söndag 24 december 2017

Jul- och nyårshälsning 2017

Foto: Astrid Nydahl

Jag går mot en viktig förändring i mitt dagliga liv. De flesta av er är redan underrättade om det. Vardagslivet i den verkliga världen fortsätter som vanligt. Men i den digitala rymden sker förändringen. Bloggen jag drivit i fjorton år läggs ner efter jul- och nyårshelgen. Jag raderar den inte, den får ligga kvar som det väldiga textarkiv den är. Den innehåller nära nog dagligen publicerade texten från och med hösten 2010 och framåt.

Istället öppnar jag denna blogg. Vad är meningen med det? Först och främst har det ett symbolvärde för mig. Jag har många gånger, med stigande intensitet, tröttnat på mina egna texter om galenskapen i vårt land och i världen. Allt för ofta, som ett självspelande instrument, har texterna handlat om islamismen, terrorn och morden, och inte minst dess importerade aktivister, eller om enfaldiga mångkulturella snedsprång och segregations-/integrationspolitiska dumheter. 

Kanske kunde jag återgå till det skrivande som man finner i böcker jag utgivit (tänker på Den tysta zonen, Inre frihetSolitär i nyspråkets tid, men också i viss mån på den nya boken som utkom i november). Jag tänker i alla fall försöka, och det är därför jag den 1 januari 2018 öppnar Nydahls kustvandringar.


Jag tackar er alla för det gångna året och önskar er såväl en riktigt god jul som ett gott 2018 (med den självklara reservationen att jag är införstådd med vad som kan (för-)störa också det kommande året).

Er Thomas Nydahl

lördag 23 december 2017

Dagen före... grön jul den 23 december 2017

Foto: Astrid Nydahl
Det fanns ett litet ärende jag hade kvar att uträtta före julhelgen. Jag skulle bara lämna tillbaka några filmer jag hade hyrt hem till oss.

Det blev ett stillastående i en oändlig kö just före stan. Som om varje människa bosatt i närheten skulle in för en sista shoppingräd i centrum före julafton. Men det var för sent att ångra sig. Man kom varken framåt eller bakåt.

Idag är det dan före dan. Nog får dagens datum mig att minnas både min egen barndoms jular och alla jag firat med mina barn och barnbarn. Om man är rädd om friden kan uppesittarkvällen bli något riktigt fint. För ovanlighetens skull blir det en sådan med min fosterdotter som är på besök från kungliga huvudstaden. Julafton firar vi i tvåsamhet. Då har julklappar lämnats till barnbarnen och julkorten är sedan länge utskickade i kuvert eller i mail.

Så tar jag ett djupt andetag. Nej, jag tar två. Och så tar jag fram de böcker som ska läsas i julhelgen. Inget kunde vara bättre. God jul till er alla och tack för det gångna året.

fredag 22 december 2017

Intellektuella eller bara dvärgar på jättars skuldror

Foto: Astrid Nydahl

Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. 
(Sara Danius vid Svenska Akademiens Högtidssammankomst den 20 december 2017)

Jag har tuggat de där orden ett antal gånger. Först blir jag tagen av allvaret i dem. Det är klart att vi, i alla avseenden, är dvärgar i förhållande till det förflutnas intellektuella, nickar nog de flesta instämmande. Är det verkligen klart?

Tillåt mig tvivla. Varje epok i vårt upplysta västerland har haft sina despoter och därmed också sina lismande medlöpare. Svenska Akademien är väl på sitt sätt också ett exempel på medlöperi. Ingen kan på allvar hävda att vi har att göra med fria intellektuella. Det har vi lika lite som man hade med de despotiers intellektuella vi känner från 1900-talets blodiga instämmanden och hummanden. Tänk Heidegger! Och vidga tanken till att omfatta hela Europa och de olika totalitära lärorna. 

Vilka är då jättarna i sammanhanget? Jag inbillar mig att man här uteslutande syftar på de kvinnor som var föregångare – rösträttsaktivister lika mycket som innehavare av viktiga ämbeten. Akademien är ett utmärkt exempel på en institution där stadgarnas ”herrar” numera också omfattar livs levande kvinnor!

Vi befinner oss i en epok av nedgång och civilisatoriskt förfall. I den meningen är vi dvärgar, ty inget annat än hummanden tycks vi kunna erbjuda som motvikt. Det räcker inte långt inför de olika grupperingarnas fascister eller de i jihadismens fanor draperade islamisterna. Dvärgskapet kan vi kanske bära, men inga kommande generationer lär uttrycka någon tacksamhet.


torsdag 21 december 2017

Juden som inte bad till Gud på lördagar

Foto: Astrid Nydahl

I ett förord till denna samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skrivet av nobelpristagaren Ivo Andric 1955, lär vi att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. 

Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlijas verk Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.

I en inledning till boken skriver Björn Moback:
”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst: ’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius 1942). I Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan. De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under det stora vansinnet på 1990-talet.”
Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss.

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser (Hillelförlaget, med illustrationer av Helga Hila Brümmer och översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic).


Terror inför julen



Terrorattentat i Melbourne.

Det gör ingen nytta med betonghinder. Islamisterna hittar alltid något ledigt utrymme för sin terror. Snaphanen har bild på den skyldige jihadisten bakom attentatet.



Nu talas det i medierna om "psykisk sjukdom" hos terroristen bakom ratten. Den visan är alltför bekant. Den har spridits i samband med tidigare attentat. Minns Nice, minns London!

Därför vill jag säga att det inte finns någon som helst motsättning mellan psykisk sjukdom och jihadism. Tvärtom är det logiskt att just mentalt labila människor tar steget från islamistiskt hat i allmänhet till jihadistiskt terrorattentat. 

De försök som görs av myndigheterna att tona ner dagens attentat och få det att framstå som "en tillfällighet" är i grund och botten bedrägliga. Högsta tänkbara vaksamhet borde vara rekommendationen och inte "fortsätt att shoppa i lugn och ro"-mentaliteten.


Mikael Enckell: Perspektiv från andra sidan (Söderströms, Helsingfors)

Foto: Astrid Nydahl


Det finns i hela Mikael Enckells författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla hans nya bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bär denna tradition med sig som icke-jude. Han är inte den förste att göra det, men han gör det med ovanlig stil och skärpa. Här är det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer det tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.