måndag 9 oktober 2017

Nazi-sköldbäraren och "Talmuds väktare"

Foto: Astrid Nydahl

Det är säkert inte helt lätt att förstå kontexten, om man inte närmare studerar den svenska nazismens aktiviteter. Ty det är just vad det handlar om. Betraktelserna är skrivna av en ”sköldbärare” – en identitet för vår tid och vår djupgående sociala, politiska och kulturella konflikt. Vi har att göra med en av NMR-aktivisterna i Göteborg.

Frågan är: ska man alls visa dem någon uppmärksamhet? Det är en relevant fråga. Jag är av den bestämda uppfattningen att inga hot mot friheten försvinner för att man tiger om dem. Tvärtom! Vi bör alla tala högt och tydligt om dessa hot, oavsett om de kommer från den ideologiska importen av tyskodlad nationalsocialism eller den islamiska kulturen/religionen, asiatisk, arabisk eller afrikansk. Klarspråk och argument borde vara självklarheter.

Sköldbäraren skriver:
”Strax innan den tänkta allsången skulle påbörjas så hade oönskade journalister från judiska och statliga medier krupit lite väl nära inpå demonstrationsdeltagarna, vilket inte kunde tillåtas (…) Lagens väktare, eller kanske snarare Talmuds väktare, försökte till och med slita undan våra hjälmar och sköldar för att kunna misshandla oss riktigt allvarligt. En storvuxen polis hade fattat ett tvåhandsgrepp om sin teleskopbatong och hoppade jämfota samtidigt som han samlade kraft i slaget från ovanför huvudet. Lyckligtvis hade jag kvar min hjälm och undgick på så vis en sprucken – eller kluven – skalle. Slagets kraft spred sig liksom ut i hela hjälmen. Bredvid mig fick en kamrat sin sköld sönderslagen av poliser som antagligen gick på samma sorts skräckdroger som sina kollegor. Det blev en aning rörigt med poliser som betedde sig som om de alla drabbats av synkroniserad panik. Vi försökte att hålla ihop för att skydda övriga demonstrationsdeltagare från de reflexklädda galningarna.”

Det finns i detta citat några centrala punkter:


Den svenska polismakten beskrivs som en judisk konspiration.

”Talmuds väktare” (se utdrag ur Projekt Runeberg längst ner). Här är väktaren en reflexklädd galning. Särskilt intressant är kanske en passage i texten som talar om ”En arabisk civilpolis”. Inte för att jag vill tillskriva en nazistisk demonstrant särskild beläsenhet eller ens flyktig kunskap om hur den idépolitiska diskussionen ser ut på ytterkanten, men det torde för många vara bekant att man menar ”judarna” vara de ”skyldiga till den muslimska massinvandringen”. Tankevurpan i sig är anmärkningsvärd, men eftersom den är så frekvent förekommande – nu senast i nynazisten Ingrid Carlqvists radioprogram – bör den uppmärksammas. Här upphöjs nämligen den arabiske civilpolisen till något av en "Talmuds väktare"!

Han skriver om ”oönskade journalister från judiska och statliga medier”.

Detta är kanske den absolut vanligaste bilden som nazisten gör sig av sin samtid. Journalisten – ”förrädaren”, ”landsförrädaren” etc. – är symbolen för allt som står i vägen för nazistens politiska ambitioner (symptomatiskt är att de "förrädarporträtt" NMR bär i sin demonstration främst består av människor från den mediala - inte den politiska maktens - sfär). I sin förlängning är denna fiende självklart en representant för ”judiska och statliga medier”. Staten är i judens händer. Juden nöjer sig inte med att kontrollera medierna. 

Denna NMR-retorik är inte ny eller speciell för just den gruppen. Tvärtom består den av en urgammal antisemitisk tanketradition, en typ av konspiratorisk antijudaism som använts i olika sammanhang och kulturer. Under 1900-talet blev den förstås mest känd för sin hemortsrätt i det av Hitler styrda Berlin.

Tredje riket skulle vila på denna tradition och dess retorik blev en del av det vardagliga retoriskt kryddade språket. Inte minst det har Victor Klemperer vittnat om och dokumenterat i sitt viktiga verk LTI : tredje rikets språk : [lingua Tertii imperii] : en filologs anteckningsbok,  som finns översatt till svenska. Men också i Ryssland, det socialistisk-utopiska Sovjetunionen och i de östeuropeiska lydstaterna vårdades denna retorik och tanketradition. Det är ingen tillfällighet att Sions vises protokoll har sitt ursprung i den ryska tsaristiska maktapparaten.

