag börja jaga nytt förlag med att skicka manus kors och tvärs över landet? Nej, jag ville prova något helt nytt. 

Jag utgav Kulturen vid stupet med bloggen som förläggare. Det var ett vågspel. Det kunde ha gått åt pipan, både praktiskt och ekonomiskt. Förköp möjliggjorde bokens utgivning, året var 2011. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. Ytterligare nio böcker har jag utgivit på detta sätt, den senaste är förstås Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden.

Så blogg och böcker har understött och spelat med och mot varandra. För mig har det varit oerhört livgivande.

Alla ni som stött bloggen och bokutgivningen ska ha ett stort och varmt tack. Jag hade inte orkat fortsätta utan er. 

Om det blir fler böcker vågar jag inte säga. Men det blir en ny blogg och den öppnar 1 januari 2018 klockan 00.00

onsdag 27 december 2017

Blogg men inte Facebook. Språk men inte emoji

Foto: Astrid Nydahl
Jag gick i fällan. Facebook-fällan.

Sedan ett par år har jag haft ett vilande FB-konto. Det har jag använt när jag velat läsa några småförlagssidor. Och i vissa fall också när familjemedlemmar skrivit något.

Inspirerad av något – minns inte vad – aktiverade jag kontot och strax före jul började jag skriva på sidan. Jag lade ut bilder, precis som alla andra.

Utifrån detta gick jag runt bland människor jag antingen känner eller känner till. I ett överväldigande stort antal av dem såg jag det FB är mest känt för: bilder på innehavaren själv. En annan aspekt fann jag direkt motbjudande: allt smicker, allt ryggdunkande i skriftliga kommentarer och/eller med infantila symboler. Jag föredrar det skriftspråk jag delar med andra människor. Det är i nio fall av tio svenska språket. Förstås. Men jag kan använda andra skriftspråk också, när det är möjligt. Men jag kommer aldrig att skicka till eller byta symboler med människor på FB eller någon annanstans i ett forum som kan användas för något som står en smula högre upp på kommunikationsstegen.

Är det så jag vill presentera mig själv - med FB-världens självporträtt och emoji-mummel? Frågan fick ligga och mogna några timmar, och så kom jag fram till svaret. Det fanns inget annat att göra än att ta bort kontot igen.

Jag har full förståelse för att det kan såra människor. Jag vet att tomheten på en sida – oavsett om det är FB, en hemsida eller en blogg – kan framkalla oro. Men jag väljer nu denna frånvaro och försöker att satsa på den nya bloggen som öppnar 1 januari.


Språket där blir en kombination av ord och bild. Det är inom den kombinationen jag rör mig till vardags. Litteraturen och konsten placerade mig där tidigt i livet. Så om du undrar: nej, jag finns inte på Facebook.

Vill du däremot veta var jag finns i litteraturen rekommenderar jag gårdagens bloggtext om en ny Londonbok.


tisdag 26 december 2017

"London, it´s a mistake" - Möte med ett annat London

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser en fantastisk Londonskildring som jag utan tvekan vill jämföra med Orwells klassiker Down and Out in Paris and London. Boken heter This is London: Life and Death in the World City och är skriven av Ben Judah. Det finns två saker som gör den så läsvärd. Först och främst det den berättar, förstås. Judah uppsöker människor och miljöer som de flesta inte ens kan föreställa sig existerar i London. Det andra är hans språk. Laddat, rikt, vackert, brutalt, uppriktigt och färgat av människorna han berättar om. 
"But you know what I fucking love? It´s single mums... And them bitches are always hungry... Because I got fucking safe carrier bitches" (gangsterbossen och hallicken Moses)
Här berättar gangstern verkligen med gangsterord. Här ropar tiggarna ut sin nöd och de illegala afrikanska samhällena blottas i sin totala brist på säkerhet, framtid och hopp. Här misshandlas man svårt på en hamburgerrestaurang, här talar drogerna och kriminaliteten. Människor har lurats från byar i Nigeria till ett London där de skulle bli både rika och framgångsrika. Utan minsta papper saknar de rätten att befinna sig i England, de är på jakt efter ett tak över huvudet när natten kommer och ett uselt betalt påhugg om dagarna.
"They never pay minimum wage. They make us fight for it. And they know we have no choice. That we are hungry" (rumänsk byggarbetare, illegal) 
Rånarna, bedragarna, våldtäktsmännen, alla vistas de i Judah-London. Han utsätter sig, delar villkor med dem maskerad som rysk invandrare utan papper också han. Delar säng med tre andra på ett skitigt härbärge där lakanen och kuddarna växelanvänds dag- respektive nattid. Tiggarna - samma tiggare vi ser i varje svenskt samhälle - kommer från Rumänien och skickar lögner om framgång till hemlandet men gråter sig till sömns i gångtunnlarna. 
"London. It´s a mistake. I´m stuck picking down here... till I die" (afrikansk städare i tunnelbanan, illegal)
De skuldsatta berövas sina sista pund när indrivaren eller konstapeln går igenom deras ryggsäckar eller platskassar. Det är kuslig men viktig läsning. Man skulle bara påminna sig om man reser dit. Ingenting är vad det verkar vara. Bakom varje vacker fasad pågår förödmjukelserna.

"I´ve never been on the street before... I´ve never been in this confusion before" (Pale eyes, rumänsk tiggare i gångtunnel vid Hyde Park)

Den lilla flickan i vintervelodromen

Foto: Astrid Nydahl

Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i "Den lilla flickan i vintervelodromen" om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike.

Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bland annat vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13 000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck.

Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.

Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: "Vi var inte längre judar. Inget hade existerat."

Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln "Ingen kommer att tro mig". Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska.


Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut.

Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bland annat genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond, som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han skickades vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.

Från Österrike och Norge kommer den tredje dagboken, litterärt sett kanske den märkvärdigaste. Wien-flickan Ruth Maier flydde till Norge när situationen för judar blev omöjlig i det av Hitlers Tyskland annekterade Österrike. Modern och en syster tog sig till London. Ruth själv hamnade i Oslo och det var vägen till en säker död.

Den norske poeten Jan Erik Vold har sammanställt urvalet av hennes dagböcker och med det skapat en gripande och stark berättelse om ett enskilt människoöde.

Det finns en mening i hennes bok som griper mig mer än de flesta. När hon satts på fartyget som ska ta Oslos judar till dödslägret, skriver hon ett brev som smugglas ut till väninnan, den norska poeten Gunvor Hofmo:

Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig.




måndag 25 december 2017

Juldagen 2017

Foto: Astrid Nydahl

Längre bort och ut. Vid Landön finns ett revir jag haft i rätt så många år nu. Där tången ligger stinkande i vattenbrynet är det få människor som vill sitta. 

En och annan kommer gående med hunden. Allt andas frid och stillhet. 

I ena riktningen ser jag Åhus hamn och några fabriksbyggnader, långt borta. I den andra och rakt ut över havet ser jag inget annat än just havet och horisontlinjen.

Blicken uppåt ger mig annat att tänka på. Åldrande virke staplat som i ett verk av någon okänd konstnär. Ändamålsenlig är stapeln för mig, för att jag alltid njuter av att se den. En bit nedsjunken i sanden växer den samman med strandkål och högt gräs. 

Astrid Nydahl

Vem vet vad som är skapat och vad som är alldeles av sig själv närvarande?