tisdag 28 november 2017

Carl-Göran Ekerwald om Vilhelm Ekelund

Foto: Astrid Nydahl

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. 

Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen.

Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:
"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'" Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."



måndag 27 november 2017

Peter Handberg, Thoreau och drömmen om ett liv i opposition mot samtiden

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom väntar ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning och det återkommer jag till så snart det ankommit hit.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.




En måndag i pendelrörelsen

Olseröd, sen höst. Foto: Astrid Nydahl
Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med denna pendel till mitt arbete. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.


söndag 26 november 2017

Gamla och nya språk

Foto: Astrid Nydahl
Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community. Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.