tisdag 3 oktober 2017

Tom Petty är död

Tom Petty 1950-2017


Det kan kanske te sig banalt för läsare av min blogg, men det är det inte alls för mig. Det finns också i mitt liv några musikaliska höjdpunkter inom den populärkultur jag annars i allmänhet vänder ryggen. Den tradition som går tillbaka till urengelsk Merseybeat (Lennon/McCartney, Gerry Marsden/ Billy J. Kramer m.fl.) och som sedan förenades med den singer-songwriter-tradition vi bäst lärde känna genom Dylan/Cohen- generationen, bars under många år upp av artister som inte härmade utan skapade eget, utvecklade det, rörde vid våra innersta vrår, på samma sätt som en gång i tiden The Great American Songbook hade gjort det.

Tom Petty är död, Tom Petty, vad betydde han i detta lilla hörn av världen? Han betydde 1980-talets Jerusalem med Bob Dylan. Han var en av flera mästare i Traveling Wilburys (med just Dylan, George Harrison och Roy Orbison). 

Med Bob Dylan
Den kanske viktigaste av alla som fanns på scen i Royal Albert Hall för George Harrisons skull. Att minnas Harrison med artister som stod på samma musikaliska nivå kunde bara förvandlas till en högtid, och det gjorde det. Musikfilmerna här är för mina minnens skull. Vill ni också minnas är ni välkomna. Första videon är en av Traveling Wilburys höjdpunkter. Den andra är Tom Petty & The Heartbreakers ofattbara tolkning av George Harrisons Beatleslåt Taxman, från minneskonserten i Royal Albert Hall. Den tredje är ett rejält klipp från 1986 då Petty och Dylan turnerade tillsammans.

Det som en gång bosatt sig i hjärtat... ja, ni vet.











Totalförbud mot Nordiska motståndsrörelsen? Jämförelse med National Action och andra...

Oktober är här! Foto: Astrid Nydahl
"Här resoneras det överhuvud inte längre, här bara marscheras. Bataljonen på marsch har alla rättigheter..." (Ivar Harrie 1936 om den hitleristiska nationalsocialismen)

Nej, jag är inte så dum i huvudet att jag på allvar tror att man kan förbjuda åsikter. Det har jag aldrig trott. Därför är jag också något av det som så nedlåtande kallas "yttrandefrihets-fundamentalist". Jag förespråkar alltid största möjliga tolerans och acceptans av människors uttryck av tankar, idéer och åsikter. Poängen, (måste jag säga det igen?), är ju att verkligt försvar av yttrandefriheten innebär att jag försvarar motbjudande människors rätt att framföra det motbjudande. Så långt är allt för mig glasklart. I deras ögon är jag den motbjudande.

I söndags upprepade jag därför ett gammalt påstående här i bloggen, bland annat i detta lilla fragment: ”Eftersom jag själv hävdar tanke-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihetens principer (med uppvigling till och användande av våld som undantag)…” etc.

Jag har funderat mycket på detta nu. Är jag fortfarande av den meningen att Nordiska Motståndsrörelsen bör få demonstrationstillstånd mot att polisen ytterst avgör  platsen? Nej, det är jag inte längre. Det har ingenting med åsikter att göra. Rakt tvärtom står vi inför människor som vill fysiskt misshandla och ytterst döda oss.

Frågan har malt i mig, inte minst sedan man i Storbritannien har förbjudit ytterligare två organisationer efter att ha tagit landets terrorlagstiftning till hjälp. Skulle inte just "uppvigling till och användande av våld" väga väldigt tungt i denna diskussion? Det tycks förhålla sig så utanför Sverige.

