onsdag 11 oktober 2017

Göran Burén med ny bok om Israel/Palestina


Föds alla nya nationer i blod? Det är en fråga som inte borde behöva ställas. Redan ett ytligt studium av USA:s och Australiens födelser som nationalstater ger ett entydigt svar: massakrerna, fördrivningarna och förnekandet av ursprungsbefolkningarna är grundstenar i statsbygget. Ingen nu levande människa är idag omedveten om begrepp som native americans, first nation, aboroginer etc. Våra barndomslekars indianer hade nog så verkliga förebilder, vi förstod bara inte vilket pris dessa folk betalat sedan USA blivit ett faktum och jorden fått nya ägare. Att vi inte lekte aboroginer berodde nog mest på att vi inte hade en aning om deras existens.

Ingen ny nation föds utan blod. Inte heller de alldeles nya (eller nygamla) i Europa. Det är bara att ställa frågorna kring Kroatien och Kosova (glöm inte att frigörelsekrigen ut ur det forna Jugoslavien var mycket blodiga och ytterst grymma), och kanske utvidga dem till att gälla det som är i vardande. Liksom när en mänsklig individ föds blir det blodigt när en ny nation gör det.

Detta sagt därför att saken förundrat mig i herrans många år. "Saken" kan formuleras som en fråga: varför engagerar sig svenska vänsteraktivister alldeles särskilt mycket för palestinier men nästan aldrig för amerikansk eller australisk urbefolkning? Varför har palestiniern, till skillnad från kurden, yazidiern, inuiten, krimtataren eller kvänen, en särskild plats i hans och hennes hjärta?

Efter avslutad läsning av Göran Buréns bok Alla människors lika värde tänker jag att det palestinska ödet - staten Israel och politiken gentemot palestinierna från 1940-talet fram till idag - är av alltför stor betydelse, regionalt som globalt, för att behandlas lättviktigt. Buréns bok är dessvärre  inte mycket att hänga upp sin kunskap i frågan på. För att förstå varför Israels självständighetskrig och grundandet av den nya nationen blev en blodig historia krävs mer än politiskt korrekta antaganden. 

Låt mig börja med att nämna viktig litteratur i ämnet, sådan som varit avgörande för Burén. En sådan sidoblick kan möjligen förklara varför hans egen bok blir lättviktig i sammanhanget. 

I april 1988 hade jag varit med i Tel Aviv och sett när staten Israels 40-årsdag firades. På natten låg jag i mitt rum i Jerusalem och läste Simha Flapans bok The Birth of Israel, Myths and Realities. Intifadan pågick. Där och då fick jag för första gången själv en samlad bild av vad som hänt under de avgörande, formande åren. Mycket skulle visa sig ha varit romantisk myt, medan annat kunde förklaras av de faktiska omständigheterna. Det var omskakande läsning. 

Den skulle komma att kompletteras av Benny Morris The birth of the Palestinian refugee problem, 1947-1949 och hans senare utgivna böcker i ämnet,  Ilan Pappes till svenska översatta Den etniska rensningen av Palestinaoch senare också icke-israeliska författare som Michael Palumbo med The Palestinian Catastrophe. Det råder ju ingen brist på litteratur i ämnet.

Flapan och Morris är tungt vägande för Burén, han läser och han citerar dem. Viktigt är att han säger att Morris kom att bli en ledande historiker i den nya israeliska skola som inte bara vågade utan framför allt förmådde gräva fram det förtigna, visa hur det såg ut och därmed förändra hela diskussionsklimatet i Israel. Det finns ju dokument, det finns berättelser. Morris slutade betrakta dem som förbjudet territorium. Den palestinska katastrofen var ju inte i först hand heller en akademisk fråga. Den var reell och den hörde till det historiens fasansfulla som först måste erkännas. Mörkläggningen och förtigandet orsakade bara ännu större problem.

Nå, Burén har koncentrerat sig på hur svenska politiker, först och främst de socialdemokratiska, av historiska och ideologiska skäl, under lång tid hörde till Israels starkaste vänner. Det är ju inget märkvärdigt. Med minsta kunskap om förutsättningarna hade motsatsen förvånat. 

Att det kom att utvecklas en svensk Israelkritisk - ja, också Israelfientlig - opinion var inte heller det ägnat att förvåna, eftersom förtrycket av palestinierna alltmer kom att blottas och ockupationspolitikens brutalitet blev en vardaglig del av Israels ogenerade vilja att styra över stulen palestinsk mark, med det långsiktiga syftet att inlemma den i en framtida israelisk stat. De senaste 20 åren har egentligen bara bestått av bekräftelser, och allt prat om "fredsprocessen" och mäktiga vänners (inte minst USA:s) vilja att "begränsa bosättningsbyggandet" visat sig vara inget annat än just prat.

