måndag 23 oktober 2017

Händelser på ofrivillig tågresa

Foto: Thomas Nydahl

"Du är fri om du kan dra dig undan människorna."

(Fernando Pessoa, ur Orons bok, översättning av Lars Axelsson och Margareta Marin)

Det slumpade sig så att vi i förra veckan fick sätta oss på tåget till Helsingborg. Det handlade om en viktig insats för ett svårt sjukt barn. Inte en nöjesresa, rakt tvärtom var det en resa som gjorde oss båda spända och oroliga.

Nå, vi skulle förstås byta tåg i Hässleholm. Efter att ha stått stilla på spåret strax före den stationen kom vi för sent till avgående tåg. Konduktören tröstade oss med att det skulle invänta oss, det hade "en kär kollega" på Helsingborgs-tåget lovat henne. Vi var en skara som sprang den långa vägen och just som vi var framme rullade tåget i väg utan oss. Det blev en timmes väntan på nästa. Vi bad en stilla bön att det inte skulle vara "en kär kollega" som körde det.

Vi hade väl hunnit i höjd med Klippan då en man på tåget reser sig upp, sakta drar ner gylfen och pinkar rakt ut i luften inför häpna medresenärer. Det plaskar och skvätter runt benen på folk.

Vi flyttar till en annan vagn och meddelar tågvärdinnan. Vi försökte ge henne vår sympati men insåg att hon gärna hade sluppit detta. Hon hällde sågspån över golvet och sprutade med rengöringsvätska. Efter en stund kom hon tillbaka till oss och berättade att resenärerna nu klagade på att det luktade citron. Hon hade sagt till dem att de fick välja mellan urin och citron.

Det var under denna resa jag drog mig till minnes Pessoas ord: "Du är fri om du kan dra dig undan människorna." Om inte en nödsituation tvingar mig kommer det att dröja mycket länge innan jag nästa gång går ombord på ett tåg.

söndag 22 oktober 2017

Efterlysning

Vill min bokkund Sven Nilsson v.v. höra av sig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Jag har av misstag raderat din adress

Hösten har intagit Landön. Varmt, starkt kaffe behövs...

Foto: TN
Foto: TN
Foto: TN

lördag 21 oktober 2017

Robert Mugabe som förebild och ett av flera FN-organ vid den moraliska ruinens brant

Foto: Astrid Nydahl

Att en rad FN-organ är i händerna på korrumperade ledare från länder där ord som frihet och demokrati mest betraktas som skämt är förstås ingen nyhet.

Men detta måste väl ändå vara ett skämt av den grövre sorten: Zimbabwes härskare, den inpiskat hatiske, destruktive nationsförstöraren Robert Mugabe, känd bland annat för att ha bränt ner vita farmares egendomar och för att ha misshandlat, fängslat, dödat eller jagat stora delar opposition på flykten, orsakat nöd och svält i landet och arbetat hårt för att förstöra det som en gång i tiden betraktades som Afrikas bördigaste och bästa mark, har utsetts till WHO:s ”goodwill-ambassadör”. 

Det är WHO:s Tedros Ghebreyesus som ligger bakom  beslutet, ty han menar att Zimbabwe är ”ett land som sätter hälsofrågor i centrum.” Oppositionen i landet säger att beslutet är ”skrattretande” och Human Rights Watch betraktar det som ”pinsamt”. 

Tänk, jag är inte överens. Om det vore skrattretande och pinsamt behövde ingen bry sig. Men det är betydligt allvarligare än så. Zimbabwe är ett land som enligt Afrikagrupperna lider av en sjuk- och hälsovård i djupaste kris. De brukar veta vad de talar om:
Sjukvårdsystemets status är nära, om inte redan uppnådd, kollaps. År 1990 var medellivslängden 60 år, idag är den en av världens lägsta -44 år. Hiv-epidemin är en del av förklaringen och den fallerade sjukvården en annan. 
Degradering av icke underhållen infrastruktur skapar sjukdomar som borde kunnat undvikits. Mellan januari och mars 2014) har 112 människor dött av diarré. Undermålig vattenkvalité skapad av dålig vattensanering och som inte behandlas då sjukvården saknar fundamentala resurser får ofattbara konsekvenser.  Medan presidenten flygs in och ut ur Singapore för läkarundersökningar får majoriteten av folket finna sig i tomma medicinska förrådsutrymmen på de offentliga sjukhusen. Medan några få sjukhus i landets storstäder slänger medicin som blivit för gammal finns inga lager som helst att finna på många mindre orter. 
Kanske man man också lära något av att lyssna till detta vittnesmål:
”Linda Masarira från Zimbabwe Activists Alliance släpptes nyligen efter tre månader i fängelse. Hon hölls i isoleringscell i den manliga sektionen av Chikurubis högsäkerhetsfängelse efter att hon den 6 juli deltagit i protester under hashtagen #Shutdownzim2016. Hon säger att hon inte tänker låta sig skrämmas av regeringens försök att tysta röster som hennes. − Vi unga har kommit in i kampen med en stark övertygelse eftersom landets problem till stor del går ut över oss. Det finns inga jobb och vi har inte tillgång till grundläggande sociala tjänster som hälsovård.
Tedros Ghebreyesus är etiopisk politiker, han har rentav varit sitt lands hälsominister (2005 – 2012) och sedan utrikesminister (2012 – 2016). Han har bland annat akademiska studier i London bakom sig och därtill ett helt vuxenlivs arbete med hälsofrågor, nationellt och internationellt.

