onsdag 8 november 2017

Tankar kring Stäppvargen


Hesse-museet i den lilla byn Montagnola, strax utanför Lugano i sydliga Schweiz. Hesse var tysk, född i den lilla schwabiska staden Calw, men trivdes bättre i Schweiz, och här i Montagnola bodde han helt enkelt de sista trettio åren av sitt liv, med utsikt över höjderna och mot Luganosjön. Foto: Per Helge 
Vad har det sagts och skrivits om Hermann Hesses Stäppvargen i vårt land? Förlaget presenterar den så här:
HARRY HALLER ÄR EN MEDELÅLDERS, ekonomiskt oberoende enstöring, en melankoliker utanför den mänskliga gemenskapen. Missnöjd med sig själv och sin omvärld grubblar han fåfängt över sin situation tills han får 'Traktat om Stäppvargen' i händerna. Denna mystiska lilla skrift innehåller nyckeln till hans egen personlighet: han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och traditioner. 
Stäppvargen skildrar nobelpristagaren Hermann Hesse den moderna människans slitningar mellan ande och driftliv. Romanen hör till de starkaste tyska böckerna från mellankrigstiden.
Hermann Hesse fick Nobelpriset 1946. Stäppvargen kom redan 1927, och på svenska 1932. Jag har läst Sven Stolpes glimrande översättning. Först entusiastiskt, leende, för att jag känner igen så mycket. Lite förmätet tänker jag: Harry Haller och jag kunde vara en och samma person, om det inte vore för att hans sorglösa tillvaro vilade på en situation som "ekonomiskt oberoende". Det har jag aldrig varit. Men efterhand som jag läser blir jag allt mer irriterad. Det blir ett ältande sida upp och sida ner. Det får mig att tänka på någon som inte kan skriva minsta lilla text utan att späcka den med adjektiv. 

Så, åter till frågan: vad har det sagts om romanen? 2002 skrev Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet, där han kallade Hesse "en föredömlig ungdomsförfattare":
Hur som helst har man svårt att föreställa sig en bättre introduktion i vuxenlivets andliga vedermödor än den Freud-, Kafka- och Hugo Ball-inspirerade "Stäppvargen", och i så motto är den psykoanalytiskt modellerade Harry Haller (trots sin tilltagna ålder) en kanske mer kultförklarad outsider och identifikationsgestalt än både J D Salingers Holden Caulfield ("Räddaren i nöden"), Joseph Hellers Yossarian ("Moment 22") eller Ernest Hemingways Jake ("Och solen har sin gång"), tre av den moderna litteraturens mest kanoniserade antihjältar.
Det jag föll för i första halvan av Stäppvargen var, förutom den uppenbara berättelsen, det märkvärdiga och skenbart enkla språket. Stolpe gör en makalös översättning. Den klingar så fint på svenska och det är förstås för att såväl verket som översättning kommer från en tid då tyskan var europeisk högkultur och också här i Sverige talades, lästes och skrevs i sådana kretsar. 

Andra tankar som är omedelbara: här finns också ett språk som måste sätta myror i huvudet på landets bibliotekarier, ty om man nu rensar hos Astrid Lindgren, vad ska man då göra med Hesses "uppriktig, älskvärt och oförblommerat negeraktig, full av barnsligt gott humör" om jazzmusiken? Invändningar om bokens tillkomsttid är ju inte längre giltiga i vår rensningstid.

