 |
| Sevedsplan 1956. Jag cyklar i stor trygghet med min yngre bror där nu människor skjuts ihjäl. |
Sevedsplan, de
sex första barndomsårens fasta punkt, kallades av oss bara Seved. Alla visste
var Seved låg. Femtio år före min födsel kallades bostadsområdet för
Svinaryssland. Det berodde dels på att den fattiga arbetarbefolkningen hade
grisar på bakgårdarna, dels på att Malmöborna tyckte att Sevedsplan låg lika
långt bort från stadskärnan som Ryssland.
Martin Andersson
skrev i Sydsvenskan 2013 intressant om områdets historia:
”Marken tillhörde en gång Skabersjö gods. En
Hans Bauert köpte en fastighet som han döpte till Sophielund efter sin hustru
Sophia Charlotta av Trolle. Bauert anlade också en park som ska ha legat
ungefär där Sevedsplan ligger idag. När Malmö stad inkorporerade Sofielund 1911
började man bebygga marken. Husen öster om Sevedsplan uppfördes redan i mitten
av 30-talet. Vilken Seved som har gett namn åt Sevedkvarteren är lika svårt att
veta som att veta vilken Jesper som namngett Jespersgatan. Men faktum är att
det bara finns ett Sevedsplan och en Sevedsgatan i hela riket. Ett ovanligt
namn på ett unikt område.”
Idag är Seved
ett arabiskt och somaliskt territorium, men några nya öknamn har jag inte hört.
Det ymnighetshorn som socialtjänsten i området utgör har däremot resulterat i
projekt som lokalen Flygande mattan, klotterpedagogiken Mural Seved, Ung i
Seved (där man lär sig att ”inte döma folk efter utseendet” vilket tonåringen Mohamed
påpekar i ett lokalt nyhetsblad), Sofielundsfestivalen på Sevedsplan, Odla i
stan på Rasmusgatan, och förstås en hel del annat.
Problemet med Seved har flumpedagogiken sedan länge identifierat: ”ungdomarna är sysslolösa”. Därför
har man slängt in så mycket ”sysslor” man kunnat, utan att de verkliga
problemen har konfronterats. Narkotika- och vapenförsäljningen får man anta
sköts på frilansbasis, liksom misshandelsfallen och dödsskjutningarna. Inte ens
den lokala polismyndigheten verkar vilja lägga sig i det som sker. DN summerade
läget i ett reportage 2011 som inleddes med orden:
”Det är fredag kväll på Rasmusgatan i
stadsdelen Seved, det senaste området i Malmö som uppmärksammats för sin
gängdiktatur. DN försöker gå in i den lilla kvartersbutiken Ziyad men möts av
fyra aggressiva unga män. – Här har ni inget att göra, säger de. Försvinn från
våran gata!”
Reportagets slutord har en apokalyptisk ton:
”En polis som vill vara anonym avfärdar allt
tal om att gatugänget sökt sig till kriminalitet på grund av brist på
fritidsgårdar och samlingslokaler. – Det här är inga ungdomar, de flesta är
över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De
kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse.
Det är ingen gammal förbittrad polis som säger detta, men han verkar något
uppgiven. Han lyfter knappt på ögonbrynen när en av de unga männen ivrigt visar
upp en stor tatuering över hela vänstra sidan av bröstkorgen: ACAB, All Cops
Are Bastards. Alla snutar är svin.”
Natten till den 12 juni 2015 briserade en bomb
på Rasmusgatan.
”Polisen sätter detonationen i samband med ett
bråk på platsen tidigare under kvällen. Upp till 20 personer ska då ha slagits
ute på gatan enligt vittnen. När polisen anlände vid platsen vid 02-tiden var
det dock lugnt. En halvtimme senare small det.”
Vardagsmat menar de flesta. Bomben ledde till
bara två samtal till polisen. De säger att de boende på Rasmusgatan ”vant sig
vid smällarna”. Så ser det forna Svinaryssland ut. Min barndoms trygga
Sevedsplan är dagens Flygande matta.