tisdag 19 december 2017

Gruppvåldtäkterna, tecken på ny social ordning?

Foto i november 2017: Astrid Nydahl

Sverige plågas av en våldtäktsepidemi. I Malmö avsätter man stora resurser hos polisen för att finna den sadistiska grupp som våldtog en 17-årig flicka på Sofielund. I Stockholm har man just frikänt samtliga inblandade i en annan gruppvåldtäkt trots att männens sperma fanns på offrets kläder. 

Vad ska man tro om rätt och lag medan detta pågår? Jag har fyra döttrar och många barnbarnsflickor. Då är det en självklarhet att denna samhälleliga pest blir väldigt personlig. Jag oroar mig faktiskt för vad som kan hända dem. Är det egoistiskt att göra det? Nej, det är den naturligaste reaktionen i världen. Allt socialt är samtidigt personligt. 

Ingen av oss slipper undan det fria fall vårt land och vår kultur befinner sig i. Vi faller samtidigt, och vi vet varför. Vi förfäas och berövas grundläggande sociala självklarheter. Att befinna sig utomhus bland andra människor - just dessa människor som sägs vara framtidsförsäkringen och mångfaldsgarantin - är sannerligen ingen självklarhet.

"Ständigt denne Nydahl" säger Lars Vilks

Lars Vilks skriver idag om min nya bok. Vill du ha den före julafton måste du beställa den idag. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Frank Wedekind: Mine-Haha eller Unga flickors fysiska fostran (Bokförlaget Faethon, översättning och efterord av Peter Handberg)

Foto: Astrid Nydahl

Stämningen är obestämbar på ett sätt som leder tankarna till romanen Never let me go, av årets Nobelpristagare Kazuo Ishiguro. I det fallet möter vi ungdomar på ett till synes medelmåttigt collage. Det visar sig vara en plats där man föder upp kloner, vars enda uppgift är att vara organdonatorer innan de får somna in.

Hos Wedekind är platsen ett av många hus belägna i en park där de små flickorna och lite äldre tonåringarna dygnet runt fostras i något slags dans. De tillbringar också sju dygn i parken där de i princip inte gör annat än dansar. Om de missköter sig riskerar de att, istället för att friges efter avslutad fostran, hamna i personaltjänst och åldras i fångenskap.

Frank Wedekind 1918
Mine-Haha är en mycket kuslig berättelse. Kvinnan som skriver ner sina minnen är sextiosju år gammal, hon heter Hidalla, och det sällskap hon växer upp i består av tre pojkar och fyra flickor. Sammanlagt lever det 30 barn i huset. Hidalla skriver denna berättelse , inte för att hon har författarambitioner, utan för att hon vill fästa sina minnen på papper. Hon ser tillbaka på sitt liv som solsken och belysta gröna blad. Ändå vilar det en kuslig och svårtydd stämning över hennes berättelse. Dessa trettio barn har en ”ledarinna”, Gertrud heter hon, och hon tuktar barnen med kvist och hård disciplin. Varje kväll försvinner Gertrud. Hidalla minns att hon alltid log när hon piskade dem. Den trista rutinen bryts av att Hidalla bärs iväg naken en natt, hon läggs i en kista och locket stängs över henne.

Berättelsens fokus förändras när Hidalla stigit ur kistan en ny, ljus dag. Runt om i parken ser hon andra hus som det hon själv vistas i. De två äldsta flickorna är Blanka och Pamela. Och här är det Blanka som försvinner om nätterna.

Så förs Hidalla iväg av Blanka genom parken. Där vistas 30 flickor i samma ålder som hon och 30 i Blankas. Programmet består av musik- och dansundervisning.

De som försvinner om natten visar sig vara iväg för att uppträda på teatern, den de vet så lite om. Förutom den hårda disciplinen upprätthålls ordningen av det faktum att den som avviker från reglerna blir kvar resten av livet, de släpps aldrig ut. Två sådana kvinnor, Irma och Margareta, har fått det straffet, ”det är därför de är så fula”.

Det fortsatt förloppet och den förlösande slutscenen ska jag inte berätta om. Läsaren kommer själv att upptäcka, att klaustrofobin kanske bär på något oväntat. Vackert? Lön för mödan? Det finns inga enkla svar att redovisa om denna märkvärdiga lilla bok.