Å andra sidan hade man då också fått gå till Adorno och rensa. Hans kritik av jazzmusiken är inte alldeles olik Hesses/Hallers. Och så till sist: om man orkar måste man hålla fast vid Hesses dynamiska sätt att beskriva och berätta enslingens livsväg. 
Den är sannerligen inte entydigt övertygad som tror att det räcker att fly. Haller konstaterar: Ty nu låg saken så till, att ensamhet och oberoende inte längre var hans önskan och mål utan hans dom och öde. 
Men man bör också förstå att romanen är ett angrepp på hela den borgerliga livsstil som med sin strävan efter "framgång" och "karriär" befrämjar ängslighet och oro. I det sammanhanget ska man påminna om att det frekvent dyker upp passager i romanen som är direkta varningar för det som sedan skedde; med Tyskland, med Europas judar, med själva Europa i världsbranden 1939-1945.

tisdag 7 november 2017

Senaste nytt! Ålafiskare vid Olseröd. Ny bok kommer snart att siktas på Östersjön

Klockan 11.45, tisdagen den 7 november 2017.
Ålafiskarna har just gått ut vid Olseröd. De ser ut som en prick vid horisonten, i den lilla ekan sitter två män samtalande.
Jag sitter med kaffet och ser ut över spegelblanka Östersjön
Då har jag fått beskedet från tryckeriet på andra sidan Östersjön. Höstboken är färdig för leverans på fredag. Jag tar emot lastbilen på måndag, den 13 november, helt enligt första schemat, och därefter börjar jag skicka ut böckerna i tur och ordning.

Detta innebär att gränsen jag satt för förköpsbeställningar till lägre pris blir fredag. Efter fredag gäller fullt pris.


Bokomslaget i sin helhet, med bilder av Astrid Nydahl. Klicka för att läsa.
Jag meddelar här i bloggen när utskicket är gjort om en dryg veckas tid, så kan ni förbereda er på mottagande (och ni som letar förgäves i brevlådan kan höra av er, om något exemplar mot förväntan skulle försvinna på vägen).

Snart kan man köpa sig en rökt ål och fira den nya boken. Traditionsenligt, dock numera utan snaps.

"Förnämt är att undvika små hedersbetygelser..." - om läsandets och livets vändpunkter

Landöns hamn, 6 oktober. Telefonfoto: T.N.
"Det är svårt för oss att förundras", skriver Nietzsche i ett brev i juli 1885(x). Och så fortsätter han: 
"Det finns inte så många värdefulla saker; och dessa kommer av sig själva och vill till oss. Förnämt är att undvika små hedersbetygelser, och att hysa misstro mot den som är snabb att dela ut lovord. 
Förnämt är tvivlet på hjärtats meddelbarhet; ensamheten, inte vald utan som given; övertygelsen att man enbart har förpliktelser mot sina likar och förfar mot andra efter eget tycke; att man alltid känner sig som någon som kan dela ut ära och sällan tillstår för någon att han har ära att skänka oss; att man nästan alltid lever förklädd, likaså reser incognito, - för att bespara sig själv mycket skam; att man är kapabel till otium, och att inte bara vara flitig som en höna: - kackla, lägga ägg, kackla igen och så vidare." 
Behöver jag då, efter dessa rader, ens tillägga att jag i så hög grad igenkänner mig själv att allt skrivande ter sig överdrivet och onödigt?

 (x) Citeras ur Brev i urval, band 10.2 i översättning av Peter Handberg.

måndag 6 november 2017

Tillbaka på Landön. I frihet och eftertanke

Foto: Astrid Nydahl
Most of the power of authoritarianism is freely given. In times like these, individuals think ahead about what a more repressive government will want, and then offer themselves without being asked. A citizen who adapts in this way is teaching power what it can do. (Timothy Snyder: On Tyranny)

Foto: Astrid Nydahl
Efter en ganska lång period av motstånd och svårigheter kommer jag för första gången tillbaka till Landön. Jag fäller några tårar och innan jag sätter mig med kaffet vandrar jag en bit utmed vattnet. Det är att komma hem trots att jag inte har mitt hem här. Det tar en stund att komma hit. Men väl framme är jag alltid hemma. Det som tynger och mullrar i bröstkorgen försvinner som om man öppnat en ventil och släppt ut det. Det försvinner över himlen, som om det ville slå följe med flyttfåglarna, som om de kunde ta det med sig ut till havs och dumpa det där.

