lördag 28 oktober 2017

Efter vaggen och före graven

Nerja, Spanien. Foto: Astrid Nydahl

Idag har vi haft 70-årskalas. I ett församlingshem trots att många av oss är synnerligen icke-kristna. God mat och dryck, vackra leenden, vacker musik från 1940-talets England, små och stora barnbarn på bästa humör. Jag kommer hem med tung packning.

Nu har jag fattat mitt beslut.

Samma dag som Niklas Orrenius i DN (x) skriver om det importerade - muslimska - judehatet i Sverige får jag ett klagomål från en gammal blogg- och bokläsare som säger: "Jag bryr mig inte Israel, Israel bryr sig inte om oss". Läsare som hon kan nu betrakta sig som luft. Jag besvarar inte längre sådant. Jag har blockerat henne i mailen och jag lägger inte ut eventuella kommentarer. Sådana exemplar är förstås, utan att hon och hennes likar kanske ens vet om eller förstår det, klassiska antisemiter. Mitt liv är för kort för att jag skulle bry mig mer.

Desto mer att göra alltså - och att inte göra.

(x) Man bör läsa reportaget!
Som den inflytelserike egyptiske tv-shejken Yusuf al-Qaradawi, som i tv beskrivit Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar: ”Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler”, sa al-Qaradawi och tillade att Hitler ”lyckades sätta dem på plats”.

Från Malmö till Ingenstans...

Foto: Astrid Nydahl

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i skogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.  Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena.



fredag 27 oktober 2017

Hyrd personlighet är lösningen

Foto: Astrid Nydahl

Det finns en form av lagbrott som sällan diskuteras. Man skulle kunna kalla detta brott för  ”hyrd personlighet”.  Jag är den jag är, men inför andra är jag en annan. Jag hyr någon annans person.

Varför gör jag det? Just för att detta verkliga ”Jag” inte har någon rätt att bosätta sig och leva i vårt land.

Ingen är illegal. Så heter det. Man hur skulle världens nationalstater fungera om var och en av oss kunde bosätta sig och leva precis var som  helst och därtill uppnå juridisk status som PUT eller medborgare? Det skulle inte fungera.

”Många papperslösa hyr personnummer och bankkonto av personer som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige. Det innebär att en person står på anställningskontraktet men att det är en annan som utför själva jobbet.”


Det är vad jag läser och det är vad jag förstår av de verkliga omständigheterna. Vad innebär det?


Ny åsiktspolis i ledningen för Dagens Nyheter

Nerja, södra Spanien, oktober 2017. Foto: Astrid Nydahl

En av den politiska ordningspolisens allra värsta befäl heter Per Svensson. Han är gammal stockholmare men han placerades av sina ägare tidigt i Malmö för att hålla tingen på plats i den mediala världen, först på Kvällspostens kulturredaktion, sedan på Expressens (och de båda tidningarna blev ju senare en och densamma) och slutligen på Sydsvenskan. Där behövdes det uppenbarligen en "liberal" som kunde tysta varje kritisk röst. Med "liberal" menar jag att allt som inte ansågs vara "rätt" skulle förbjudas. Och med kritisk menar jag sådana röster som kunde formulera sig i opposition mot islamismen, multikulti-religionen och den allmänt fördummande acceptansen av social, kulturell och politisk nedrustning. 

På Sydsvenskan tackades han 2008 för lång och trogen tjänst med att få titeln "senior columnist". De talar ju helst engelska i dessa höga sfärer, men titeln innebär i praktiken bara mer betalt för mindre utfört arbete.

Att han är hedersdoktor vid Malmö högskola är bara en liten knorr i karriären, kanske rentav en pinsamhet när man tänker på skolans dåliga rykte.

Nu har Svensson krönt sin karriär med att utses till politisk redaktör för rikslikaren Dagens Nyheter. Det innebär att han som chef för tidningens ledarredaktion sätter dagordningen för Svea Rikes viktigaste pressorgan. 

Det säger inte lite. Det är väl av ungefär samma höga status som att vara kung i ett icke-monarkistiskt land. Det är förstås inte en tjänst som medger bärande av krona, men däremot något mycket viktigare, nämligen möjligheten att med största möjliga verkan styra landets politiskt-intellektuella klimat. 

Åsiktskorridoren sägs vara trång. Men Svensson som DN-chef blir den ännu trängre, det är ett vi kan vara helt säkra på.

Vid årsskiftet sätter han sig på chefsstolen. Räkna med att det kommer att märkas.

torsdag 26 oktober 2017

Sevedsplan - då och nu

Sevedsplan 1956. Jag cyklar i stor trygghet med min yngre bror där nu människor skjuts ihjäl.

Sevedsplan, de sex första barndomsårens fasta punkt, kallades av oss bara Seved. Alla visste var Seved låg. Femtio år före min födsel kallades bostadsområdet för Svinaryssland. Det berodde dels på att den fattiga arbetarbefolkningen hade grisar på bakgårdarna, dels på att Malmöborna tyckte att Sevedsplan låg lika långt bort från stadskärnan som Ryssland.