Ur The Telegraph, 5 SEPTEMBER 2017

National Action became first extreme right-wing group to be banned under terrorism laws in December 2016.
The proscription meant that being a member of or inviting support for the organisation is a criminal offence carrying a sentence of up to ten years' imprisonment.  An entry for National Action in the official list of proscribed groups says it is a "racist neo-Nazi group" that was established in 2013 and has branches across the UK which "conduct provocative street demonstrations and stunts aimed at intimidating local communities". Announcing the move to ban National Action, Home Secretary Amber Rudd described the group as a"racist, anti-Semitic and homophobic organisation". 
She said: 
"As Home Secretary, I am clear that the safety and security of our families, communities and country comes first."So today I am taking action to proscribe the neo-Nazi group National Action."This will mean that being a member of, or inviting support for, this organisation will be a criminal offence."National Action is a racist, anti-Semitic and homophobic organisation which stirs up hatred, glorifies violence and promotes a vile ideology, and I will not stand for it."It has absolutely no place in a Britain that works for everyone."

*

Ur The Guardian 28 september 2017:

The home secretary has extended her ban on the neo-Nazi group National Action to two further alias organisations under which it has continued to operate.A parliamentary order proscribing Scottish Dawn and NS131 – also known as National Socialist Anti-Capitalist Action – will come into effect from Friday, making it a criminal offence to belong to or invite support for either group. Conviction will carry a prison sentence of up to 10 years.National Action, described by the Home Office as a neo-Nazi group, was banned last December following an assessment that it was “concerned in terrorism”.
Scottish Dawn är uppenbarligen en identitär organisation, det räcker att läsa deras hemsida för att förstå det. När den nu förbjudits av de brittiska myndigheterna är det möjligt att det öppnar för liknande förbud i andra europeiska länder. Identitärerna är starka framför allt i Frankrike, de har sitt ursprung där, men finns också aktiva i till exempel Österrike.

Då måste vi återvända till NMR. Varför skulle man inte kunna förbjuda organisationen med hänvisning till terrorhot? Flera politiker, bland andra Jimmie Åkesson, har varit inne på den linjen (se här om den saken). Efter deras beteende i Göteborg frågar jag mig om det inte skulle räcka med att förbjuda all deras verksamhet på gator och torg med hänvisning till att de utgör ett hot mot civilsamhället, mot vanligt hyfs och ordning i offentliga miljöer, och mot enskilda individer utanför den egna kretsen. Ett totalförbud kan man överväga utifrån det självklart men tydligen ändå så svårbegripliga faktum att deras existens, redan den, är en förbrytelse, då de för vidare arvet från den tyska nationalsocialismen som begick så ohyggliga brott att de inte ens behöver exemplifieras här och nu.

”Ja, men AFA då…” – jag hör redan argumentet och jag delar uppfattningen att denna krets, med organisationsnamn eller ej, utgör samma fara. Det som är extremt och väldigt typiskt för Sverige är att de här i hög grad representerar den offentliga ideologin i landet. De representerar den rådande ordningen, alldeles oavsett vad de själv säger.

Låt mig avslutningsvis citera två av NMR:s programpunkter. De är nog så talande för den som undrar hur det står till med arvet från Hitler gentemot det judiska folket:

”Nordiska motståndsrörelsen vill: Med alla tillgängliga medel (...) verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperar större delen av vår värld (...) Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas."

Räcker detta för ett förbud? Det borde göra det, men är naturligtvis inte användbart eftersom vi idag har en rörelse – den islamistiska – som är så oerhört mycket större än den nazistiska, och som åtnjuter hela den vänsterliberala politiska klassens respekt. Dilemmat är uppenbart och kan förklara varför man överlåter hela saken till lokala polismyndigheter. 



måndag 2 oktober 2017

Katalonien, friheten, oberoendet och sönderfallet

Foto: Astrid Nydahl

Det värsta med nutidens skurkar är ju att de är övertygade om att de är goda. 
Man ska inte tala om en dialog mellan folken, inte om vänskap mellan nationerna. Om det finns någonting sådant, så går det genom den enskilda människan. När Blaise Pascal lever vidare i en tysk, för att denne läst honom, eller när Goethe lever vidare i en fransman eller en svensk, så börjar jag tro på samförstånd, men inte på något annat sätt.  
(Peter Handke, Svenska Dagbladet 2/10-2017)

Ja, nog är det en märklig tillfällighet att man just idag får läsa en större intervju med Peter Handke i en svensk morgontidning. Det jag tänkt mig som rubrik var nämligen ”Europa står inför sitt sönderfall – inte sitt sammangående”.