Jag vill tillägga att Peter Handberg i sitt efterord sätter in Wedekinds verk i sitt sammanhang och det är därför mycket lärorikt. Berättelsen vi läst:
har under sin drygt hundraåriga existens blivit tolkad, bemött och inte minst förkastad utifrån tidens eller snarare tidernas rådande moral och normer; i Wedekinds fall måste man hur som helst tillfoga den politiska-ekonomiska aspekten av sexualitet och kroppslighet och - för att komplicera saken ytterligare - den invecklade frågan om upphovsmannens-författarens identifikation med sin berättelse och gestaltning och hans eventuella lustuppfyllelse genom denna handling.
Boken innehåller två små texter till, Heinrich von Kleist. Tal hållet vid Kleist-firande på Schauspielhaus i München den 20 november 1911, och Läget i världen 1913.



måndag 18 december 2017

Måndag i en katedral av glas

John Keats House, Hampstead, London november 2017. Foto: Astrid Nydahl

O stjärna klar! Jag önskar att jag var
Som du, så trygg – men längtar inte dit
Till nattens vidder som du överfar
I ensamhet, en sömnlös eremit,
Som ser hur heligt vatten stranden sköljer
Och renar ifrån synder mänskovärlden,
Som ser en  mask av bländvit snö som döljer
För ögat hedar, bergsmassiv och gärden.

Foto: Astrid Nydahl

Nej –  sömnlös som du är, jag nöjer mig
Med vilan vid min älsklings ljuva bröst,
Vars sköna kullar mjuka höjer sig.
Där vill min oro finna ljuvlig tröst
I närheten av hennes andetag
För evigt – eller dö med dem en dag.

Foto: Astrid Nydahl
Översättning av John Keats gjord av Gunnar Harding i En katedral av glas (svenska 1977)



söndag 17 december 2017

Islamistimportörerna upprörs av antisemitismen

Foto: Astrid Nydahl


Det skrivs ledare och debattartiklar nu, både på längden och tvären försöker man utröna vad "problemet med antisemitismen" är för något. Det enda som intresserar mig med dessa texter är att nio av tio helt "glömmer" att tala om importen av islamister. Den fortsätter med oförminskad styrka. Trots det har ministrar i den ansvariga regeringen och kommunala pampar i Malmö mage att delta i kippavandringar. Hyckleriet firar sannerligen nya triumfer i vårt land. Det är väl magstarkt att behöva bevittna detta. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Minns ju ett talesätt från barndomen om tjuven som ropar "Ta fast tjuven". Är det inte där vi befinner oss?

Varje politisk analys måste utgå från konkreta förhållanden. Idag är det en för de flesta människor uppenbar sanning att Europa plågas av importerade islamister. Deras aktivitet pågår inte bara i moskéerna. Den är påtagligt närvarande på gator och torg. Islamisterna har starkt stöd i den svenska politiska miljön. Inte bara backas de upp, de ursäktas också. Som man förr sa om rånaren att han haft en tuff uppväxt, säger man nu om islamisten att han förtryckts och därför måste få reagera.

Sveriges judar är, med en historiskt relevant liknelse, burfågeln i gruvgången. När kanariefågeln slutar sjunga och dör, då är gaskoncentrationen redan för hög. Denna samhälleliga gas, detta förödande gift, är redan dödlig, när judar angrips på gator och torg. De senaste veckornas händelser är bara toppen av ett isberg.

Man kommer inte en enda millimeter framåt om man mässar om "upplysning" som vapen mot islamistiskt judehat. Man gör något annat, nämligen att odla och sprida illusioner. Så länge Sverige tar emot islamister i mängd kommer detta judehat bara att växa i omfattning och tillämpning. Det är det som är skamligt.


Foto: Astrid Nydahl

Häger och hjort - helgens djur

Det satt en häger därute på stenen. Den gångna hösten och nu i vinter är det första gången vi ser häger på Landön. Varje gång.

På vägen mellan Landön och Rinkaby klev en hjort rakt ut på vägen från det mörkbruna fältet. Den var näst intill osynlig, tills den plötsligt var i höjd med bilens vänstra framflygel. Jag skrek till och vi stannade. Trots att jag sitter i passagerarsätet och reagerade därifrån tvärstannade Astrid bilen. Hon hade inte ens sett hjorten. I det ögonblicket stod det klart hur farligt nära vi var en viltolycka.