Vad drar vi för slutsatser? personligen drar jag slutsatsen att Afrikas ledare idag håller också de allra värsta despoterna och självhärskarna om ryggen. En etiopier med sådana akademiska meriter borde kanske begripa bättre än att lyfta fram Mugabe som ett positivt exempel? Det kan man tycka, men då glömmer man bort den post-koloniala logik som gör att ”utvecklingen” stannat av och Afrika fortsätter att – frivilligt – ösa in biståndspengar på privata bankkonton, berika sig själva och de sina och se sina länder sjunka ner i totalitära system där misären blir en självklar del av vardagen.

Men det är ändå inte främst Tedros Ghebreyesus som borde skämmas. Det är vi. Det är vi därför att vi fortsätter att hålla FN-systemet under armarna, hålla lovtal till organisationen och bidra till en ordning där alla viktiga beslut fattas i säkerhetsrådet och där allt annat överlåts till underhuggare av Tedros Ghebreyesus sort.



Niklas Orrenius har fått Judiska församlingens Aaron Isaac-pris:


Judiska församlingen i Stockholm delar sedan 1989 varje år ut Aaron Isaac-priset till en person som vi anser gjort stora och osjälviska insatser för den svenska judenheten. Priset är uppkallat efter Aaron Isaac som var den förste jude som fick bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Det var också Aaron Isaac som grundade vår församling. Bland tidigare pristagare finns bl.a. Göran Persson och Per Ahlmark och priset består av en medalj som delas ut i våra lokaler.
Niklas Orrenius tilldelas Aaron Isaac priset 2017 för sin långa, modiga och mycket framgångsrika journalistiska gärning där han belyst frågor om antisemitism, rasism och främlingsfientlighet på ett mycket föredömligt sätt.”
Av den anledning kommer här några ord om Isaacs självbiografi som finns i en praktutgåva, och som jag skrev om när Hillelförlaget utgav den:

Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal är underrubriken på det praktverk som är Aaron Isaacs självbiografiska berättelse Minnen (som utgivits av Hillelförlaget i Stockholm). Mattias Dahlén är redaktör för verket och Carina Burman har skrivit ett tänkvärt förord.

Aaron Isaac var den förste jude att leva i Sverige som just det han var - jude! Född 1730 i tyska Brandenburg kom han 1774 till det svenska hovet som hantverkare (sten- och silversmide). Gustav III:e hade uppenbarligen stort förtroende för honom och gjorde Aaron Isaac till kunglig hovleverantör och den svenska judenhetens officiella röst. Sina minnen nedtecknade han sent i livet, på jiddisch. 


Det är en korrigerad och redigerad version av översättningen till svenska som publiceras i Hillelförlagets praktutgåva. Boken, 320 sidor tjock, är rikt illustrerad både i färg och svartvitt och en fröjd redan att bläddra i. Burman kallar Isaac "gustavian", en man främmande för sin tid. Att nedteckna sina livsminnen hade han inspirerats till av upplysningens och romantikens ideal, där individen kom att stå i centrum. 

Hans jiddisch är friskt uppblandad med svenska låneord - han utbrister "Det var mig ett besvärligt språk!" om svenskan - och skriver, säger Burman, en behaglig och lättflytande prosa. Men han ska inte ha varit influerad av andras minnesteckningar, t.ex. Rousseaus, utan snarare av det som den amerikanske biografiforskaren Marcus Moseley benämner "libri segreti", en italiensk renässansgenre, där köpmännen traderade sina liv. 

I efterskriften understryker Mattias Dahlén att Isaacs liv sammanfaller med den tid "då judendomen på allvar träder in i den moderna tiden". Inte minst detta faktum gör Aaron Isaacs Minnen till en synnerligen viktig utgivning.

fredag 20 oktober 2017

I landet där oskriven lag står över den juridiska

Darwin sitter staty i Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl    

I Sverige säger den oskrivna lagen:

1/ Aldrig någon civilisationskritisk analys eftersom påståendet "sätta in i sitt sammanhang" alltid används för att ursäkta mannen.