De kusliga scenerna från söndagens Katalonien kommer att bli ikoniska för framtiden. De piskande spanska poliserna med svartrökta hjälmvisir  – ditkommenderade från andra provinser – är i mina ögon dödsmaskiner, anonyma, gömda bakom sina rustningar,  som är redo att begå vilka våldshandlingar som helst, om och när de ges order om det från Madrid.


Detta är den goda maktens verkliga ansikte. Detta är ”vänskap mellan  nationerna”. Katalanerna kan säkert sin historia. De vet att sådant bara är munväder. De vet att olika nationer som ingår i stater ytterst och alltid driver åt olika håll och att det finns en överordnad och en underordnad part. Katalanernas vilja till oberoende är inte något som fallit från himlen, rakt tvärtom har den konkreta, påtagliga orsaker i vardagslivet.

Titta på de svarta maskinmänniskorna när de piskar äldre kvinnor blodiga! Se hur de släpar människor i håret samtidigt som de slår med sina stålbatonger. Så ser det överordnade ut i Europa 2017.

Den ständigt berusade Ledaren för vår europeiska union kan samtidigt, bättre än någon annan, vara en symbol för det som sker. Det är en dekadens vi bevittnar. Ett sönderfall. Det monster som EU utvecklades till står i de flesta avseenden i direkt motsättning till visionerna och drömmarna. EU är inte en union av fria nationer längre. De fria nationerna är idag underordnade EU-diktaten, i stort och i smått. Hur Bryssel agerar mot Storbritannien är i sig en pinsam illustration av hur denna smutsiga hantering ser ut i praktiken; förnedringen är grundprincipen, en vägran att acceptera landet som en fri nation och som en nation vilken nu genomför resultatet av en folkomröstning. Likheterna med det våldsamma och förnedrande som nu pågår i Katalonien är i det avseendet kusligt stora.


När Brexit genomförts, när Katalonien blivit självständigt, när… ja, det är bara att försöka tänka några meter framför sig själv så inser man att det kommer mer av samma sak. Vad vill skottarna? Vad vill baskerna? Hur ska framtiden bli för Nordirland, Färöarna, Grönland? Hur ser det ut om tio år med Korsikas juridiska status? Vad var det nu Lega Nord i Italien ville? Vad med Belgiens olika nationer och språk… just så måste vi förstås fortsätta ställa frågorna.


Man ska absolut läsa Peter Handke. Men man ska, mitt i hans träffsäkra yttranden idag, också minnas att han dessvärre krupit för några av samtidens värsta. Men det är inte det jag tänker på idag. Idag tänker jag på att han träffade alldeles rätt. Det är de goda, maktens goda, som bankar skiten ur människor när de vill rösta om sin egen framtid. 

Kan man vara medlem i Sveriges Författarförbund? Principiella och personliga reflektioner

Foto: Astrid Nydahl
Det finns många såväl komiska som tankeväckande enradingar om att vara medlem i någon organisation. Bland annat sägs det ju att man ska förhålla sig avvaktande till organisationer som kan tänka sig att som medlem ha en sådan människa som jag. Något fel måste det vara.

Nå, sedan jag definitivt bröt med den organiserade vänstern, 1979-1980, har jag varit medlem i tämligen harmlösa sällskap.

Jag var länge medlem i Svensk-danska författarsällskapet. Det tedde sig självklart att värna goda relationer mellan skånska och danska författare.

Av liknande skäl var jag medlem i Författarcentrum/Syd som bland annat förmedlade uppdrag i skolor och på bibliotek. Det fanns en tid då jag hade en stor familj att försörja.

