fredag 24 november 2017

Jacques Werup: Restaurangmusik/ Spilla

Kan jag skriva om Jacques Werups postuma bok utan att vara personlig? Nej, det kan jag inte. Och det är ju inget recensionsexemplar jag läst utan ett hederligt inköpt sådant. 

I alla år sedan tidigt 1980-tal  har Jacques skickat mig sina böcker. Vi bytte alltid och vi samtalade om dem på telefon. Kanske var det därför vårt samtal upphörde? Jag tror det eftersom jag inte längre orkade. För vänskaps skull bör man tala om annat. Kanske är det en viktig lärdom.

Det är i alla avseenden en gripande dubbelvolym han lämnade efter sig. Dikterna skvallrar mest om ett medvetet farväl till världen och livet. Det gör mig sorgsen att läsa dem. Han lämnar sin fru efter alla år. Det förvånade mig att läsa om detta uppbrott som också blev sorgesamt. Rastlöshet? Ständigt behov av ny kärlek? Han skriver:
"Om jag haft henne kvar/ skulle jag så mycket skönare/ kunna besjunga förlusten av henne./ Nu skorrar min klagan och smaken/ av sorg är fadd, som gammal/ välling, med åren obrukbar."
Vem kan läsa sådana rader oberörd? Jag kan det inte. Och ändå är denna klagan alldeles autentisk:
"Jag var gången ur ett helt liv/ och hade köpt en ful vattenkokare,/ men den var min egen, och också/en brödrost. Jag ägde en stor/ säng att vara sömnlös i."
Dessa dikter finns i den halva av boken som heter Spilla. I prosadelen, Restaurangmusik, blir detta skeende nästan inte nämnt, där rör sig mestadels texterna i hela andra sfärer, väldigt typiskt werupska. Jag vill gärna nämna den sista texten, den är ett gripande avsked av den livslånge kollegan och vännen Lasse Söderberg, som vore den skriven i en sista utandning. Avskedet sker på Lasses initiativ, "som om", men slutligen ändå alldeles verkligt. Mot slutet i den texten läser jag:
"Jag vill bara säga adjö till dig", säger han. Jag ska vara borta i tre månader, i Mexiko. Jag vill krama dig, säger han. Han reser sig med möda och jag får kramen, en orutinerad, för han har sällan kramats när det inte har varit nödvändigt. Så säger han: "Om du dör eller jag, så har vi sagt adjö till varandra." Sedan reser han sig och går, gubben.
Oförglömliga bland dessa prosatexter är förstås de om morfadern Jean Nessim, moderns kusin Charlotte Nissimova i Paris, det uteblivna fotot av nickningsmålet i Lövestad och den om turnélivet med pianisten Hans Pålsson. Inte glömmer man heller det skarpa porträttet av en debutant som sedan ska bli en landsplåga, hans kollega Ranelid (som dock inte namnges, men ingen kan ta fel på vem det handlar om).

Det sorgliga är att detta tycks vara Jacques Werups sista efterlämnade texter. 

Hela hans rika författarskap, prosan, poesin, och skivorna ej att förglömma, finns ju kvar i hyllorna, med alla sina rara hälsningar. Men liksom tystnaden uppstår efter denna läsning vet jag att det aldrig mer ska ringa en man som öppnar med orden "Hej käre påg, det är Jacques".

Fredag - äntligen är veckan slut

Foto: Astrid Nydahl
Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.


torsdag 23 november 2017

Bojkottpopen får mothugg av Morrissey och Nick Cave

Det finns en rörelse inom popkulturen som sliter dag och natt för att vi ska ansluta oss till en kulturbojkott av Israel. Nu är två artister aktuella med mothugg. Morrissey har två Israelanknutna sånger på sitt nya album, en heter kort och gott Israel, den andra The Girl from Tel AvivWho Wouldn´t Kneel (lyssna till båda texterna, det är de värda):






Den andre artister är Nick Cave som fått en skjuts av bojkottrörelsen; han gör precis tvärtom och spelar i Tel Aviv (se en gripande video från konserten, där han står sjungande i publiken som rent fysiskt närmar sig honom, längst ner i denna bloggpost). Så här skriver City Journal om det:
Nick Cave, the brooding Australian poet and original Goth rocker, performed in Tel Aviv this week in what he described as active opposition to the campaign to boycott Israel. Calls to join the Boycott, Divestment, Sanctions (BDS) movement against Israel annoyed Cave, who saw it as a crusade to “censor and silence musicians.” Not signing the boycott wasn’t enough, he decided; he wanted to play an Israeli venue, to spite the boycott’s self-righteous, politically correct organizers. “So really,” explained Cave, “you could say in a way that the BDS made me play Israel.”  
The same week that Cave thumbed his nose at prominent anti-Israel campaigners Roger Waters (of Pink Floyd) and avant-garde producer Brian Eno (of Roxy Music), famed misanthropic emo-rock idol Morrissey told a German journalist that he “loves” Tel Aviv. Calling the boycott “absurd and narrow-minded,” Morrissey added that “being politically correct is incorrect. . . . It means forbidding freedom of speech. That’s how the BDS movement sounds to me.” The last track, "Israel," on Morrissey’s new album, is an anthem to identity and difference in the face of hatred. “In other climes they bitch and whine/Just because you’re not like them/Israel, Israel” croons Morrissey. “The sky is dark for many others/They want it dark for you as well/Israel, Israel,” he sings, skewering the hypocrisy of BDS campaigners who focus on every Israeli fault while ignoring the Middle East’s massive human rights abuses.



