torsdag 16 november 2017

Cohen och Werup, två judiska gentlemän som fattas i världen och vardagen



För ett år sedan försvann Leonard Cohen från jordelivet. Den rikedom han efterlämnade är inte ämnad för korta kommentarer. Kanske bara en liten blick på hans poesi, här läst av honom själv till musik av Philip Glass (hela skivan heter Book of Longing, alltså samma namn som Cohens bok, och den är ett sant äventyr att lyssna till).



Också Jacques Werup avled för ett år sedan. Det är sannerligen inte heller lätt att skriva eller tala om. Han fanns i hela mitt liv, i unga år som en i Malmös kulturkrets, senare som vän, även om vi de sista åren upphörde att talas vid (det hade i många år skett på telefon) av olika skäl. Men jag minns honom med både värme och en smula sorgsenhet. Inte minst när jag tänker på hur mycket svåra hälsoproblem han hade. Ändå finns ju också hans livsverk kvar. Och jag lyssnar så gärna (som här i sällskap med Lill Lindfors):




onsdag 15 november 2017

Under bjælken av Jens Andersen


Jens Andersen: Under bjælken. Et portræt af Kronprins Frederik (Gyldendals, Köpenhamn)

Måste man vara monarkist för att skriva om en ny bok i den monarkistiska genren? Absolut inte. Det kanske rentav är gagneligt att läsa den med republikanska ögon. Men när det gäller Danmark är det lite speciellt. Med rötter i Köpenhamn på fädernet har jag alltid intresserat mig för Dronning Margrethe, prins Henrik och deras familj. Drottningen själv är utöver allt annat en glimrande kulturpersonlighet. Hon målar, arbetar med översättningar av förstklassig litteratur, hon är verksam inom teatern med scenografi och kläder. Prinsen är poet i egen rätt, hans sonetter och andra dikter finns översatta till danska, och han är dessutom vinodlare i födelselandet Frankrike. 

Nå, frågan är då om kronprins Frederik kan mäta sig med föräldrarna. Redan vid en första anblick visar Jens Andersens bok att referenserna är helt annorlunda. Längst ner på varje boksida löper citat ur popsånger (!) tryckta i blått och boken avslutas med kronprinsens Spotify-listor, idel popmusik, inget annat. Vad motiverar ett sådant inslag? Jag kan bara tolka det som en flirt med unga läsare. I så fall tror jag inte att det är det minsta effektivt. Är man monarkist så är man. Det är inte något man låter sig påverkas av vid läsningen av den kommande regentens populärmusikaliska referenser.

Betydligt intressantare är frågan om kungahusets relation till kyrkan och den kristna tron. Liksom i vårt eget land har den danska monarken en sådan förpliktigande relation. När man frågade en välkänd teolog om saken, tillika ordföranden i danska, islamkritiska, Trykkefrihedsselskabet, Katrine Winkel Holm så ser hon inget problem med att kronprinsen uttalat att han knappast tillhör ”den teologiska eliten”:
”Vi har haft en usædvanlig situation nu med en dronning, som er utrolig teologisk kompetent. Det kan han så ikke leve op til, men det synes jeg heller ikke, han behøver. Han skal jo ikke udlægge teksten for os. Der ligger noget rent formelt i hans rolle. Han skal være loyal over for kirken, og for øvrigt er han så en almindelig kirkegænger og ikke en eller anden kronet biskop. Han bør så måske ikke snakke så meget om det, for han ved ikke så meget om det”.
Jens Andersen är bland annat känd för sina biografier över H.C. Andersen och Astrid Lindgren. Han är en ytterst seriös författare. Under lång tid har han samtalat med den blivande kungen. Jag tror att han kommit honom alldeles ovanligt nära och mycket av samtalen i boken ger intryck av en man som gärna delar med sig av erfarenheter och liv. Boken har fått ett blandat bemötande i Danmark. BT menade att vi här ser den ”ultimative Frederik-biografi”, medan Ekstra Bladet kallar det ”en flov affære, at sende sådan en mursten i retning af juletræerne, når man har så lidt på hjerte”. Politikens Lilian Munk Rösing skriver: ”Kronprinsen inkarnerer den utilpassede søn, den loyale bror og efterhånden den kærlige ægtemand og familiefar”.

