AM skriver om sin framlidne man: "Fanns inget han inte
visste". De människor som dött för oss framstår alltid som större i
minnets svaga ljus. Jag ser så på mina vänner, de döda är alltid klokare än de
levande. Vi behöver minnas dem så.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 1 december 2017
torsdag 30 november 2017
Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)
![]() |
| Etienne de La Boétie |
I sin essä Om vänskap
(kapitel 27 i Essayer, bok 1, i
översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La
Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt
om den och gett den det träffande namnet Mot
en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för
att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens
rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper
till mig”.
Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La
Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La
Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något
om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var
kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…)
varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”
Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han
blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på
svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att
lära av idag.
Han tycks mena att det
vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge
denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta
enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja
till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne
de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med
om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval.
Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?
Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den
är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör
resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är
stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.
”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”
Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände
med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i
DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna
störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var
mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge
regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider
på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror
inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.
Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags
envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat
makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på
grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om.
1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en
tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och
farfar.
Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och
konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två
sätt att hålla undersåtarna på gott humör:
”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”
Och:
”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”
I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns
en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!
”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”
Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och
hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om
både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.
Revolutionär rasism. Från Libyen 1984
![]() |
| Mer om Libyen skriver jag i denna bok. Bilden på Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1984. |
The Blacks Will Prevail In The World. Var jag än
gick på båten där vi var inhysta i Benghazis hamn såg jag den lilla skylten.
Den satt i matsalen, den satt i trapporna mellan de olika hyttplanen, den satt
i konferensrummet. Och jag förstod den inte riktigt. Prevail, Prevail, vad var
det nu det betydde? Jag fick slå i mitt lilla lexikon. Och så förstod jag
budskapet och möttes av det varje vaken minut på båten. Och ändå var det som om
ingen hade behövt säga till mig också med skyltar att världens svarta skulle
segra, eller råda i världen. Jag förstod ju det redan av att jag var så ensam
nordeuropé här.
Det fanns några tyskar, de sades komma från det
då mycket unga gröna partiet, några muslimska albaner, en engelska, en vit
zimbabwier, annars bara svarta människor från USA och Afrika. Och några av dem
gjorde ingen hemlighet av att de i bästa fall föraktade mig, i värsta fall
hatade mig. Jag hamnade en dag vid samma middagsbord som en medlem av Black
Muslims från Washington. Hans hat präglade hela måltiden. Han vägrade hälsa på
mig och svarade inte på tilltal.
De enda människorna jag kunde tala med där var
Marsha från Beteshda i USA och Temba Sono från Sydafrika. De var nog lika illa
berörda som jag, av det som var en alltför uppenbar rasism riktad mot mig.
Marsha hade varit med i kretsen kring Angela Davis i Black
Panther Party och Temba tillhörde den svarta medvetanderörelsen i Sydafrika,
som då ännu led under apartheidsystemet, ingen av dem hade minsta ansats
till rasistisk åskådning.
The Blacks Will Prevail
in The World. Parollen kom från det gröna
libyska revolutionsgarde som organiserade konferensen kring Kaddafis tankar.
Överallt fanns deras revolutionära och rasistiska slagord, på båten där vi
bodde, på alla hotellen inne i Benghazi, på gator och torg, och att de riktades
till oss var ju uppenbart eftersom de alla var skrivna på engelska. Vid sidan
av dem fanns bara två slags utsmyckningar; små eller stora porträtt på Ledaren
och så dessa oändliga rader av gröna flaggor och vimplar (som jag kom att
uppfatta som en nästan parodisk motsvarighet till de europeiska öststaternas
röda fanor och vimplar).
Jag insåg att jag skulle förlora den historiska
kampen. Jag skulle så småningom bli en av de besegrade, en av de underkuvade.
Och jag var mycket kluven till det framtidsperspektivet, trots att jag dittills
i hela mitt liv sagt, både till mig själv och andra, att den vita
härskarklassen inte förtjänade annat än undergång inför de rättvisa
framvällande vågorna av krav på "rättvisa" från tredje världens folk;
svarta, bruna, gula.
Det var bara det, att jag här i Libyen förstod, att kraven
på rättvisa egentligen var krav på en ny form av förtryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