Jag blev invald i Svenska P.E.N. 1987. Dåvarande sekreteraren, Lars Grahn, kallade mig som medlem i ett brev i januari det året. Där stod det bland annat: "Invalet förutsätter att Du godkänner de principer som finns uttryckta i Internationella P.E.N.:s charter." Ja, det var en självklarhet. Jag stödde helhjärtat P.E.N (x). Principiellt göra jag det fortfarande, men jag är inte längre medlem. Skälet till mitt utträde var det som hände bland andra Lars Hedegaard i Köpenhamn, som nekades medlemskap för att han skrev islamkritiskt. Det ledde till att danska Trykkefrihedselskabet bildades, resten är historia. Mitt utträde kom av den anledningen ytterst lägligt, då organisationen här i Sverige hade en av de allra värsta och mest politiskt korrekta ledare man kan föreställa sig. Jag är glad att jag lämnade.

Sveriges Författarförbund (SFF) har jag varit medlem av sedan debuten 1974-1975. Jag har alltid varit en stolt medlem. Förbundet har varit av stor betydelse för den status svenska författare och översättare idag åtnjuter i den litterära världen, inte minst i relation till bokförlagen. Under tidiga medlemsår var jag aktiv med närvaro på stämmorna, jag skrev i förbundsorganet Författaren, jag deltog i vårt ofta saboterade arbete för Charta 77 etc, etc.

Har jag funderat på att lämna SFF? Kanske intuitivt, känslomässigt, men rationellt har mina tankar aldrig lett till ett sådant beslut. SFF är på sätt och vis vår fackförening, även om vi inte har dessa föreningars juridiska status. Vi saknar dessutom a-kassa. Av självklara skäl gör vi det.

Men nu, i dessa yttersta tider, tänker jag varje dag att jag borde begära utträde, främst i en konkret protest mot förbundsledningens kapning av oss medlemmar. Denna ledning har gjort vårt förbund till en aggressiv politisk organisation, och på sitt program har den hela pk-ideologin. Den predikar censur och förbud, i uppenbar motsättning till hela förbundets historia och mening. 

Vår nuvarande ordförande är en politisk vänsteraktivist som styrs mer av elitära maktambitioner än av intellektuella, litterära passioner, han har byggt upp en krets av lojala soldater med samma agenda. Han marscherar tillsammans med dem, med silvertejp för munnen, som ville han antyda att någon tagit hans grundlagsskyddade yttrandefrihet ifrån honom. Det är i själva verket tvärtom, han åtnjuter samma friheter som alla andra, inom ramen för vår grundlag. Silvertejpen är ett propagandanummer, ingenting annat, och det är en skam att en ordförande för en författarfacklig organisation uppträder som propagandist.

Mindre viktigt för icke-författare, men av största vikt för oss som är med i organisationen, är att de förvandlat vår fackliga medlemstidning, Författaren, till ett organ för politiskt korrekt vänsteraktivism, med den på området redan legendariskt extrema Lisa Bjurwald som chefredaktör. 

Det är vidrigt. Men nej, de ska inte få mig att lämna SFF. Det kommer en dag när de är bortspolade. Förmodligen inte i min livstid, ty den generation intellektuella de tillhör är förlorad, den älskar de tomma gesterna, den pompöst uttryckta och icke-poetiska godheten och känslan av att tillhöra den yttersta makten, den dominerande, näst intill monopolberoende mediala. Man kunde önska att de ägnade mer tid åt sina författarskap.

Eftersom jag själv hävdar tanke-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihetens principer (med uppvigling till och användande av våld som undantag) vill jag också i detta sammanhang använda mig av den demokratiska rättigheten att kritisera en organisation där jag själv är medlem. Frågan är om den nuvarande nomenklaturan finner sig i det.

