söndag 24 september 2017

Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten

Här satt vi idag, det var 18 plusgrader, strålande solsken, nästan vindstilla, söndagen den 24 september 2017 vid Östersjön, i Olseröd. Nästan inga andra människor, bara några söndagsströvande par med hund nere vid vattenbrynet, två små barn, några fåglar, annars bara bruset från havet, de tysta tankarna och värmen uppifrån. Foto: Astrid Nydahl
”Att ett samhälle ska ha en gemensam värdegrund är, när allt kommer omkring, ett totalitärt anspråk. Råder hyfsad pluralism bör etisk avvikelse vara det statistiska normalfallet. Den rumsrena totalitarismen framträder allmer som vår tids mara. På så vis blir det en motståndshandling att pressa begreppen på innebörder.” (Anders Björnsson, ur Meditationer i motlut, 2007)


Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten, så lyder underrubriken till min höstbok, Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden. När vi under bästa tänkbara omständigheter satt vid just Östersjökusten under söndagsförmiddagen slog det mig hur livsavgörande dessa timmar och platser är. Utan dem hade väldigt lite blivit skrivit. Utan dem hade jag förmodligen inte ens orkat leva. Jag har nu hittills fått 23 bonusår med Astrid, vi möttes nämligen i augusti 1994. Det har, allt sedan första dagen, varit vändpunkten för mig. Och det avspeglas också i mitt skrivande och min bokutgivning. Sedan 1994 har jag på olika förlag publicerat hela 28 böcker! 

Den första efter vårt möte blev en liten diktsamling med den självklara titeln Till min älskade. Dikter i kärlekens tid, med vackra svart-vita fotografier av klippor och kuster av Carsten Hill (då hade jag inte den blekaste aning om att Astrid skulle utvecklas till en fantastisk fotograf!). Sedan blev det böcker som Simone och fjärilen om Simone Weil 1995, sviten Politisk geografi, tre volymer åren 2002-2005, mina fyra böcker om Lissabon och fadomusiken, en stor volym samtalsessäer med tio nordiska författarinnor, Skrivandets portar (med bland andra danska Suzanne Brøgger, svenska Agneta Pleijel, Anne-Marie Berglund och finlandsvenska Birgitta Boucht), och efter det mina böcker om islam, islamismen, uppgörelsen med den monolitiska och enfaldiga multikultur-ideologin/kulturrelativismen, och inte minst mina lite stadigare volymer om Birmingham (Black Country - med den utförligt snåriga underrubriken Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter) och Malmö (Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö).

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Nå, vi går in i en ny vecka. Kanske blir det fler sittningar vid Östersjön, det beror både på vädret och hälsan. Jag genomgår just nu en mycket besvärlig process i det avseenden.

Oavsett vilket är ni välkomna att förbeställa höstboken, den kostar nu bara 225:- inklusive frakt. När den levererats från trycket senare i höst blir priset 275:-

Ni når mig som vanligt med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com



Pascal Bruckner om sin Hitlerbeundrande far - och romanen/filmen Bitter Moon

En av många laddade scener i Bitter Moon

Låt mig återvända till Pascal Bruckner. Närmare bestämt till en artikel från Tablet Magazine med titeln My Father, the Anti-Semite:

“Your father is the only one who ever succeeded in taking advantage of the Jews. I don’t know how he did it.” So Pascal Bruckner’s father René said one day to his grandson. The father remained a fanatical follower of Hitler even 60 years after the Nazi downfall. The son went in the opposite direction, toward friendship with French Jewish intellectuals like Alain Finkielkraut, and a partnership with Roman Polanski (Bruckner wrote the novel on which Polanski based his movie Bitter Moon). Bruckner’s first marriage was to a Jewish woman, his second to a Belgian of mixed Jewish and Tutsi ancestry. And so Bruckner’s father, his head still in the Fascist clouds, was treated to Jewish and mixed-race grandchildren.
Pascal Bruckner i Tablet Magazine

Nå, vad är nu detta? Ni som läser sådant jag plockar av Bruckner har kanske tänkt i en helt annan riktning. Det skulle jag tro och jag behöver inte ens säga i vilken riktning jag tänker eftersom det är uppenbart.
These days Bruckner, the celebrated French intellectual, has been thinking about his father, the anti-Semite. The elder Bruckner died in 2012, and now Bruckner has published a book in France, Un bon fils (A Good Son) about their relationship. 
“Anti-Semitism was his fuel; it’s what made him live and get up every morning. From the beginning of his adult life to the end, hatred of Jews was his reason for being,” Bruckner told me when I interviewed him this spring in Houston, Texas. “When I was a kid, the word ‘Jew’ was pronounced every day, for breakfast, lunch, and dinner,” Bruckner added. “As he was very violent and mean to my mother, I eventually started to identify with the people he hated.”

Parentesen ska vi nu återvända till: (Bruckner wrote the novel on which Polanski based his movie Bitter Moon). Jag är, till allt annat, en passionerad cineast, det är en egenskap jag delar med andra jorden runt. De flesta människor jag möter tror att jag hänger över en bok eller ett manus i datorn dygnet runt. Det stämmer inte. 

Varje kväll året runt försöker jag se en bra film. Det lyckas förstås inte alltid. Jag hyr mycket film. Men vi har under årens lopp här hemma byggt upp ett tämligen omfattande cinematek. Till det kan man alltid återvända. En av de filmer som skakat om mig rejält och som jag därför återvänder till är Roman Polanskis film Bitter Movie. Den bygger alltså på en roman av Pascal Bruckner. 