onsdag 22 november 2017

Ett land utan litteraturliv

Foto: Astrid Nydahl
Varför ägna sig åt litteraturkritik i denna blogg? Det första och självklara svaret är att litteraturen varit och förblivit min livsluft. Det andra, mindre självklara, är att min erfarenhet av ett helt yrkesliv sagt mig att det som sker – sedan länge – på kultursidorna i svensk press är att betrakta som ett aktivt och medvetet fjärmande från seriös litteraturkritik. Johan Lundberg i Smedjan:
Litteraturkritiken utvecklas på det sättet i riktning mot ett slags feelgood-samtal. Kritikens syfte är inte att kritisera eller att delta i ett intellektuellt meningsutbyte, utan målsättningen är att skapa en känsla av samhörighet i en grupp av ”litteraturälskare” för vilka litteraturen är en trevlig accessoar på DN:s eller Vi läsers Finlandskryssningar. 
Anledningen till denna utveckling är, tror jag, att nutidens kultursidor på ett helt annat sätt än gårdagens är underordnade en marknadens logik. Ty vad den utveckling som jag pekat på i denna första artikel, ytterst sett är ett tecken på är en anpassning till läsargrupper som intresserar annonsörer, det vill säga grupper som har en konsumistisk attityd till kultur.
Jag skulle vilja hävda att denna attityd är förhärskande. Det finns inte en tidning – på papper eller på nätet – som inte styrs av den. Seriös litteraturkritik finner man möjligen i någon av landets allt mindre betydelsefulla kulturtidskrifter. Det finns dock inte längre en enda uttalad litteraturkritiktidskrift (och jag bortser då från sådana som Bokboden, Lyrikvännen, Parnass och liknande). De är sedan länge döda och begravda. Ariel är borta, (dess efterföljare Kritiker är förvandlad och strypt av akademifeminism), det är också Allt om böcker och BLM

Den handfull tidskrifter som finns idag är i de flesta fall inordnade i konsumismen (erinrar bara om Vi läser, 10TAL, Opulens, Tidningen Kulturen, Skriva), undantagen är små och marginella. De flesta är allmänntrevliga och intetsägande reportagebaserade tidningar/tidskrifter av det slag Lundberg nämner. När Nordahl Åkerman en gång i tiden – med TLS som förebild – grundade Allt om böcker hade han nog inte kunnat föreställa sig vad det skulle leda till också för hans egen skapelse. 

Frågan är då: behövs litteraturkritiken alls? Jag skulle vilja hävda att den är själva syresättningen. Utan den försvinner all litterär offentlighet av betydelse och vi står kvar med trevligheten, den förkvävande och själsdödande trevligheten. 



Kriget - ett skönlitterärt vittnesmål

Foto: Astrid Nydahl

Kriget (Molin och Sorgenfrei Förlag) är en debutroman skriven av Durim Bekteshi, född i Sverige av kosovoalbanska föräldrar som kom till Sverige som krigsflyktingar. Han är född i Skövde men numera bosatt i Stockholm och kan berätta utifrån trovärdiga förstahandsuppgifter om vad som hände under de förödande krigsåren. Jag ser att han i en tidning säger att boken har ett allmängiltigt drag som gör att den ”kunde ha utspelat sig i vilken krigshärd som helst” (Skaraborgs Allehanda 20 maj 2016). Jag vill trots det understryka att den mycket konkret utgår från albanernas lidanden och frihetskrig mot de serbiska ockupationsstyrkorna.

Bekteshi skriver en prosa som växlar mellan det poetiska och metaforrika å ena sidan, och den brutala realismen å den andra. Den växlingen är nödvändig för textens trovärdighet. Det är förstås i första hand krigsscenerna som är brutala, ibland nästan outhärdligt svåra att läsa. Jag vet redan vilka av dem som ska följa med mig i minnet (ändå har jag under årens lopp både sett bilder och läst vittnesskildringar av våldet som albanerna utsattes för i Kosovo och borde vara härdad, men det är jag inte).

Romanen är indelad i tre avsnitt. Den första avdelningen berättar om tiden före kriget. Trots att mycket handlar om förvaltandet av jorden och möjligheten för en ung albansk grabb att ärva ett jordbruk hör man hela tiden i bakgrunden ett muller som inte kommer av åskan. Här introducerar Bekteshi också ett för albanska förhållandet extremt viktigt begrepp: besa. Om besa har jag skrivit åtskilligt i bloggen. Till exempel artikeln om Norman H. Gershmans stora fotobok med just namnet Besa. I den artikeln skrev jag bland annat:
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna). Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
Bokens andra avdelning heter just Kriget och är dess längsta del. Här får vi handgripliga möten med krigets brutalitet och som befrielsekamp betraktad också dess nödvändighet. Här möter vi albaner som anslutit sig till gerillan. I en liten sammansvetsad grupp förs befälet av en alban från Sverige, Kommendanten kallad. Deras förflyttningar genom landskapet blir som en krigsberättelse från by till by, från skog till skog och från berg till berg. Människor är på flykt, de vill ta sig in i Albanien (där väldigt många människor från Kosovo fick skydd under kriget). 

Bekteshis berättelse är här oerhört stark. Den är litterärt mogen och vägrar gå hand i hand med krigsretoriken och propagandan. Här uppför sig människor svinaktigt oavsett om de är serber eller albaner. I bokens epilog anländer vi i berättelsen till den albanska hamnstaden Durrës – en stad jag många gånger besökt. Det finns säkert många skäl till att det stockar sig för mig under läsningen, men ett av dem är utan tvekan de minnen romanen väcker.

Vill man läsa en riktigt bra skönlitterär skildring av vad ett krig är för något tvekar jag inte att rekommendera just Durim Bekteshis debut. Vill man därtill en smula bättre förstå kosovoalbanernas öde så är den en utmärkt början.