Lustigt nog är det just ikväll vi får hem fem kilo nyslaktad hjort. En av mina döttrar bor granne med jägaren som var ute förra helgen. Hon delar med sig av köttet så här inför jul.


lördag 16 december 2017

En veckas julrusning återstår

Foto: Astrid Nydahl

Om en vecka börjar julhelgen. Har människor shoppat klart nu och lagt allt som hämtats hem med hjälp av kreditkort, kontanter och bidrag under julgranen? Jag tror inte det. Det kommer att tömmas butiker en hel vecka till. De har för övrigt öppet på julafton numera, som bekant. Och till Kalle Anka börjar kan man väl shoppa?! 

Jag har köpt två saker till julafton som båda är traditionsbundna: en rökt fårfiol och en rökt ål. Den där ålen är snudd på förbjuden, så jag tog mig till ålaboden söder om Åhus för att hinna få en. Någon snaps blir det inte i år. Ingen julöl heller. Nykterheten ställer sådana krav också när det är storhelg. Julgranen är ersatt av ett knippe tallgrenar hämtade i strandskogen, de är sparsmakt smyckade med röda kulor och en ljusslinga.

Men jag ska ägna den återstående veckan åt att läsa. Det kommer att bli mest böcker. Jag vet nämligen att de tidskrifter jag prenumererar på brukar utebli när det är julhelg. Postnord här och Royal Mail i England har det svårt nog att upprätthålla en minimistandard till vardags, så när helgen kommer havererar de ungefär samtidigt. Redan till den här helgen uteblev både TLS och LRB.



fredag 15 december 2017

Förebilder, islamister, Jan Palach och buddistmunkar

Foto: Astrid Nydahl

”De kan återvända till gamla radikala miljöer i Göteborg. Där blir de rockstjärna och får en veteranstatus.”


Vad är en förebild? Kan det vara en människa som står för något eftersträvansvärt? I min ungdom fanns det olika sorters förebilder, precis som det gör idag. Det fanns en kategori som stämmer väl in på Ranstorps begrepp ”rockstjärnor”. I en miljö där popkulturen var helt förhärskande var det självklart att sådana människor – både män och kvinnor – blev sextonåringens förebilder. Jag behöver kanske inte namnge dem.

Men så kom, mycket snabbt, en annan tid. Vi var fortfarande unga men medvetandet om världens nöd kom in i våra liv. Också de som slogs mot militära angripare och ockupanter blev förebilder. Vi påverkades mycket starkt av krigen i Indokina och det var inte det minsta märkvärdigt att vi satte FNL-märken på oss. Vietnameserna var utan minsta tvekan stora förebilder. Pacifismen övergav vi i samma stund. 

Förebilder var människorna i Tjeckoslovakien också, de som stod upp mot de sovjetledda angriparna och ockupanterna. Jan Palach var kanske den individ som blev mest känd och vars öde skakade oss starkt. Liksom buddistmunkar i Saigon brände Palach sig till döds i januari 1969. Det skedde på Vaclavplatsen i centrala Prag som en uttalad protest mot ockupationen som då bara pågått i ett halvår. Man kan säga att det Palach i Prag och buddistmunkarna i Saigon gjorde kunde betecknas som våldshandlingar.

Våldet i sig behöver alltså inte stå i vägen för att man ska betrakta en människa som förebild. Förebildligheten kan helt enkelt vara en eller annan motståndshandling.


Nå, då är vi framme vid IS-soldaterna i Göteborg. Kan jag förstå att de, med Ranstorps ord, blir rockstjärnor och får veteranstatus? Ja, rent intellektuellt kan jag förstå det. Men minsta kritiska fråga får denna status att krackelera. Dessa män har inte försvarat något eller gjort motstånd. De är i alla avseenden mordiska angripare. En angripare som fördriver, våldtar, plundrar, bränner och mördar kan inte i mina ögon vara förebildlig. Inte ens för en troende muslim borde han vara det. Men nu är det så att vi lever i den islamistiska renässansens och väckelsens tid. 

Vi ser hur islamismen erövrar själarna. Den förför och den lockar. Kanske är det just rockstjärne-statusen som lockar de unga männen (vid sidan av en förvriden föreställning om att man slåss för höga ideal)? Men i samma stund de tar steget och ansluter sig till IS är de våra fiender. Och som sådana måste de bekämpas med alla tillgängliga medel. Vill vi för barnbarnen vara det minsta förbildliga finns det inget alternativ.