torsdag 21 september 2017

Tyskt krigs-DNA eller "bara ad Hitlerum"?

Foto: Astrid Nydahl

Får jag fresta ert tålamod idag också? Då skulle jag vilja citera ett rejält stycke ur en betydligt längre essä av Theodore Dalrymple. Den publicerades i våras och kan läsas i sin helhet här.

Ni vet att jag har ett särskilt gott öga till Dalrymple. Hans böcker är en fröjd att läsa. Det är något alldeles speciellt som föds ur hans kombinerat brittisk-franska liv. Han har varit fängelseläkare, av sådant lär man sig mycket. Men framför allt är han en skarp analytiker av det märkvärdiga som sker med Europa idag.

Här, på New Street i Birmingham, satt jag våren 2012 och läste två av Dalrymples böcker. Rekommenderas! TN

I essän jag vill visa er diskuterar han ”Hitler-argumentet” mot bakgrund av Angela Merkels beslut att öppna dörren för en miljon individer ur de långa folkvandringsleden.

When the German chancellor, Angela Merkel, decided to take in 1 million migrants and refugees (the precise numbers have yet to be established and probably never will be), it is difficult to believe that thoughts of Hitler and Nazism were far from her mind. Hitler believed that the German national interest was the touchstone of morality; anything that served it, in his opinion, was justified. So catastrophic was this monstrous ethic that for a long time, it seemed virtually impossible for anyone other than a neo-Nazi to speak of the German national interest. When Germany won the soccer World Cup in 2014, the nation exploded in joy and celebration.
 
Newspapers suggested that Germany had finally overcome its postwar feelings of guilt, so that it was possible for Germans to express an unapologetic pride in their country. This, however, seems false: everyone understands that, in this context, sport is unimportant, a distraction. A rally to celebrate the German trade surplus as a vindication of the German people compared with its neighbors would be another thing entirely—and it is inconceivable that it would take place. One can imagine no policy more distant from Hitler’s than Merkel’s acceptance of the million migrants. Her gesture says: we Germans are as far from Hitler as it is possible to be. We need not think whether the policy is wise or just; it is sufficient that it should distinguish us from what we were before.
It is not only in Germany, however, that the national interest may not be mentioned for fear of appealing to Nazi-like sentiments; indeed, any such appeal routinely winds up labeled as “far right,” a metonym for Hitler or Nazism. The identification is a means of cutting off whole areas of inquiry, nowhere more so than in the question of immigration.
One of the justifications for the European Union that I have often heard is that it brings peace to the continent. This, usually unbeknown to its proponents, is an argument ad Hitlerum, for the likeliest source of war on the continent is Germany: Portugal would never attack Denmark, for example, or Sweden Malta. No: what is being said here is that the Germans, being Germans, are inherently militaristic and racist nationalists, and the logical consequence or final analysis of these traits is Nazism; and that unless Germany is bound tightly into a supranational organism, it will return to violent conquest. I personally do not believe this. 
Nå, fundera gärna på det avslutande resonemanget här och applicera det också på andra länder: är en övernationell struktur, till exempel en union av Sovjetunionens eller Europeiska Unionens slag, en förutsättning för att krigiska, aggressiva och nationalistiska politiska böjelser och traditioner ska kunna hållas korta? Dalrymple tror inte det. Själv har jag kommit en bit på vägen i revisionen i det tänkande och de illusioner som fick mig att en gång i tiden rösta ja till ett svenskt EU-medlemskap. Vad väntar oss?

onsdag 20 september 2017

Patrik Hermansson, det hade inte behövts något wallraffande!

Foto: Astrid Nydahl

DN har fått åka ända till Amerikat för att kunna berätta historien om en ung svensk man som "infiltrerat" altright-rörelsen, den som finns i såväl USA som Europa och som har en särskild rottråd i Sverige. Så här lyder inledning på berättelsen:

NEW YORK. DN:s Björn af Kleen har träffat den 25-årige svensken Patrik Hermansson som under ett års tid wallraffat bland amerikanska och brittiska nazister. Han presenterade sig som ”Erik Hallberg”, en politisk flykting från vänsterdiktaturen Sverige (...) Vittnesmålen ska bli en dokumentärfilm om tillvaron i den amerikanska och brittiska så kallade alternativhögern, ”alt-right”, producerad av den brittiska organisationen Hope not hate. I dag avslöjar Patrik Hermansson sin riktiga identitet, genom denna artikel i Dagens Nyheter och en annan i New York Times. Hermanssons högerextrema alias ”Erik Hallberg” upphör därmed. 
Har härmed något sensationellt framkommit? Nej, jag vill hävda att detta är en tidstypisk media-anka. Hur så? 

För fem år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok om identitärerna, i Sverige och internationellt. Av naturliga skäl vände jag mig till människor som driver Motpol, Identitär idé och andra. En av de första jag hade kontakt med var Daniel Friberg, nu en ledande person i altright-rörelsen. Han var vänligheten själv. Hjälpsam, artig. Vi samtalade mycket länge, han borta i Indien och jag här hemma. Vi talade allmänt om vad den "nya högern" är för något, om Identitär idé som han var den drivande mannen bakom, om Motpol och om den identitära rörelsen i Frankrike. Han gav mig all den information jag behövde. 