Foto: Astrid Nydahl
Jag läser Timothy Snyders bok. Det spelar ingen roll att bokens Twenty Lessons from the Twentieth Century är skrivna i en amerikansk kontext och att författaren helt tycks förbise vissa allvarliga hot mot vår frihet. Jag tar fasta på några av de mer allmänna tankarna, som i punkt nio med rubriken Be kind to our language:
Avoid pronouncing the phrases everyone else does. Think up your own way of speaking, even if only to convey that thing you think everyone is saying. Make an effort to separate yourself from the internet. Read books.

Foto: Astrid Nydahl
Och i vanlig ordning går man ut på nätet för att citera det kloka man finner i böckerna. Kanske är det ändå bättre än att vidarebefordra lögner, halvsanningar och rykten? Snyder uttrycker det elegant och enkelt:
Figure things out for yourself. Spend more time reading long articles (...) Realize that some of what is on the internet is there to harm you (...) Take responsibility for what you communicate with others.

Kanske är det bara - eller bäst - ute på Landön jag kan fånga tankar som dessa och försöker införliva dem med det jag själv gör. Tänker, skriver, läser.

lördag 4 november 2017

Genus viktigare än kunskap - förstås

Någonstans i Wales, det är en kyrka och inget annat. Foto: Astrid Nydahl

När den rena dumheten - obildningen maskerad som politik - segrar finns det inte mycket man kan göra. Att de svenska universiteten valt att följa de amerikanska i hälarna är ingen nyhet. Men när nu ledordet är "genusvetenskap" blir det riktigt illa. Extremfeministiska ideologer styr över kursinnehållen och politisk galenskap får ersätta intellektuella bildningssträvanden. Ska en kurs handla om fascismens framväxt för mer än hundra år sedan måste du idag ha med en amerikansk queerfeminist på litteraturlistan. Varför det? Jo, för att 40% av all litteratur ska vara skriven av kvinnor. Och det fanns inte särskilt många fascistiska kvinnliga författare för hundra år sedan. Då får man slänga in det som studenterna helst vill ha. Och hon heter förstås Judith Butler!

I dagens Svenskan ges ett skrämmande exempel på hur det kan gå. Och går:
Du ska ha med Judith Butler på litteraturlistan. Det meddelades Erik Ringmar, lektor på statsvetenskapliga institutionen i Lund, efter att institutionens styrelse haft sitt septembermöte. Inget fel med att läsa queerfeministen Butler, det är bara det att Ringmars kurs handlar om reaktionen mot moderniteten vid förra sekelskiftet, med fokus på fascismen. ”Ingen kurslitteraturskommitté i världen kan tvinga mig att undervisa på Judith Butler om jag inte vill”, skrev Ringmar på sin blogg häromdagen. 
Detta har lett till kraftiga protester från både studentaktivister och styrelsen. En liten sak, kan tyckas, men är en del av en mycket större process där den akademiska friheten kringskärs. Det som nu sker på statsvetenskapliga institutionen sanktioneras fullt ut av den jämställdhetsintegrering som regeringen har beordrat alla Sveriges lärosäten att genomföra.
Säger inte mer än att jag rekommenderar läsning av hela artikeln. Så illa står det till i vårt arma land. Kommande generationer står och vadar i könsteorier men är för övrigt "dummare än tåget" (sa man i min barndoms Malmö).

torsdag 2 november 2017

Grundlöst eller erfaret? Om rädsla och oro

Foto: Astrid Nydahl

Det finns två sätt att förhålla sig. Det ena är att utgå ifrån att problemen är överdrivna, ja rentav marginella, och att människors rädsla och oro i själva verket grundar sig på vad de "upplever" och inte på vad de erfar. Därmed att avfärda som känslopjunk och sentimentalitet. Det andra förhållningssättet utgår ifrån att människor de facto grundar rädsla och oro på de konkreta omständigheter de erfar. Det gäller både i det egna livet och i utblicken mot det omgivande. 

