tisdag 21 november 2017

Per Erik Wahlund i ny urvalsvolym

Foto: Astrid Nydahl

Per Erik Wahlund: Lekverk. Essäer och kritik i urval. Urval och inledning av Per Wästberg. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Stina Otterberg (Atlantis förlag, Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien).

Är han bekant, Per Erik Wahlund? Nej, han skrev varken deckare eller heminredningsböcker. Nej, han brukar inte ens postumt synas i televisionens så kallade ”kulturprogram” (han kunde rentav ge uttryck för tanken att han var bojkottad i den litterära offentligheten). Fast finns det kanske ändå en liten chans att han smyger in i några radioprogram nu när Svenska Akademien tagit med honom i sin klassikerutgivning? Osvuret är bäst.

Wahlund (1923-2009) var son till ett kammarrättsråd som dog när pojken var bara två år. Ensam kvar blev han med sin bror och modern som var av ungersk börd. Det fanns inga barnböcker i hemmet, så den unge Per Erik läste istället Dante, Topelius och Strindberg. Läskunskaperna besatt han redan som fyraåring.

Hans essäer presenteras elegant och medryckande i en längre inledning av Per Wästberg i urvalsvolymen Lekverk. Den innehåller huvudsakligen essäer, men också en avdelning teaterkritik. Den senare gör mig glatt häpen, av det enkla skälet att jag aldrig läst något liknande, varken i kvalitet eller politisk klarsyn. Hans avrättningar av Arabal (Arkitekten och kejsaren av Assyrien, Malmö, 1968) och Lars Forssell (Borgaren och Marx, Stockholm 1970) är så skarpa att man önskar att sådana texter kommit att läsas tidigare i livet. Det enkla skälet till det är att Wahlund här påminner mig om att det fanns något annat än den för mig så självklara och bekanta vänsteristiska revolutionsromantiken de där sägenomsusade åren.

Som essäist spände Wahlund över ett brett fält. Det kunde handla om resor, matlagningskonst och fiske. Wästberg:
De avgörande stationerna på hans väg genom tillvaron? Hustrun, skärgårdsön, Uppsalas omgivningar (Läby bro) mer än staden själv, London, Japan… På ett inre plan en resa mellan aktivt skapande och forskande och en passiviserande (fast till sin formulering stridslysten) resignation. Dock lyckades han alltid hålla sig nära ord med innebörd och vikt. Orden ser jag som den välvilliga sidan av hans öde, den han växte med och där hans rörelse mot allt större medvetenhet och klarsyn urskildes.
Jag fäster mig vid hans engelska essäer, oavsett om de befinner sig i London eller helt bortom huvudstadens näst intill reservatliknande undantag.

I essän Mer engelsk än en kopp te heter det:
Det måhända mest utmärkande för en anglofil är att han så småningom fylls av en nationalism som överträffar de flesta äktfödda engelsmäns; ingen vinnlägger sig som han om det sätt att vara som av sympatisörer som A.L. Rowse kallas the English spirit och av belackare som Angus Wilson Anglo-saxon attitudes. Blir anglofilen fascinerad av London – och det kan han knappast undgå – lär han sig på häpnadsväckande kort tid känna staden mer ingående än flertalet infödda londonbor och uttalar sig ofta med entusiasm och sakkunskap om någon undangömd sevärdhet eller avsides belägen kvartersrestaurang, som den i en annan stadsdel bosatt varken har påträffat eller hört talas om. Och kastar han sig över den engelska litteraturen, fastnar han gärna för de smärre snillen som engelsmän i gemen åsidosätter – av den enkla anledningen att det finns så många större skalder, dramatiker och romanförfattare att hålla reda på.
När jag läser Wahlund går tankarna ofta till hans kollegor i samma generation. Det är på något sätt självklart att tänka Jolo, Pär Rådström, Slas, Alvar Alsterdal. Ändå är ju tonen hans alldeles egen. Kanske handlar associationerna mycket om förmågan att vara lokal och internationell på samma självklara sätt.