(x) Our name was conceived as an acronym: ‘Poets, Essayists, Novelists’ (later broadened to ‘Poets, Playwrights, Editors, Essayists, Novelists’)


söndag 1 oktober 2017

Två nya islamistattacker

Det blev två nya islamistattacker under söndagen (så här långt): en i Marseille och en i Edmonton. Den "franska" med knivar och Allah-rop med en ung kvinnas hals avskuren och en knivhuggen till döds, den "kanadensiska" utförd med bil. I London, på Oxford Street, har man avvärjt en attack. Det är inget vi talar om. Nazister i Göteborg smäller högre på den svenska hemmamarknaden (och det ska det göra förstås, kan bara inte låta bli notera hur det ena tar ut det andra), och mycket seriöst är ju det faktum att man i Spanien skickar de hårda grabbarna - således poliser från andra provinser än den katalanska - att bära bort äldre damer i håret och att skjuta mot folkmassor med gummikulor, för att de vill rösta för självständighet. 

Kalle Strokirk är fullt aktiv. Två nya teckningar av honom kan kanske illustrera den gångna helgen?





Polisen öppnar eld i Barcelona! Folkomröstning i Katalonien idag. Bosnien igår

Äger det inte en särskild signifikans när polis - statens med våldsmonopol utrustade makt - bär ut valurnor för att förstöra dem?

Jag är mycket rädd för det katalanska skeendet idag. Vad blir den långsiktiga effekten när en statsbildning - den spanska - krackelerar på grund av en nationalitet inom statsbildningen som visar längtan efter oberoende och frihet? Kanske krackelerar den inte. Kanske är den sammanhållande kraften större än så, och det får tiden visa.

Kataloniens flagga

Man kan få en utmärkt historielektion av vårt lands främste kännare på området, Nathan Shachar, i DN idag:
När Katalonien föll till Francos rebeller i början av 1939, var det klart att bestraffningen skulle bli något alldeles extra. Katalanska anarkister hade bränt kyrkor och mördat nunnor, men värre var att katalanerna utmanat Spanien, dess idé och dess gränser. Hade republiken vunnit kriget så hade de passat på att slinka ur Spaniens grepp. Det gällde, sade Francostatens organisatör Ramón Serano Suñer, ”att utrota den katalanska nationalismen”. 
När arbetslösa lantarbetare från den spanska södern började flytta till Barcelonas fabriksområden, var Franco belåten. Så skulle katalanismen spädas ut med riksspanskt sinnelag!”Liksom Bibelns städer Sodom och Gomorra”, som brändes i en eldstorm, skulle Barcelona renas från ”separatismens och anarkismens kräftsvulster”.
För ockupationen av Barcelona sökte man med flit de mest ”hatiska soldaterna” i rebellarmén, carlister från Navarra. Präster från Spanien sattes att predika i Kataloniens kyrkor, där de kallade de bedjande ”katalanska hundar”.
Katalanska språket förbjöds, och många bybor som inte kunde något annat språk arkebuserades eller våldtogs för att ha talat det. Francos vapenbroder från kolonialkrigen i Afrika, Muhammad ben Mizzian, berömd för sina grundliga våldtäkter i ”röda” spanska byar, gavs fria händer i södra Katalonien. De katalanska arkiven fördes bort som krigsbyte.
Kan man jämföra med andra, liknande situationer? Jag tror att man i alla fall kan se vad som händer om utvecklingen blir ostyrbar. Jag tänker nu närmast på de tidiga 1990-talsåren i det forna Jugoslavien, och särskilt då på det som ledde fram till Bosnienkriget, den då ojämförligt värsta katastrofen på europeisk mark efter andra världskriget:
Sommaren 1991 hände så det oundvikliga: Slovenien och Kroatien lämnade federationen och Jugoslavien splittrades. Följden blev att den serbdominerade federala jugoslaviska armén gick in i båda republikerna. Konflikten i Slovenien var över redan efter tio dagar. I Kroatien däremot, som hade en betydande serbisk minoritet, utvecklades situationen till ett blodigt inbördeskrig och milisstyrkor (där de kroatiska tog efter Ustasja och de serbiska tog efter tjetnikerna) utförde brutala illdåd innan vapenstilleståndet i januari 1992.
I Bosnien ställdes situationen på sin spets och under månadsskiftet februari–mars 1992 röstade man om självständighet. En majoritet av bosniakerna och kroaterna röstade för oberoende medan de flesta serber bojkottade valet.
Den bosniske presidenten, bosniaken Alija Izetbegovic, försökte länge gå en svår balansgång mellan folkgruppernas intressen men alla försök till en fredlig lösning misslyckades. Under tiden hade landet hunnit splittras: Republika Srpska – en bosnienserbisk republik under ledning av Radovan Karadzic – hade utropats i landet. Så när de 20 000 demonstranterna tågade genom Sarajevo den 5 april var det helt enkelt för sent – krutdurken hade antänts. (från tidskriften Militär historia).