Behöver jag ens nämna hur det egna livet kan stöta mot svåra hinder? Behöver jag nämna den unga generationens svårighet att lämna barndomshemmet därför att bostäder ej står att finna? Behöver jag nämna den vuxengeneration som sett ett socialt förfall i sjukvården och skolorna och som kommit till just slutsatsen "förfall" vid en jämförelse? Behöver jag nämna fattigpensionärens torftiga villkor?

Den islamistiska terrorn ska vi ta på allra största allvar. Vi är väl medvetna om att vi alla lever i "mångfaldslotteriets" epok. Visste vi det inte förut blev vi påminda av New York-attentatet. Men vi ska kanske också och främst ta den vardagliga nyordningen på allvar. Den har ingen bett om. Och ändå är den inte fallen från skyarna.

I kommentarfältet tipsar Elina om detta BBC-program som handlar om hur man ska hantera de besegrade och tillfångatagna IS-soldaterna.

onsdag 1 november 2017

Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden


Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden

Anteckningar och dagböcker
från Östersjökusten

Ni som läst mina tidigare böcker kommer att känna igen er. Det är förstås en bok där högt och lågt ryms på samma villkor. Det handlar om politik, kultur, historia och vardagar vid Östersjö-kusten. På samma sätt penetrerar jag frågor som har att göra med välfärd, invandring, islamism, vänster- och högerextremism, de totalitära ideologierna på politikens och religionens område, viktig litteratur från skönlitteraturens pärlor till facklitteraturens brännande ämnen.

Priset inklusive frakt: 275:- Nytt lägre pris: 175:- inklusive frakt.

Priserna inkluderar porto endast inom Sverige (Utlandsbeställningar hanteras utifrån om de sker inom eller utanför Europa, v.v. skriv till mig för detaljinformation).

Vill du beställa skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Två slutsatser efter ännu ett terrorattentat


Uppdatering: Jag lade till denna lilla film eftersom den kan förklara en del av det fenomen jag vill kalla underkastelse i praktiken. Vi har fått en kollektiv mentalitet som gör att slaget är förlorat. Det har jag menat länge, men nu är det tydligare. Efter varje attack kommer samma visa och tydligheten förstärks.

***

Ett namn har attacken nu fått: Halloween Massacre. Läs gärna hela artikeln i City Journal, den börjar så här:
The Halloween assault in Lower Manhattan was straight out of the ISIS playbook. Ever since October 2010, when al-Qaida published the second issue of its online magazine Inspire, jihadi leaders have been urging the faithful to turn ordinary cars and trucks into killing machines to “mow down the enemies of Allah.” On Tuesday in New York, Sayfullo Saipov, 29, a green-card holder from Uzbekistan in Central Asia and resident of Florida, who appears to have come to the United States through the so-called “Diversity Visa” lottery, responded to the call. He drove his rented Home Depot truck from West Houston Street onto a Hudson River Park bike path, one of New York’s most beloved amenities. Within ten minutes, eight people were killed and 15 were injured. A note found in the truck, law enforcement officials said, indicated that Saipov committed the attack out of devotion to ISIS.
***

Vad lär vi av terrorattacken i New York? Jag är benägen att lära mig endast två saker (vilka jag sedan länge betraktat som lärdom), och de kommer att avgöra mitt agerande/skrivande:

1/ Vi måste upphöra med det infantila maratontalet om "integration". Till vad ska en jihadist integreras? Till vad Koranens soldater?

2/ Det går inte på något sätt att skydda sig mot denna religions soldater. De finns i miljoner runt hörnet i våra städer och byar. Slaget är sedan länge förlorat. 

***

För information om just denne soldat, Sayfullo Saipov, kan man läsa utförligt här.