Per Erik Wahlund (bild ur
Svenskt översättarlexikon)

Vem kan skriva om fiske ( Stenbiten och dess ”odisputabla sällsynthet i våra nejder"), Bellman, kyckling på gammalt vis (”skulle vara slaktade samma morgon”), skärgården, byliv som gäst i Stadt-Schlining i sydligaste Burgenland, eller ”de glömdas kyrkogård” i London, så som Wahlund gör i detta urvals essäer? Det är en stor glädje och en uppenbart viktig påminnelse att läsa dem, också därför att det i påminnelsen föds en större och nödvändig likgiltighet inför det mesta av vad förlagen idag finner angeläget att publicera. En tacksamhetens tanke till Svenska Akademien, Per Wästberg och förlaget Atlantis för detta.

Jag rekommenderar för läsning också Mats Gellerfelts runa i Svenska Dagbladet när Wahlund gått bort. Det var just i Svenskan som Wahlund - med stigande vantrivsel - skrev sin kritik.

måndag 20 november 2017

Sverige 2017 och den nyreligiösa hetslagstiftningen

Foto: Astrid Nydahl
Anders Björnsson påminner oss (i Midvinterblot, 2005) om att staten runt förra sekelskiftet  "på nytt" började uppträda som "en religiös och ideologisk makt". Det yttrande sig så att det började införas förbud mot yttranden som betraktades som avskyvärda.  

I Sverige införs "inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, motivet är att stävja hets mot folkgrupp."

Som Björnsson påpekar sker ju allt detta i det godas namn. Syftet är enkelt uttryckt att skydda människor mot "utpekanden och kränkningar". Han skriver:
Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.
Kan man således jämföra denna nya lagstiftning med forna tiders hädelseparagrafer? Det kan man utan tvekan göra. 

För den absoluta majoriteten européer finns det inte någon gudomlig auktoritet. Därför ersätts den kristna tron och dess uppsättning dogmer med en ny tro, den kan kallas "godheten" eller "den politiska korrektheten". Men som Björnsson påpekar kan aldrig ett kollektiv känna sig kränkt, "vissa gruppmedlemmar kan kränkas av ett tillmäle", men det är också allt.

Jag skulle vilja hävda att islams massiva inflyttning i det moderna Europa har förändrat villkoren. Det är till vardags uppenbart att dessa muslimska miljonmassor tycker sig se en kollektiv kränkning av islam i allt vi företar oss. Vi blir således lätta offer för de nya hetslagarna. Vi kritiserar och diskuterar men betraktas och döms stundom som hetsare och hatare. Det är en i alla avseenden absurd situation. Den går inte att leva med. Inte rationellt och förnuftigt i alla fall.

Björnsson:
Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.
Han understryker också att det han kallar "rättänkandet" (den politiska korrektheten) blir ett problem när den får status av statsideologi. I vår tid kan det få fasansfulla konsekvenser (och vi har redan lärt oss detta med konkreta fall):
Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.
Var vi befinner oss på detta sluttande plan är svårt att mer exakt ange eller säga. Men jag menar att Anders Björnssons text kan läsas som en mycket konkret påminnelse om vad som pågår över våra huvuden och i vårt samhälle. Om tiden är på väg att rinna ut vet vi inte, själv är jag ytterst pessimistisk beträffande möjligheterna att stå emot.


söndag 19 november 2017

Elias Canetti: Den räddade tungan (Brombergs, översättning av Hans Levander, med förord av Per Landin)

Foto: Astrid Nydahl

I Svenska Akademiens och Brombergs serie Nobelklassiker har turen kommit till Elias Canetti. Det är första delen i hans självbiografiska trilogi, Den räddade tungan, som utgivits på nytt i originalöversättning av Hans Levander.



Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.

Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).



Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. 

Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska (x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tungan är skriven på tyska. 

Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”

***

(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.