Dagen efter? Dagen före? Dagen också idag

Omslag till min bok Världens jude (Studiekamratens förlag 1991)

Är det inte för bedrövligt, det som pågår? Gator och torg med islamister och nazister. Centralregeringar som vill trycka ner en frihetslängtande del av nationen (var observanta på vad som sker i Katalonien under söndagen, lyssna särskilt till EU:s tystnad). Antisemitiska brott över hela Europa. Soldater tungt beväpnade vaktar Köpenhamns synagoga. Yom Kippur får en svensk skugga över sig. Blicka ut över vår kontinent. Stanna särskilt till i London, Bryssel, Paris, Berlin... stanna till och hör hur ett stöveltramp låter när det är både mentalt och fysiskt.

***

Allt som sägs och skrivs i judiska ämnen har alltid en skugga över sig. Denna skugga behöver inte vara synlig, den finns ändå där alltid. De förföljelser och massmord som drabbat judar över världen kan aldrig frikopplas från den kultur, politik och litteratur som utvecklats bland dem. Tiden efter den nazistiska förintelsepolitiken och hela den sovjetledda förföljelsen och pogromerna är alltid en del av den historia som måste nedtecknas. 

Vi vet att judehatets olika ideologiska och teologiska skikt åter formuleras, inte bara i den arabvärld som omger staten Israel utan också i hela Europa, USA och Ryssland. Antisemitismen tog aldrig någon paus, den föll bara ur fokus under en period präglad av alltför stor och ogrundad optimism. Det behöver inte bo några judar i ett land för att det ska förekomma antisemitism där.

För många år sedan samtalade jag om detta med en av Stockholms ledande, judiska intellektuella. Han sa att han var hjärtligt trött på att allt judiskt hela tiden skulle omtalas med ordet Förintelsen infogat, oavsett om det handlade om gamla östjudiska fiskrecept eller samtida israelisk politik. Jag sa att jag kunde förstå honom. Jag skulle ha uppfattat det som groteskt om jag själv skulle tvingas – av moraliska, politiska eller andra skäl – förhålla mig till en historisk katastrof i allt jag gör. 

Som skåning skulle jag inte ha svårt att finna motiv från de avgörande krigen för fyra hundra år sedan. Men jag slipper ju det. Skåne räknas med självklarhet som en del av Sverige idag. Jag behöver inte stå upp och tala om de gamla krigens offer. Om jag gör det för mycket skulle jag bara uppfattas – och omtalas – som lokalpatriot och separatist.

För världens judar är det inte lika enkelt. De historiska skuggorna går så långt tillbaka, och kulminerar i ett groteskt folkmord under andra världskrigen, att de kanske för alltid måste hållas i levande minnet. De förminskas därmed inte till att vara blott skuggor, utan också präglande och avgörande faktorer för en judisk identitet, oavsett om den definieras i religiösa, agnostiska, politiska, nationella, kulturella eller andra termer.

Jag lär återkomma. Också till detta.