Martin Andersson skrev i Sydsvenskan 2013 intressant om områdets historia:
”Marken tillhörde en gång Skabersjö gods. En Hans Bauert köpte en fastighet som han döpte till Sophielund efter sin hustru Sophia Charlotta av Trolle. Bauert anlade också en park som ska ha legat ungefär där Sevedsplan ligger idag. När Malmö stad inkorporerade Sofielund 1911 började man bebygga marken. Husen öster om Sevedsplan uppfördes redan i mitten av 30-talet. Vilken Seved som har gett namn åt Sevedkvarteren är lika svårt att veta som att veta vilken Jesper som namngett Jespersgatan. Men faktum är att det bara finns ett Sevedsplan och en Sevedsgatan i hela riket. Ett ovanligt namn på ett unikt område.”
Idag är Seved ett arabiskt och somaliskt territorium, men några nya öknamn har jag inte hört. Det ymnighetshorn som socialtjänsten i området utgör har däremot resulterat i projekt som lokalen Flygande mattan, klotterpedagogiken Mural Seved, Ung i Seved (där man lär sig att ”inte döma folk efter utseendet” vilket tonåringen Mohamed påpekar i ett lokalt nyhetsblad), Sofielundsfestivalen på Sevedsplan, Odla i stan på Rasmusgatan, och förstås en hel del annat. 

Problemet med Seved har flumpedagogiken sedan länge identifierat: ”ungdomarna är sysslolösa”. Därför har man slängt in så mycket ”sysslor” man kunnat, utan att de verkliga problemen har konfronterats. Narkotika- och vapenförsäljningen får man anta sköts på frilansbasis, liksom misshandelsfallen och dödsskjutningarna. Inte ens den lokala polismyndigheten verkar vilja lägga sig i det som sker. DN summerade läget i ett reportage 2011 som inleddes med orden:
”Det är fredag kväll på Rasmusgatan i stadsdelen Seved, det senaste området i Malmö som uppmärksammats för sin gängdiktatur. DN försöker gå in i den lilla kvartersbutiken Ziyad men möts av fyra aggressiva unga män. – Här har ni inget att göra, säger de. Försvinn från våran gata!”
Reportagets slutord har en apokalyptisk ton:
”En polis som vill vara anonym avfärdar allt tal om att gatugänget sökt sig till kriminalitet på grund av brist på fritidsgårdar och samlingslokaler. – Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse. Det är ingen gammal förbittrad polis som säger detta, men han verkar något uppgiven. Han lyfter knappt på ögonbrynen när en av de unga männen ivrigt visar upp en stor tatuering över hela vänstra sidan av bröstkorgen: ACAB, All Cops Are Bastards. Alla snutar är svin.”
Natten till den 12 juni 2015 briserade en bomb på Rasmusgatan.
”Polisen sätter detonationen i samband med ett bråk på platsen tidigare under kvällen. Upp till 20 personer ska då ha slagits ute på gatan enligt vittnen. När polisen anlände vid platsen vid 02-tiden var det dock lugnt. En halvtimme senare small det.”
Vardagsmat menar de flesta. Bomben ledde till bara två samtal till polisen. De säger att de boende på Rasmusgatan ”vant sig vid smällarna”. Så ser det forna Svinaryssland ut. Min barndoms trygga Sevedsplan är dagens Flygande matta.


onsdag 25 oktober 2017

Fats Domino och den svarta musikens betydelse



Det finns i den "alternativ"-mediala sfären några djupt obehagliga inslag. Det har ingenting alls med mina personliga kulturella preferenser att göra när jag säger att utfall mot människor grundat på deras hudfärg hör till det obehagligaste av allt. Hudfärg har vi som föddes åren efter andra världskriget väl alltid försökt göra till en icke-fråga (och i själva verket gått så långt att vi slätat över reella problem kopplade till det svarta samhället, oavsett om det varit nordamerikanskt eller afrikanskt), eftersom det stått allt klarare att vi utmanas av kulturella faktorer i det mesta.

Så när jag idag säger tre ord om en man som just avlidit så är det just kulturella faktorer som inspirerar mig. Fats Domino var en av den svarta, amerikanska populärmusikens stora. 

Domino kom, vid sidan av sådana som verkade i parallella musikvärldar, bland andra Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Little Richard och Chuck Berry att på djupet påverka hela efterkrigskulturen. Vad vore moderna artister som Bruce Springsteen utan Domino? Vad vore Elvis utan Chucken?





Så när The Beatles i min tidiga ungdom sjöng Kansas City borde det ha stått klart att jag kunde ha sökt den hos Domino. Det gjorde det inte. Ty det handlade både om inspiration och införlivande/ kulturstöld. Både Muddy Waters och B.B. King uttalade mot slutet av sina liv en stor respekt för de vita arbetar- och medelklassungar som lyfte fram deras musik, transformerade och populariserade den. Utan dem inget The Rolling Stones.

Eftersom jag går i tankar om en Liverpool-bok med tunga inslag från Merseybeat-kulturen är det ingen tillfällighet att jag idag lyfter på hatten för Fats Domino. Därmed säger jag också till "alternativ"-media att det som omtalas som "lägre IQ hos svarta" i er propaganda inte håller ens inför en bra gammal platta. Inte ens då!





Världens hjärtslag. Sinne för tillhörighet?

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017
"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017
Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt. Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt: "Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad." "Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.