Nå, hur ska vi hantera dessa sköldbärare? Är de unga pojkar som gått vilse och med pedagogisk nit kan återföras till något mer civiliserat? Just den tankegången – lika vanlig som vilken annan lära som helst bland landets socionomer och politiska aktivister – är farlig och vilseledande. 

Jag menar att vi rakt tvärtom ska ta dem på orden. Behandla dem som vuxna människor som fattat politiska beslut i sina liv. De är ansvariga för sina ord och handlingar. Den grundläggande frågan jag ställer mig är: på vilket sätt kan marscherande unga män, uppfyllda av hat mot och lust att misshandla varje ”fiende”, illusorisk eller verklig, vara en del av ett öppet samhälle och rymmas inom dess tolerans?

*

För övrigt bör vi minnas att det inte bara är nazistiska aktivister som uppträder i stadsmiljöerna med olika typer av vapen och sköldar. Det delar de sedan länge med aktivister på den så kallade ”vänster”-kanten. Islamister är inte heller de enda som döljer sina ansikten med tyg, det gör också ”vänster”-aktivisterna. Ingenting är vad det verkar vara. Därför måste vi alltid tränga bakom maskeringarna och sköldarna för att se vem de farliga männen och kvinnorna är. Att de hotar oss är skäl nog.

*


Ur Projekt Runeberg:

BIBLISK ORDBOK
för hemmet och skolan. Med 5 kartor och 237 afbildningar.
Efter nyaste källor af Erik Nyström . Fjärde omarbetade upplagan. Stockholm. P. Palmquists Aktiebolag. Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1896.

Väktare af olika slag omnämnas flerestädes, såsom väktare i krigslägren, Do. 7:19, och på fästningstornen, 2 K. 9:17; väktare på stadsmurarna och stadsportarna, 2 S. 18:24 f.; Hö. 3:3; 5:7; vingårdsväktare, Hö. 1:6; 8:11 f.; dörrvaktare och portvaktare, 2 K. 7:11; Mar. 13:34; Jh. 10:3. Dörrvaktare i templet voro visse af leviterna, i Davids tid till ett antal af 4,000, indelade i skiften som tjenstgjorde i tur. 1 Kr. 16:42; 23:5; 26:1, 13, 19; 2 Kr. 8:14; 35:15. Ps. 134 är en uppmaning till dem att lofva Herren på sin vakt under natten. 

Väktare kallas i Da. 4:10, 14, 20 de heliga englarne, Guds tjenande andar, Eb. 1:14; och med bilder från väktaresysslan målas ofta profeters och lärares embete och uppgift, Es. 21:8 f.; Je. 6:17; He. 33:2 f.; Eb. 13:17. Så stod Habakuk på sin vakt, Ha. 2:1, och så lofvar Herren att ställa på Jerusalems murar väktare som ej skola tiga hvarken dag eller natt, Es. 62:6. 





lördag 7 oktober 2017

Lördag förmiddag i höstprakten

Höstprakt en tidig lördagförmiddag på stadens torg. Foto: T.N.
Jag skulle vilja säga att det egentligen aldrig händer. Men idag hände det. Tre oplanerade timmar inne i stadens centrum. Mest i väntan på en bänk. Färgprakten framför mig. Väntan och stillhet. När det blev dags åka hem hade konsumismens trupper börjat anlända. Unga mammor och pappor med sina små barn som skulle skolas och tuktas: "... o sen till Hemmakväll o köpa en himla massa godis, du..."


Höstprakt en tidig lördagförmiddag på stadens torg. Foto: T.N.

Det mediokra, det gigantiska; påminnelse om Canetti

Visst kan man stå och bara glo på en stad, precis som man glor ut över havet eller ner i en bok?!
Wolverhamptons centrum, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

Det finns Canettitexter jag aldrig läst. Carl Henrik Svenstedt berättar om några (rätt många), och från hans översättning plockar jag detta lilla citat:
Alla de som aldrig lärde sig inse vad en fiende är. Alla de som skröt över att vara rakryggade. Alla de som aldrig var beredda avstå från sina ägodelar. Alla de som inte högg halsen av sin egen förnämhet, alla de som inte smålog åt sin visdom. Alla de som var alltför storsinta för att skratta. Alla dessa förlorade liv. 
Det är inte utan att man ser hur sådana allmängiltiga anteckningar gjorda av Canetti griper konkret in också i våra ”förlorade liv”. Är det inte just vad som brukar utmärka en mästare? 