Ny (-gammal) policy i min blogg

Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl
Missförstå mig inte, det som tillhör privatlivet (allt vad det innebär från barnbarnsliv till sjukdomar), är alltid tacksamt att skriva om. Det ger självklara reaktioner (och driver framför sig sådana fenomen som Facebook). Men det är för den som skriver också ett alldeles onödigt sätt att blotta sig.

Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl

När jag började blogga inför arbetet med min första bok om portugisisk fadomusik (herregud, den utkom i bokform i augusti 2004 så det måste vara minst 13-14 år sedan, alltså precis när fenomenet dök upp och blev tekniskt möjligt) skrev jag som den yrkesman jag var. Det som var personligt i den boken - i hela det arbetet - var det faktum att fadon talar till mycket djupt liggande känslor.
Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl

Jag kunde då inte veta vilka gränslösa hinder och tragedier som skulle kanta min livsväg. Jag har (alldeles för ofta) delat med mig av dessa. Men lika ofta har jag tagit bort sådana bloggposter. Om jag i framtiden skriver på minnesdagar för min döde son eller min döde sonson må det vara hänt. Men ska jag alls fortsätta blogga ska det vara utifrån väsentliga ting. Min blogg ska i allt större omfattning sträva efter att vara vad den var fram till valet 2010, alltså en plats för idépolitisk diskussion och debatt. Men också det den är nästan varje dag: en kultursida om litteratur, musik, historia, filosofi...  Min läsekrets har idag sjunkit till en tredjedel av vad den var för ett år sedan. Det är inget att hymla om. Men ska jag fortsätta får det vara inom de skisserade ramarna. Den som lever får se, det är ju som bekant val igen nästa år (och om det alls blir ett ämne för mig vet jag inte heller).

tisdag 31 oktober 2017

Terrordåd i New York


SvT sover, samtliga kanaler inklusive text-tv. BBC sover. För ovanlighetens skull är det CNN som bevakar. I korthet: för mindre en än timme sedan, runt fyra amerikansk tid, körde en minilastbil upp på en cykelbana på Nedre Manhattan, gasade och mejande ner cyklisterna. Sex döda och elva skadade säger de, och attentatsmannen ska även ha skjutit mot folk innan han kraschade in i en skolbuss. Vad vet vi senare ikväll? Det lär vi bli varse. 

DN är tidigt på banen och berättar samt har lagt ut nyhetsuppdatering i flöde. Föredömligt. 

Trots att FBI vid 21-tiden meddelade att de utreder händelsen som ett terrorbrott talade andra om "våldshändelsen" och liknande. Svensk text-tv slog alla rekord, också när de i en sen uppdatering låtsades som om det regnade och fick allt att se ut som en olycklig slump. En timme senare, vid 22-tiden, upplyste FBI också att angriparen ropade de berömda orden på arabiska medan han dödade. Vilka orden är vet vi alla. Ingen behöver skriva ut dem.

Lotus Turèll om det faderliga alkoholhelvetet

Lotus Turèll. Pressbild: Frida Gregersen

Hennes far var väl det närmaste man kunde komma beat-generationens motsvarighet till hovpoeter, i alla fall i hemlandet Danmark. Dan Turèll hette han. Föddes 1946 och dog redan 1993. Dessa korta alkoholistliv, jag har skrivit om dem många gånger. 

Medan Fernando Pessoa var barnlös och mest skadade bara sig själv hade Dan Turéll en dotter. Hon heter Lotus, är strax under fyrtio och född i samma generation som mina egna barn. Lotus hade två hem: en vanlig lägenhet med pappa och mamma (Chili Turèll) och så förstås krogen, där Dan gärna satt i samtal och drickande.

Dottern har nu skrivit en bok som är en mycket givande - och gripande - kombination av memoar och handbok. Hemmeligheder for pige heter den ju, och det kanske både kan och skall tolkas som att Lotus här talar till andra flickor/kvinnor som blivit präglade av föräldragenerationens alkoholism. Handgripliga, kloka och ytterst värda att tillämpas är hennes råd och idéer. 