Har du tid och lust behöver du inga pengar. Du kan se trailern här, och hela filmen finns gratis på nätet, men man måste registrera sig för att få tillgång till den (och det är skälet till att jag tog bort den här i bloggen, här ska registreras så lite som möjligt). När jag ser den filmen tycker jag mig ana något som djupt präglat Bruckner sedan barndomen. Jag kan ha helt fel, men så slår mig tanken. Det är under alla omständigheter som det är mycket dumt att inte ha sett. 

***


Trailern för Bitter Moon:







lördag 23 september 2017

Religionsfrihet, allas lika värde, frihet från fruktan... vad mer för floskler?

Fredens religion finns på våra gator liksom ensamvargarna. På våra gator!



Bojkotta bokmässan? Tror vi inte på yttrandefriheten som en absolut och reell medborgerlig rättighet?

Foto: Astrid Nydahl

"Jag kommer aldrig, aldrig att tveka om att inte bojkotta en bokmässa eller någon annan plats där det finns de som står för andra värderingar än mina. Jag citerar Noam Chomsky: 'Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på den alls.'" (Binnie Kristal-Andersson i Författaren nr. 3/2017, just utkommen)

Bokmässan närmar sig. Jag känner många som ska åka dit (själv "bojkottar" jag detta marknadsspektakel sedan 25 år, sist var jag där som redaktör för Studiekamraten, det var ett motbjudande skådespel); vänner, kollegor, författare som är mig bekanta, förläggare också.

Jag läser i nya numret av Författarförbundets medlemstidning en diskussion mellan en handfull medlemmar om huruvida man ska bojkotta eller ej. Frågan ställs med anledning av att veckotidningen Nya Tider medverkar för andra gången. Jag fann genast Binnie Kristal-Anderssons resonemang förnuftigast. När hon citerar Chomsky blir det mitt i prick: antingen tror vi på yttrandefrihet, eller så gör vi det inte. 

Det finns ingen selektiv yttrandefrihet. Det finns ingen frihet alls om den skiljer på "riktiga" eller "felaktiga" åsikter. Varför är det just i Sverige så svårt att förstå och hävda det? Blev vårt land ändå så totalitärt tankelikriktat under de många och långa åren av efterkrigstida socialliberal konsensuskultur? Att jag ens ställer mig den frågan är skrämmande, av det enkla skälet att det säger något om hur en människa som föds fri kan formas till nästan vad som helst. 


fredag 22 september 2017

Ulf I. Eriksson: Ett möjligt liv. Angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande (Exempla)

Foto: Astrid Nydahl

”Man är blott där man flyr” (Vilhelm Ekelund: ur Det andra ljuset)

Det verkligt uppfordrande med Ulf I. Erikssons nya bok är hans återkommande tanke – hämtad från såväl Nietzsche som Almqvist och bokens huvudperson Vilhelm Ekelund – på att göra sig fri genom egendomslösheten, oberoendet av tingen, berömmelsen och respektabiliteten, ”styrkan ligger i att intet ega”.

Detta är också utgångspunkten för min läsning. Ulf I. Erikssons eget författarskap ansluter på självklaraste sätt till denna tanke. Hans läsning av Ekelund och andra blir därför i hög grad en valfrändskapens läsning. Inte att känna igen sig, inte i första hand, utan att dela utgångspunkt i livshållningen. Så heter också den nya boken Ett möjligt liv. Den består av essäer och texter publicerade i olika tidskrifter (som t.ex. Gnosis, Ord&Bild, Res Publica) under perioden 1979 – 1992, medan bokens längsta essä, Den halkyoniska tonen skrevs hösten 2016. Eriksson skriver själv i förordet att detta nu sammanställda material ”kan förstås som ett antal ovetenskapliga introduktioner till Ekelund utan att innehålla alltför vidlyftiga redogörelser och utredningar. Först detta minimum kan möjligen ge en föreställning om rikedomen i hans begreppspoesi.”

Vilka är vi, moderna människor? Jag tror uppriktigt – efter 65 års erfarenhet av det ”mänskliga” livet – att Ekelunds något äldre diagnos står sig. Eriksson citerar ur Passioner emellan: ”Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under”. Vi har väl alla mött dem. Kallat dem översittare, karriärister, lismare, anpasslingar. Ekelund hade inte haft mycket till invändningar mot våra öknamn på dem. Ty vi är överens i sak.

Hur kan man anpassa sig, ens ansluta sig, till en mänsklighet och ett samhälle på sådana premisser? Hur leva i ”frivillig träldom”? Det kan man inte. Man väljer flykten. Man väljer den inre exilen. Och just flykten är ett begrepp som Eriksson reflekterar mycket kring.
”För Ekelund – denna andens gruvarbetare – vidgas ovidlådenhetstanken sålunda till att betyda ’äreslöshet’; den antar, som Pierre Naert påpekar, innebörden av ’flykt från världen’. Flykttanken ger åt begreppet dess mystika accent. ’Det enda argument som duger för den flyende är den blanka färd, hvars namn är – Oafhängighet’ (Campus et dies)”. 

Det finns så väldigt mycket mer i denna bok jag kunde ha nämnt eller citerat. Men jag stannar här med det självklara tillägget att jag rekommenderar den till var och en som vägrar anpassa sig till eller vara en del av den sjukdom vår tid och vårt samhälle är. Lämplig vore den kanske också för de slickande figurer som väljer lakej-idealet, kanske finns det någon i den kretsen vars hjärta ännu skulle förmå pumpa lite friskt blod?

Tidigare om författaren här i bloggen om hans bok På intet stå från 2015.