Vid sidan av giganter som Canetti kan kanske andra Nobelpristagare te sig rätt mediokra. Det kan jag inte ens nu låta bli att tycka. Det beror på att jag hellre hade sett en Zagajewski än en Ishigura, om den skillnaden säger er något. 

Men Akademien är, precis som alla andra institutioner i det havererade västerlandet, idag ett rum som blir allt kallare därför att man inte bara slagit av värmen utan för att man frivilligt valt att bli modernitetsanpassad, tidsmedveten och allt mer föryngrad i sitt tänkesätt. Jag hade kunnat sätta citattecken runt orden jag använde, både i deras konkreta och symboliska betydelser. 

Men nog är det uppenbart att jag med ord som tidsmedveten och föryngrad inte menar något positivt. Å andra sidan kan man säga, att man istället kunde fokusera på alla de fantastiska författarskap Akademien lyft fram och lärt oss att läsa genom åren. Man måste inte tycka om allt som serveras.

Nå, det är som det är. Alla de som aldrig lärde sig inse vad en fiende är, så skrev han, Nobelpristagaren i litteratur år 1981. 


Italienska La Repubblica satsade i sommar ett av sina helgnummer "Venerdi" på Elias Canettis "mest dåraktiga" projekt: Den stora boken om döden. Canetti ägnade femtio år åt företaget - som aldrig slutfördes. Men ett stort antal anteckningar finns. Nu publiceras ett urval i Italien med stöd av dottern Johanna. "Ändå återstår det femtontusen sidor", säger hon till tidningen. Jag återger här ett kort utdrag i min snabböversättning från italienskan ur detta häpnadsväckande litterära fynd, utgivet på Adelphi Edizioni, Milano 2017.  Sen återstår det bara att alla goda krafter, med Svenska Akademien i spetsen, skyndar sig att översätta resten.



fredag 6 oktober 2017

Årets Nobelpristagare, Brexit, EU och slutet för "Slakthus Europa" - eller en ny fascism på väg?

Vem minns dem? Varför måste de minnas? Wolverhampton, Remembrance Day 2012. Foto: Astrid Nydahl

Den 1 juli 2016 publicerade Nobelpristagaren i litteratur för i år, Kazuo Ishiguro en artikel i Financial Times om resultatet av Brexit-omröstningen, som uppenbarligen låtit tala om sig i Storbritannien. Han inleder med dessa ord:
”Since last Friday I have been angry. I began by feeling angry towards those who voted Leave, all those who campaigned on that side. Then I felt even more anger towards David Cameron for allowing such a vastly complex, far-reaching, destiny-shaping decision to be made, not through our time-honoured processes of parliamentary democracy, but in a referendum few had demanded, and whose terms and rules (Minimum turnout? Required margin for victory?) had not been debated, so effectively didn’t exist.
 Angry that one of the few genuine success stories of modern history — the transforming of Europe from a slaughterhouse of total war and totalitarian regimes to a much-envied region of liberal democracies living in near-borderless friendship — should now be so profoundly undermined by such a myopic process as took place in Britain last week. I am angry that the UK is now very likely to cease to exist, only two years after the Scottish referendum seemed to secure its future. But anger will make a treacherous guide in our current situation, and it is imperative we think and act coolly. We are where we are, and there is still a huge amount left to play for. I believe, in fact, that in the coming weeks, what we face is a fight for the very soul of Britain.”
För vem stupade de? Minnesplats i Wolverhampton. Foto: Astrid Nydahl
Ishiguro tar fasta på en aspekt av Europeiska unionen som vi är många att ha gjort: drömförvandlingen av vår kontinent från slakthus till liberal demokrati med grannländer i nära nog gränslös vänskap. Ja, vi trodde kanske på det. Men de där orden beskriver ju en utopi, och som alla utopier en totalitär önskedröm som saknar väsentlig förankring i verkligheten. I Sverige är vi, liksom man är i Storbritannien numera, glada för utopier. Jag ska inte vara raljant. Jag förstår att Ishiguro menar det på allvar. För honom är Brexit synonymt med återvändandet till slakthus Europa. Och det är landets själ som står på spel.