Hon har också gjort radiodokumentär om problematiken, den kom 2016, men redan året innan började hon arbeta tillsammans med föreningen Drugrebels med upplysning och hon gör detsamma i landets skolor och andra offentliga sammanhang.

När jag läser vad Lotus Turèll skriver tänker jag att hon med all säkerhet är en mycket viktig korrigerande röst för alla alkoholens offer. Har man själv sådana erfarenheter läser man henne utifrån dessa. Och inser att det är en mycket stark bok.

Anders Björnsson om nationellt oberoende och försvar

Nerja, södra Spanien, oktober 2017. Foto: Astrid Nydahl
Anders Björnsson skriver på Alliansfriheten.se under rubriken Vad betyder nationellt oberoende i vår tid? en djupt oroande artikel. Den berör flera av de aspekter på försvar och oberoende jag i åratal grubblat på utan att riktigt förstå och klokt förhålla mig. 
Björnsson:
Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år. 
Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat. I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten. 
Det har varit fråga om avsteg från en långvarig svensk tradition av icke-inblandning. Avsteget gick således hand i hand med en avveckling av den inhemska försvarsförmågan. Yrkesarmén krävdes för att vi skulle kunna utrusta expeditionskårer med uppdrag i främmande land, men för ett uthålligt gräns- och territorialförsvar är dess svaga numerär alldeles otillräcklig och olämplig. Yrkesarméns tillkomst kan ses som ett led i en smygande Nato-anpassning som aldrig blev utsatt för någon granskning utanför det militärpolitiska etablissemangets snäva kretsar.
Jag ska inte kommentera på annat sätt än att jag finner resonemanget både klokt och klargörande. Vad jag skulle önska är att ni som läser min blogg tar er dit och läser hela texten. Den är viktigare än hundra dagstidningstexter och tusen dito i så kallade alternativmedia. 

Mot slutet av artikeln skriver Björnsson:
Svenskt nationellt oberoende hänger, som jag ser det, på två saker: vår sammanhållning som stat och vår militära och civila försvarsförmåga. 
1. Vi behöver ha ett fungerande statsmaskineri och en relation mellan medborgare och stat som bygger på förtroende, respekt, som omges av ett starkt institutionellt ramverk och som lämnar föga utrymme för korruption, nepotism och allmänt godtycke. Mobilisering av människor efter ras och etnicitet blir problematiskt ur detta perspektiv – det fragmenterar istället för att hålla samman. Det finns inte heller anledning att trumma för mer ”svenskhet”, däremot är en modern form av fosterländskhet en bristvara. 
2. Vi behöver återskapa ett totalförsvar som inbegriper hela folket – alltså värnpliktsarmé! Ingen annan kan och får försvara svenskarna än de som bor i landet. Sverige har ingen anledning att bli en lydstat eller ett bihang till en större maktgruppering. Beslut om Sveriges öde ska fattas i Stockholm och ingen annanstans. Oövertänkta idéer om att Sverige inte kan bedriva en självständig säkerhets- och utrikespolitik måste bestämt avvisas. 
Det här är inte heroism, det är pragmatism. Det knyter an till andan i den utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje som formulerades under Östen Undén. Man kan också kalla den andan småstatsrealism – med optimal handlingsfrihet, utan lojalitetsband, i syfte att skapa trygga villkor för alla de människor som bor i Sverige att leva och verka. Det betyder samtidigt att kontakter med dem som inte bor i Sverige – officiella som inofficiella kontakter – blir viktiga för att övertyga omvärlden om att vårt land inte har annat än fredliga avsikter och just därför måste lämnas i fred. 
Varken rysshat eller anti-amerikanism har någon plats i ett sådant sammanhang. I arbetet mot svenskt Nato-medlemskap är man heller inte betjänt av vare sig plakatpolitik eller skrämselpropaganda. Det är både lönlöst och kontraproduktivt.