Boken är rikt illustrerad med bilder från kronprinsens liv, från barndomen fram i nutid när han nästan 50 år gammal (han är ju född 1968, och det årets revolter genererar också intressanta tankar om uppror och frigörelse hos honom) visar sig med fru och barn. Som sagt: bryr man sig det minsta som människa med några danska rottrådar om vem som ska inneha den ceremoniella posten som konung är förstås Jens Andersens bok av stort intresse. Jag har läst den så och jag rekommenderar den just därför. I vår oroliga och mörka samtid är det alltid fascinerande att ta del av det som äger beständighet och är djupt rotat i en tradition.



Peter Frankopan: Sidenvägarna

Peter Frankopans mastodontverk Sidenvägarna. En ny världshistoria (Bonniers, översättning av Peter Handberg) är förstås inte en bok som låter sig omtalas hur lättvindigt som helst. Jag kommer under överskådlig tid bara ha ett användbart öga och därför får boken stå i läsställningen för slumpvis bläddring tills vidare. Men jag förstår ju att den är något alldeles unikt.

Frankopan är historiker och leder The Centre for Byzantine Research vid Oxford University. Han har tidigare skrivit om korsfararna. Den nya boken har förstått hyllats, granskats, kritiserats och diskuterats internationellt, bland annat skrev The Guardian:
The silk roads of the title are the arteries along which people, goods, ideas, religions, disease and many other things have flowed. The “silk road” label is relatively recent, coined only in 1877 by the German geographer Ferdinand von Richthofen, uncle of the first world war flying ace, the Red Baron (one of many fascinating details Frankopan has packed into his text). But the routes between China and the Mediterranean Sea, which run through what have become some of the world’s most disturbed and dangerous countries (Afghanistan, Iraq, Pakistan…) have been trodden or ridden along since long before documented history.
Och The Telegraph skrev:
Frankopan tames this bear of an intercontinental narrative by ordering his chapters as a series of ideas: The Road of Gold, The Road to Hell, and so forth. Throughout, he relies on tight economic analysis: silk was, after all, not simply a luxury good but an international currency, too. The environmental impact of the silk trade is also intelligently explored – he raises new evidence, drawn from the polar ice caps, that the fall of Rome caused pollution levels to drop as smelting works across its empire fell into disuse.  
Recognising that the fringes of a cloth are as interesting as its fabric, Frankopan also spins off on to the threads of social history. The Black Death, for instance, had an impact on attitudes to fertility. Young women, newly empowered by social upheaval, could choose not to marry. Anna Bijns, an Antwerp schoolteacher, wrote in verse: “Unyoked is best! Happy the woman without a man!” The Silk Roads is peppered with other memorable details: in Venetian dialect, for instance, the word “ciao” originally meant “I am your slave”, while the conical hennin hat worn by European women from the 1430s directly imitated high fashion at the Mongol court.

tisdag 14 november 2017

Boken är på väg till köparna


Idag har jag skickat ut första omgången av den nya boken. Det blir fyra utskick till, onsdag, torsdag, fredag och måndag. 

Senast i slutet av nästa vecka bör alla ha fått boken. Om det är någon som inte fått den då är det bara att höra av sig. 

