tisdag 5 december 2017

Massa, makt - ensamhet och maktlöshet

Ja, det är Mussolini i talarstolen. Men det som intresserar mig mest med denna bild
är den ohyggligt stora massan som står till synes frusen och förevigad i sitt lyssnande.
För att kunna driva en blogg som denna vidare krävs en ständigt tilltagande läsekrets. Jag har olika mätinstrument. Ett av dem visar sig fungera alltid. Om det inträffar något spektakulärt, när t.ex. ett större terrorattentat äger rum, så ökar min läsekrets med kanske hundra procent eller mer. Det sker oavsett om jag skrivit något eller ej. Jag förväntas kommentera det inträffade. Jag förväntas erbjuda viktiga och läsvärda länkar, eller rentav själv göra en analys vars motsvarighet kanske inte finns att hitta överallt.

Med största respekt för fenomenet och för mina läsare vill jag säga några ord om detta.

För det första tror jag att den mekanism som lockar till skrivande som vidgar och utökar läsekretsen i grund och botten är destruktiv. Den påminner om gängse publikfrieri.

Jag har alltid haft en mindre men trogen läsekrets. Mina böcker har aldrig sålt i några jätteupplagor. Men jag har varit tillfreds med det som funnits. För varje hundratal tryckta böcker har den känslan stärkts. Så här i efterhand kan jag berätta att den bok som de här tio åren gått bäst heter Black Country. De övriga titlarna har kanske bara nått hälften så många läsare. Men det är påfallande hur många av dessa som återkommit till mig, bok efter bok, år efter år.

Den solitära kretsen är aldrig stor. I själva verket är den liten, men ändå av avgörande betydelse. Utan solitärer skulle det inte finnas något syre i en sjuk samhällskropp. Solitären kanske inte står på torget och pekar på den nakne kejsaren, men han kan ibland formulera sådant som inte sipprat in i den mediala världen.

Jag behöver inte räkna upp namn, ni vet alla vilka av litteraturens solitärer jag umgås med dagligen. De senaste åren har jag känt ett allt starkare behov av den läsningen. Jag skulle rentav våga säga att läsningen blivit studier. En fördjupad läsning som också tar läsaren vidare till andra författare och filosofier.

Sådana tillstånd uppnås bara bortom massan. Det är kanske så att endast ensamheten gör dem möjliga. 

När jag om några veckor stänger den här bloggen för gott gör jag det med en stark känsla av tacksamhet för åren som varit. Jag gör det också för att kunna rädda vad som finns kvar av förnuft och hälsa i mitt eget liv.

Den 1 januari 2018 börjar jag arbeta i den nya bloggen Nydahls kustvandringar. Den ligger ute redan nu.

Vid två gamla stugor på Landön

Foto: Astrid Nydahl
Det står två gamla fiskarstugor där på Landön. De är mer eller mindre omgivna av träd. På sommaren kommer fiskarnas ättlingar dit. Barnen leker, plaskar i vattnet, det grillas och alla har det bra. När vi satt där vi brukar sitta, en bit till vänster om stugan, sa en kvinna till oss att hon skulle vänta med gräsklippningen så att hon inte störde vår frid. Sådant lägger man på minnet.

Foto: Astrid Nydahl

Det som plågar mig hela vinterhalvåret är att de här enkla stugorna står oanvända. Vi sitter alltid ute - eller står eller halvgår när vädret är för hårt mot oss - och skulle så gärna vilja ha en liten veranda att tillgå. Men sådant får man slå ur hågen. Det är alltid en glädje att veta att det som sedan många, många år finns här ute inte förfaller utan att det alltjämt är till glädje. Långt efter det att det enkla och lilla fisket upphörde.


måndag 4 december 2017

Katie Kitamura: Separationen (Etta/Sekwa, översättning av Marianne Tufvesson)

Katie Kitamura är journalist och författare med en handfull böcker bakom sig. Hon föddes i Kalifornien 1979 och har japanska rötter. Bosatt i New York. Hennes roman Separationen är hennes fjärde och senaste, den utkom på originalspråket i år och finns alltså tillgänglig på svenska redan nu. Den ska också filmatiseras med Katherine Waterston i den kvinnliga huvudrollen. Det senare är lätt att förstå, Separationen är en i högsta grad ”filmisk” roman, där scenerna är klart avgränsade och varje scen utgör sin egen del av den större berättelsen. Det som fogar dem samman är de två huvudpersonernas förhållande till varandra.

Berättaren, kvinnan, arbetar som översättare, hon har hamnat i en märklig situation sedan hennes man, Christopher, rest till Grekland i oklart syfte. Research heter det. Paret har separerat efter en handfull år som gifta i London. Han är notoriskt otrogen. Hans mamma, Isabella,  ringer kvinnan för att höra var hennes son finns. Miljön är uttalat intellektuell. Men sprickan i det unga parets äktenskap är redan ett faktum. Men de har inte berättat för någon. Hon har lovat Christopher att hålla tyst, inte minst inför hans föräldrar.

Hon bestämmer sig för att resa till Grekland för att söka efter Christopher. Enda spåret efter honom är ett kvarlämnat bagage på hotellet där han bor/bott. Hon tar in där, bestämmer sig för att resa ut i landskapet och leta. Där finns en stor del av berättelsen, detaljrik, sensuellt berättad. Men de hittar ingen Christopher. Det finns kanske små spår efter honom, det är allt.

Längs med berättelsen både antyds och uttalas det att någon form av erotisk affär ägt rum. Den får bli krydda åt det övriga. Allt vänder förstås dramatiskt när Christopher påträffas. Härifrån vill jag inte avslöja mer. Kanske har jag redan sagt för mycket?

Berätterskan har redan skaffat ett nytt liv hemma i London. Att Christophers föräldrar nu kommit till Grekland gör saken mycket svårare för henne. Ska hon berätta att de separerat och att hon bestämt sig för den avgörande skilsmässoprocessen? Det plågar henne. Hon vet varken ut eller in.


Separationen är en elegant utförd berättelse om mänsklig närhet och de processer som gör att vi glider ifrån varandra. Men det är också en berättelse om vad som händer när vi definitivt står ensamma kvar efter att någon ryckts bort. Den balanserar moget på gränsen mellan spänning och vardag, mellan det dramatiska och det banala i människans liv.

Stormen rensar...

Foto: Astrid Nydahl
Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderne människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.



lördag 2 december 2017

Störd och förstörd

Foto: Astrid Nydahl

Vi lever i en tid som knappast premierar tystnad. Det offentliga rummet har i städerna – stora som små – förvandlats till ett slags underhållningslokal där musik och gyckel pågår året runt. 

Om somrarna drar stadsfestivalerna över landet och får människor att lämna sina hem för att de alls ska kunna sova. De mullrande basgångarna från dans- och rockband går genom urberget från stadskärnorna ut i den omgivande landsbygden. 

Den människa som ber om tystnad i en sådan kultur betraktas antingen som en glädjedödare eller en med problem. Störd är man när man säger att man blivit störd. 

Förstörd blir man om man godtar denna ständiga bullermatta i sitt liv.