2/ Aldrig en historieskrivning som kan förklara mänskliga och omänskliga beteenden, dels för att en sådan ursäktar mannen, dels för att vi ingen glädje har av det förflutna. Den som lever i nuet har inget att lära av gårdagen.

Den oskrivna lagen leder till:

1/ Vi tar alltid en sak i taget, frigjord från alla sammanhang och alla sociala/politiska/kulturella förklaringsmetoder.

2/ Vi blandar aldrig ihop det ena med det andra.

3/ På det som förr kallades torget - det som nu är den mediala pöbelsamlingsplatsen - diskuterade vi vilka drömmar vi hade, vilka vägar vi ville gå och vad eventuella ideal kunde vara, har vi nu smidigt bytt allt detta mot dagens angreppspunkt.

4/ Dagens angreppspunkt kunde också kallas Anslagstavlan eller Agendan. Hela landets blickar på samma plats. Alla är drabbade. Alla är offer. Men alla är också goda, fina och genomduktiga. Därför är slutsatsen: i ett samhälle där alla offer kan samlas på en anslagstavla blir det lättare att finna angriparen/förövaren.

5/ Om man finner honom - det är alltid en han - måste han snabbt frikopplas från varje sammanhang, socialt/politiskt/kulturellt.

I landet med den oskrivna lagen gäller inte längre rikets lag. I detta land lever vi som om varken riksgränser eller grundlag funnes. I detta land är det Anslagstavlan/Agendan/TV-skärmen som ytterst avgör. Den som har något att anföra mot denna ordning kan med fördel lämna mötesplatsen.

***

Och så finns det någon ensam men centralt placerad medial röst som långt, långt ner på sidorna säger något avvikande, något som kan tyda på en gnutta sans och begåvning.

torsdag 19 oktober 2017

Är vi européer enade i värderingar och kulturer? Tankar kring Parismanifestet

Orientaliska män på en torgbänk i Walsall, England. Foto: Astrid Nydahl
Eftersom jag här i bloggen visat The Paris Statement skulle jag idag vilja fundera en smula på två formuleringar i det, de är hämtade ur punkterna 7 och 8:
”The true Europe is a community of nations. We have our own languages, traditions and borders. Yet we have always recognized a kinship with one another, even when we have been at odds—or at war. This unity-in-diversity seems natural to us." 
”A national community takes pride in governing itself in its own way, often boasts of its great national achievements in the arts and sciences, and competes with other nations, sometimes on the battlefield. This has wounded Europe, sometimes gravely, but it has never compromised our cultural unity.”
Det finns här något som irriterar mig av det enkla skälet att jag inte delar syn, men att jag inte heller tror att detta är en hederlig historieskrivning. I bästa fall är den naiv och utopisk. I värsta fall är den politiskt falsk i avsikt att släta över något mycket allvarligt.
"...it has never compromised our cultural unity.”

Nå, har vi alltså alltid erkänt våra likheter när vi slaktat varandra? Var de första och andra världskrigen uttryck för en sådan unity-in-diversity som enligt manifestet är så naturlig för oss? Det där är ju rappakalja, om inte, vilket jag antydde, mycket värre än så. Dessa slakter – ja, inte bara på slagfälten utsan också i dödsfabrikerna, i förintelselägren – har naturligtvis skadat Europa, ”sometimes gravely”, och det har manifestförfattarna alldeles rätt i. Men kan man av detta dra slutsatsen att det ”never compromised our cultural unity.” Antingen är det att missförstå vad som skapade en lång efterkrigstid av fred och ständiga försök till samförståndslösningar, eller så är det att övertolka ett begrepp som kulturell enhet. 

Verdun, "We have always recognized a kinship with one another"
Jag skulle, väl förtrogen med komplikationerna med att skriva manifest, vilja säga att man här gjort kompromisser som är förödande. Vore det inte bättre att säga precis som det är: Europa har varit ett mycket blodigt slagfält. 1900-talet präglades av imperiebyggande europeiska nationers blodtörst också på hemmakontinenten. Förintelsen av Europas judar – som inte ens nämns i manifestet – är och förbli ett uttryck för hur mörk denna kontinent kan vara när den är som värst. Jag undrar också hur det är möjligt att i det närmaste ignorera islams och jihadismens inverkan på hela Europa idag, i ett manifest som detta. Det räcker inte med att nämna det, säga att det är av försumbar betydelse och sedan hasta vidare. I min ögon borde det vara av central betydelse för förståelsen av en europeisk situation som manifestet beskriver som "mångkulturell".

Dessa kritiska synpunkter hindrar mig förstås inte att se allt det värdefulla som formuleras i manifestet.