Burén plockar upp historiska händelser av relevans för svensk politik i regionen. Där spelar förstås Folke Bernadotte en viktig roll. Kanske måste man ändå påpeka att han inte representerade Sverige utan FN, och det var väl närmast att betrakta som ett självmordsuppdrag att 1948 ta på sig uppdraget som fredsförhandlare. Burén har tidigare utgivit en bok i ämnet, Mordet på Folke Bernadotte (2012).

Myterna och realiteterna kring den etniska rensningen i hamnstaden Haifa får sin särskilda granskning men den hade krävt så oerhört mycket mer än de gängse resonemangen. Haifa skulle ju komma att bli "det positiva exemplet" - dit kunde man ta sig för att studera judisk-arabisk samförståndspolitik. Jag var själv med om att sitta i sådana organisationers lokaler. Men jag hade redan kunskap om helt andra realiteter och det som sedan 1980-talet och framåt publicerats om Haifa visar att "försöken att få palestinierna att stanna" 1947-48 i själva verket var något helt annat.

Varför stormuftin ställde sig på Hitlers sida kan te sig historiskt banalt, men för de europeiska judarna på flykt var det en brännande, livsavgörande sak. Burén närmast skyndar förbi frågan. Det är ett misstag att inte ägna just denna mufti-politik mer uppmärksamhet eftersom den var av avgörande betydelse. 

Buréns diskussioner kring konkreta projekt är intressant, inte minst för att han visar hur socialdemokratiska kvinnor i Sverige - särskilt märks här Inga Thorsson - kom att samarbeta med israeliska i socialpolitiska, framtidsfokuserade frågor. När Burén pekar på en "känslostyrd solidaritet" med Israel som något förkastligt blir det bara alltför lätt att se de känslostyrda inslagen i hans egen argumentation. Det är å andra sidan inget unikt det heller utan rakt tvärtom både begripligt och logiskt. 

Avslutningsvis antecknar jag några frågor. Varför har boken den kuriösa titeln Alla människors lika värde? Den leder tankarna till en svensk debattartikel eller ett plakat 1:a maj, inte till den palestinska frågan. Titeln kan också leda tankarna i en tokig riktning: Israels politik grundar sig ju inte på tanken att palestinierna skulle sakna människovärde, utan på att man anser sig behöva den mark och den makt som de s.a.s. står i vägen för. Att det är en hopplös och kontraproduktiv väg har Israels 70-åriga historia visat, men det behöver knappast jag påpeka här. Men det är politiska beslut och inte en "dålig människosyn" som ligger bakom.

Varför spelar korrekturläsning så liten roll idag, att felstavade namn varvas med korrekta stavningar? Författare som envisas med att stava Vilhelm Mobergs förnamn med W har jag ett särskilt ont öga till, särskilt när författaren/korrekturläsaren kryddar sina felaktigheter med enstaka korrekta stavningar. Boken innehåller allt för många fel av just det slaget.

Varför är språkliga, pk-uttryck så viktiga i en fackbok som denna? Varför måste det väletablerade "man" bytas ut mot "en" om inte för att fjäska för en opportunistisk tidsanda? "Man undrar", skulle jag ha skrivit, Burén skriver förstås "En undrar".

Vill man ha en kortfattad översikt i ämnet kan Buréns bok kanske duga, men jag skulle vilja uttrycka en förhoppning att förlaget hellre skulle satsa på att ge ut någon översättning av den rika, nya israeliska historikerlitteraturen istället. Varför inte Benny Morris på utgivningslistan? Det skulle väga tyngre och det skulle bidra till diskussionens allvar.


tisdag 10 oktober 2017

Tobias, Tobias, idag...

Tobias Löv Nydahl (1986-2014). Här är vi tillsammans på Dudley Castle i England 2008

Idag för tre år sedan kom telefonsamtalet ingen av oss ville ha. Tobias, min yngste son, hade valt att lämna jordelivet. Idag åker jag söderut till hans grav. Idag försöker jag hålla honom levande inom mig, med tacksamhet. Och nej, jag vill inte skriva dessa ord, nej, jag vill inte visa denna bild... och jag frågar mig själv hur jag någonsin ska orka leva med detta.

***

Eftermiddag. Hemma igen, yngsta barnbarnet vattnar och pysslar om Tobbes grav.



Things fall apart; the centre cannot hold. Är en 98 år gammal dikt värdefull idag?

Dudley Castle, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl
W. B. Yeats skrev i sin legendariska dikt The Second Coming, (1919) inledningsvis rader som jag gärna tar fram och påminner mig själv om. Vad behöver vi påminnas? För det första, och låt oss inte hymla på den punkten, för det första behöver vi påminnas om vad riktigt bra poesi är för något. En sak som slår mig är att den överlever oss alla. Bra poesi bärs på tidlösa vingar från generation till generation. Den kan göra så i kraft av sin skönhet. Den kan också göra så därför att orden den är byggd av säger något väsentligt om våra mänskliga villkor. Lyssna till The Second Coming, hur den börjar:
Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
(här i svensk tolkning, Återkomsten, av poeten Malte Persson)
Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt 
blir oskuldens ceremonier dränkta; 
de bästa saknar övertygelse,  

de sämsta fylls av intensiv passion.