Det är ett lustigt – eller i varje fall ett ohistoriskt – argument. När blev Storbritannien denna motsats till slakthuset? Hur såg dess själ ut före EU och hur har den sett ut sedan dess? Är kolonialismens epok bortglömd? Är krigföringen på Nordirland bortglömd? Förhållningssättet till Skottland? Falklandskriget? Samväldespolitiken runt om i världen, är den alldeles bortglömd i resonemanget? Är det inträdet i EU som befriar landet från dess historia, så är det i så fall också ett mycket kortsiktigt argument.

Han försöker sedan i artikeln resonera kring hur han skulle ha agerat själv, vore han en ”ytterhögerstrateg”. Sedan 1930-talet har det inte funnits ett bättre tillfälle att driva landet, ”Little England” och dess främlingsfientlighet in i "nynazistisk rasism", skriver han. Blev det inte lite för mycket där? Ska man uttrycka sig positivt om motsatsen till Brexit bör man akta sig för att ironisera över den egna nationen och använda begrepp som ”Little England”.

Jag är inte särskilt säker på att nej-rösterna avgavs i första hand av några xenonofobiska skäl. Jag tror att det finns mycket enklare förklaringar: en är krasst ekonomisk, en har med självkänsla att göra. Britterna – så kallat vanligt folk – är dödströtta på att se sina välfärdssystem urholkas, levnadskostnaderna dramatiskt stiga och därtill att ständigt få höra att man uppför sig illa mot landets växande muslimska befolkning, som om inte engelsmannen själv visste bäst vem han eller hon var och är. Ishiguros argument:
Yes, I am aware that many Leave voters voted that way wanting to stop “uncontrolled immigration”. I realise that “taking the country back” and “sovereignty” were for many people just euphemisms for “kick out the migrants”.
Inte heller det är jag övertygad om. Att ”sparka ut invandrare” är det kanske inte fråga om. Jag tror snarare att Brexit är ett uttryck för en djup vantrivsel, trötthet och uppgivenhet: vi orkar inte med mer av det här, vi vill ha slut på islams spridning, moskéerna svampliknande uppväxt i minsta lilla samhälle över hela landet, de nya moralreglerna som föreskriver tvångsgifte, omskärelse av små flickor, slöjtvång, vi vill ha slut på gruppvåldtäkterna, terrorattentaten, de ständiga kraven på att det är vi och inte invandrarna som ska anpassa sig.

Det motsvarar inte Ishiguris nidbild. Det är ett stycke verklighet med högst konkreta problem.Varför blunda för dem? Varför inte se hur de hela tiden ökar klyftan mellan folket och den politiska eliten?

Nå, han vill ändå skilja på det han kallar rasister, och vanligt, ”decent people” som blivit allt argare, ”angry and anxious about their lives, and the prospects for their children’s lives”.

Jag vill inte själv bidra till att sprida nidbilder. Så tror jag inte för ett ögonblick att Ishiguro vill försvara det förfärliga som händer runt om i Europa och som inte minst drabbat hans eget London så svårt. Men jag tror att han är naiv. Det som beskrivs som varningar mot fascismen – till exempel som underliggande budskap och ärende i Återstoden av dagen – kan feltolkas och idag uppfattas som bagatelliseringar av en helt annan och ny typ av fascism, den stora plågan islamofascismen, eller jihadismen/islamismen som jag själv väljer att benämna den. 

En sådan förnekelse och bagatellisering är den största olycka jag kan tänka mig, eftersom den bara ser ett av två hot mot friheten i Europa. Att det också finns en ”gammaldags” återuppväckt europeisk nazism och fascism på marsch är jag i högsta grad medveten om (i vårt land representerad av NMR). Ibland ser den ut som en parodi på Hitlers nationalsocialism och Mussolinis fascism. Men ibland ser den faktiskt ut precis som det den är: ett totalitärt hot, en rörelse som mobiliserar människor som slungats ut i marginalen av en politikerklass som hellre värnar sina privatekonomiska privilegier än sina egna nationers grundläggande traditioner, strukturer och folk.

Som så många andra har Inshiguro en "lösning" på dilemmat. Han vill ha en andra folkomröstning. Hade det inte varit så bedrövligt och intellektuellt ohederligt kunde man bara ha skrattat åt det faktum att varje gång en folkomröstning leder till ”fel resultat” måste den göras om.