Tack för stöd och uppmuntran och en god läshöst önskar Thomas


Godheten som katastrofal politik

Foto: Astrid Nydahl

Det har tjatats i åratal nu om godheten - kanske skulle jag skriva "godheten" för att inte missförstås - och ibland tänker jag att detta tjat saknar fortsatt mening. Fast kanske ändå inte. Efter läsningen av Anders Björnssons Midvinterblot (Hjalmarson & Högberg) fick jag mig en förnyad tankeställare. Han skriver:
Men när moralen överordnas politiken, och politiken, det vill säga all legitim maktutövning, blir detsamma som att bekänna sig till det godas krafter, och kämpa för det godas seger, då är det bara underkastelse som gäller. Den som inte är med mig är mot mig. Detta var på sin tid den kommunistiska messianismens besvärjelse. Numera är den amerikanska politiska eliten besjälad av frälsningstanken.
Just det: frälsningstanken! Och det är den vi igenkänner i all godhetspropaganda, från de små enskilda organisationerna ända upp i statsapparaten. Då kan det gå illa. Och som Björnsson också påpekar: "Alldeles för många människor är redan offer för denna logik."

måndag 13 november 2017

Två år sedan islamisternas massaker i Paris

Skärmdump
Låt oss minnas idag. Inte rituellt utan faktiskt. Minns vi inte ger vi islamisterna fritt spelrum. Om vi däremot minns finns det en liten gnutta hopp om insikter, lärdom och konkret handling.

När - och hur - ska vi sätta stopp för inbjudningarna?

Dagens Nyheter har en överskådlig text om händelserna och förloppet.

Mohammed Omar ger ett nyttigt perspektiv på bakgrunden i islam.

lördag 11 november 2017

Bernard-Henri Lévys bok The Genius of Judaism

Foto: Astrid Nydahl

Så bra det nu går med ett enda fungerande öga - och det går inte så bra - läser jag nu Bernard-Henri Lévys bok The Genius of Judaism. Märkligt nog är hans böcker väldigt sällan översatta. Naturligtvis inte till svenska (det finns lättviktiga undantag, Ängel och demon är inget märkvärdigt alls), men förvånande nog rätt så sällan till engelska. Det är en märklig blandning av självbiografi, studie av judendomen och en läsning av Jonas bok i Bibeln. Till den har jag förstås inte kommit. Befinner mig ännu i den dramatiska första del som heter The Glory of the Jews, kapitlet The New Guise of the oldest form of Hate, och ur det klipper jag dessa ord:
There are wonderful days when I wake up thinking of myself as a child of the Enlightenment, reasonable, rational, optimistic, energetic, ready to change the world, to defy the gravity of fate. On such days it is possible not only to fight, using both sword and strategy in the manner of Jacob facing Esau, but also to advocate, explain, oppose the unopposable, try to convince - and succeed.


Den optimismen finns det sällan skäl för. Boken visar det i övrigt. Mycket av diskussionen handlar dels om förintelsen av den europeiska judenheten, dels om "den nya" antisemitismen. Han använder begreppet "Holocaust" (eller ska jag säga att översättaren använder det, jag vet ju inte vad det står i det franska originalet) och han räknar upp tre argument för att just detta folkmord skiljer sig från andra. 

Grovt uttryckt är de att förintelsen var "the only massacre designed to be final", "the only genocide designed to be without appeal" och det tredje, "the erasure not only of the living but also of the dead, not only of their presence but also of their memory, to the point of concealing that the crime ever occured and preventing it from being remember". 

Jag tänker att avsikt och resultat är två helt olika saker. Litteraturen om detta folkmord är oerhört omfattande och därmed är minnet - det kollektiva - starkt och levande i minst två generationer. Vad som sker är däremot att revisionismen tycks växa sig starkare bland unga människor och hota detta minne. 

Övertygad om att boken kommer att väcka både eftertanke och invändningar kommer jag med största sannolikhet att återvända till den här i bloggen.

Ord för dagen

Foto: Astrid Nydahl

The choice to be in public depends on the ability to maintain a private sphere of life. We are free only when it is we ourselves who draw the line between when we are seen and when we are not seen. 

Timothy Snyder: On Tyranny


fredag 10 november 2017

Förkrigstid - hur lång tid av fred har vi kvar?