Vem skulle läsa dessa ord, skrivna alltså för 98 år sedan (!), och inte tycka att han eller hon känner igen något. Sig själv? Sin tid? En atmosfär och ett hot?

Vi läser dessa dagar om den republikanske amerikanske politikern som varnar för att president Trump mycket väl kan utlösa ett tredje världskrig. Är det en överdrift? Det tror jag inte alls. Trump står på samma maktscen som andra män, det som förenar dem är viljan till (mer) makt, det som gör Trump i negativ mening unik är hans totala brist på insiktsfulla kunskaper om hur det internationella spelet fungerar (hans företrädare var förstås inga stjärnor på den punkten heller, inte minst lär oss "den arabiska våren" och störtandet av och mordet på Kaddafi något om det). De som nu pågår i global skala är ett hot mot oss alla. Inte för att ledare den eller den skulle vara galen, utan för att deras agerande kan vara av den arten att den driver på en allt mindre kontrollerbar process.

Om centrum är för svagt, socialt och politiskt, räcker det att vi går tillbaka till tiden för etthundra år sedan för en jämförelse och frågar oss: är det inte ofrånkomligt att allt då faller sönder – statsapparaten, myndigheterna, de viktiga sociala institutionerna – och att vi som enskilda individer bokstavligt talar får nöja oss med att betrakta vår egen totala handlingsförlamning och oförmåga? Jo, vi kan göra den där hundraårsjämförelsen. Men vi kan också ställa oss dessa frågor konkret utifrån samtiden – oktober 2017! – och de svar jag själv tycker mig ana är minst sagt oroväckande och otäcka. Det Yeats kallar oskulden kan vi förvisso idag göra synonymt med godheten, den allt överskuggande. Vi vet att dess ceremonier redan är dränkta. De som överlever blir bara tomma gester. Som om det alls fanns en möjlighet att vrida tiden rätt igen. Och man vill förstås instämma i Yeats viktiga slutsats:
 
de bästa saknar övertygelse,  

de sämsta fylls av intensiv passion.



måndag 9 oktober 2017

John Steinbeck: Det stora kalaset (Lindelöws förlag, nyöversättning av Einar Heckscher)

Nog minns man sina tonår i Malmö när man smakar på orden Cannery Row. Där finns något av det första av betydelse, nämligen John Steinbecks författarskap. Cannery Row var en av dessa rätt så tunna romaner som gick laget runt, de flesta i pocketutgåvor, och som öppnade dörren till verklig litteratur. Med Steinbeck kunde man lägga Fem-böckerna bakom sig för alltid. Det bör ha varit tidigt 1960-tal på Lorensborg i Malmö, och vid våra fötter fanns de vid våra fötter, böcker som Riddarna kring Dannys bord, Möss och människor, Vredens druvor, Buss på villovägar, Pärlan, En underbar torsdag och andra. Fast Vredens druvor läste jag längre fram, det var de tunna böckerna som var tidig tonårsläsning, och där pendlade det mellan de burdust roliga och drastiska berättelserna och gripande saker som Pärlan. Möss och människor åt sig fast för alltid.

Miljön i Det stora kalaset kunde ha kallats proletär, entydigt, om det inte vore för… ja, just dessa människor som blir Steinbecks huvudkaraktärer, ”de arbetsskygga dagdrivarna”, de män som lever på flytande föda och så småningom får tak över huvudet i den gamla, fallfärdiga lagerbyggnaden som döps till Ungkarlspalatset. De omges av Montereys proletära basekonomi, som helt och hållet finns i fiskindustrin. Det är kärva villkor som gäller. I den sociala struktur som Steinbeck så kärleksfullt porträtterar finns förstås också bordellen med sina säregna och stolta kvinnor. Kring själva kalaset – det till synes praktiskt omöjliga och ogenomförbara – växer berättelsen om läkaren och maribiologen Doc. Det är hans behov av grodor och annat levande som ibland bidrar till dagdrivarnas överlevnad. Och det är i djupaste tacksamhet dessa vill bjuda honom på Kalaset med stort K.

Det är en fröjd att bli påmind om Steinbecks skenbart enkla berättarstil. I den förenas värme med humor, kärv realism med människokännedom. Vågar man hoppas att Tomas Lindelöw nu med denna magnifika nyöversättning signerad Einar Heckscher tar steget ut i en satsning på Steinbeck, med samma konsekventa entusiasm som tidigare med Charles Bukowski? I så fall är kommande generation läsare bara att gratulera.


Nio år efter att Steinbeck publicerat Det stora kalaset, 1951 utkom Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet (Norstedts, översättning av Håkan Bravinger). Det är en skildring av en miljö inte alldeles olik den vi mötte i Steinbecks bok. Balladen… ingår i den svenska översättningsvolymen tillsammans med en dryg handfull andra noveller. Jag rekommenderar dem varmt.