Highland Cattle vid Landön i november. Foto: Astrid Nydahl
Jag har skrivit det många gånger under årens lopp. Vi lever i en förkrigstid, vars förlopp krymper allt mer samman till det vi fruktar allra mest. Lika ofta som jag skrivit i ämnet, lika ofta har jag häcklats. ”Det är väl självklart att det inte blir fler storkrig”, ”Alla förstår väl att krigens tid är förbi” och liknande har jag fått höra och läsa.
Den som anstränger sig det minsta och söker fakta kommer snart att se hur det är ställt. När NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg för några dagar sedan höll presskonferens inför ett möte med alliansens försvarsministrar lät det bland annat så här:

We also need to ensure that roads and bridges are strong enough to take our largest vehicles, and that rail networks are equipped for the rapid deployment of tanks and heavy equipment. NATO has military requirements for civilian infrastructure and we need to update these to ensure that current military needs are taken into account.  But this is not a job for NATO alone. It requires close coordination across national governments and with the private sector. The European Union also has an important role to play. So NATO and the European Union must continue to work very closely on this vital issue. (mina understrykningar)

Om vi inte levde i en förkrigstid, varför skulle en sådan maning ens vara påkallad? Jag tar Stoltenberg på orden. Han vet vad han talar om. Han är en av de få som verkligen känner till fakta från de innersta kretsarna i NATO:s medlemsländer.

Mediala kampanjer - mäns och kvinnors framtid?

I väntan på ål vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl
Den som förutspådde "ras och religion" som de avgörande frågorna för framtiden hade rätt i allt väsentligt. Men det är omöjligt att inte formulera om den profetian till "ras, kön och religion". Den mediala kampanj som sveper över världen - den är inte enbart västerländsk - har kanske avgörande betydelse för hur den statssanktionerade ideologi som kallas "feminism" och som sedan vuxit ut till ett okänt antal under- eller överavdelningar, ska hanteras, fungera och samleva med icke-kvinnliga varelser i framtiden. 

Kan män som fortfarande definierar sig som män alls leva med den? "Den nye mannen", frivilligt ansluten till tidens alla ideologiska modefenomen, de som ersatt både vänstern och liberalismen, inte bara kan, han längtar efter att göra det, men han får pumpa förgäves efter mjölk i brösten. Kvinna blir han aldrig.

Missförstå mig inte. Jag är sannerligen överens i sak om att de övergrepp som återberättas dagligen är vidriga, motbjudande och ibland rent av lite svåra att förstå. Men kampanjer, massmobilisering och därtill hörande övertoner finner jag lika motbjudande som annars. Massmänniskan är i alla situationer farlig. Hon mobiliserar och hennes massa ökar i omfattning. Mot den har individen inte en chans. När massmänniskan mobiliserar i ett sexuellt ärende vågar jag gissa att det inte blir ett dugg mindre farligt. 

Oavsett om det är män eller kvinnor som står i dirigentpulten blir det en klappjakt där mediala domar alltid vinner över juridiska. I Wales har den förste politikern som anklagats redan tagit sitt liv. Jag föreställer mig att sådana självmord kommer att ske både här och där. Inte minst här. 

Ministrar får gå, filmproducenter bojkottas, vad som väntar på de svenska scenerna (inklusive pressens) vågar vi kanske inte tänka på redan idag, men ingen är så vitt jag vet dömd i domstol. I London kämpar en regering för att försöka förhandla Brexit, det viktigaste beslutet i modern tid och ett som hotar hela nationen, men det alla talar om är sexuella handlingar eller tankar. Peter Hitchens frågar sig varför och varthän. 

Det går inte att hantera ett medialt utpekande. Hur skulle någon klara det? Alla har inte Weinsteins möjligheter att anlita agenter med en gammal premiärministers bistånd (dessutom hjälper inte ens det, som vi vet). Så frågan dröjer sig kvar: är löpsedeln eller nätsidan den plats där mellanmänskliga övergrepp, tillkortakommanden och kränkningar ska bedömas och straffas?