Han ledde mig också vidare till andra personer, en del av dem intervjuade jag, som den svenske arkeofuturisten John Järvenpää, redaktören för Nya Tider, Vávra Suk, jag läste och analyserade texter av Jonas de Geer, Joakim Andersen (signaturen Oskorei som numera skriver under eget namn), Alain de Benoist, bloggaren som kallade sig Solguru, Tobbes Mediablogg, Markus Willinger, Guillaume Faye, Michael O´Meara, David Hamilton, Tomislav Sunic, Paul Gottfried, med flera... 

Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag fick fram ett material som gav en rättvisande och tämligen djupgående bild av det som skulle bli altright-rörelsen. Hade jag behövt wallraffa för det? Absolut inte. Daniel Friberg, Joakim Andersen, John Järvenpää, Vávra Suk och andra var mycket tillmötesgående. De bemötte mig aldrig med ett spår av konspiratorisk misstänksamhet. Ändå vill jag tro att de var och är väl förtrogna med min person och mitt författarskap. Att t.ex. närma sig Suk var för mig mycket enkelt, eftersom jag var införstådd med hans pappas mångåriga engagemang i Charta 77-rörelsen hemma i Tjeckoslovakien under de kommunistiska diktaturåren. 


Den mediala anka som Hope not Hate, DN och New York Times släppte var alltså inte mycket att hänga i julgranen. Att träda fram som infiltratör kittlar just de människor som normalt låter sig kittlas av allt skvaller som är politiskt korrekt. Det är billigt och tidstypiskt. För säkerhets skull vill jag tillägga att jag inte utsatts för några obehagligheter från Friberg, Andersen, Suk eller någon annan för att jag skrivit - och ofta skriver - kritiskt mot dem. Så "agent Hallberg" kan nog sova lugn där borta i London.


Hade inte min bok Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism utgiven 2014 varit helt slut hade jag gärna skickat den till DN. Å andra sidan finns den alltjämt att köpa som e-bok.


Det fanns inte en enda morgontidning som ville recensera min bok. Endast Malmöbaserade Kvällsposten gjorde det på sin kultursida. Varför var ingen intresserad? Jag tror jag vet svaret. Min bok var ett seriöst försök att analysera och förstå ett samtidsfenomen som sedan dess vuxit och fått större inflytande. Fast utan wallraffande och agent-beteende blir intresset svalt.

Nu lämnar vi ankorna åt sitt öde och fortsätter att, i lugn och ro, utforska politiska miljöer vi vill lära oss mer om. Hope not Hate har inte erbjudit mig någon sådan kunskap.


När vänstern förlorat allt återstår endast islamismen

Foto: Astrid Nydahl

Hur förhåller det sig nu med religionskritiken i relation till yttrande- och tryckfriheten? Hur förhåller sig vänstern? Låt oss ta legendariska Charlie Hebdo som exempel. Har denna satiriska publikation ägnat sig åt att ”förfölja muslimer”? Den anklagelsen har svirrat runt som ett slags förklaring till den fasansfulla massakern 2015. Men det är sannerligen ingen förklaring. Det är en politiskt korrekt ursäkt. Pascal Bruckner skriver:

The Parisian daily Le Monde notes that the satirical publication Charlie Hebdo had devoted only 4 percent of its covers to representations of the Prophet Mohammed, whereas it has been mocking Jesus, Moses, the Dalai Lama, and the pope for 40 years—but this 4 percent earned it a collective assassination by Islamist killers on January 7, 2015. And for criticizing two French Islamist groups with ideological complicity with the Charlie Hebdo murderers, I found myself dragged before a tribunal and charged with defamation. I won the trial—fortunately, since what I was saying was the simple truth.

Bruckner lever fortfarande. Men man försökte fälla honom som kriminell för att han ville visa hur franska islamister bär ansvaret för Hebdo-massakern. Han är inte ensam om det ödet. Det är som om västerlandets juridiska, politiska och intellektuella elit fått för sig att varje form av kritik riktad dels mot religionen islam, dels mot islamismens mordiska attentat, skulle vara ett brott. Är det ett brott? Ja, det är vad vi förknippar med Orwell och begreppet tankebrott. En felaktig tanke. En tanke som denna juridiska, politiska och intellektuella elit uppfattar som ett hot mot den rådande ordningen. Förresten, är det verkligen rätt att kalla denna treenighet för elit? Jag tror inte det.

Däremot kan vi vara överens om att makten i alla dessa tre avseenden lutar sig mot en alltmer förvirrad och vilsegången vänsterströmning. Vänstern i västerlandet har gått från att vara motmakt, opposition och revolutionärt sinnad till att bli maktens yttersta grindvakt och ideologiska försvarsmur. Pascal Bruckner finner det ytterst märkligt, men hans förklaring är den enda rimliga.

And here is where the strangest factor in the whole Islamophobia controversy emerges: the enlistment of a part of the American and European Left in the defense of the most radical form of Islam—what one might call the neo-Bolshevik bigotry of the lost believers of Marxism. Having lost everything—the working class, the Third World—the Left clings to this illusion: Islam, rebaptized as the religion of the poor, becomes the last utopia, replacing those of Communism and decolonization for disenchanted militants. The Muslim takes the place of the proletarian.

När muslimen i tredje världen tagit den västerländske proletärens plats i världsbilden blir allt han gör, säger och tänker det ytterst rätta. Vänstern betraktar – felaktigt och fördomsfullt – islam som den fattiges väg och tröst. Men när vänstern inte bara förlorat, utan också vänt sig bort från sin relation till de verkligt fattiga, de egendomslösa, de i egentlig mening proletära, finner han endast denna väg. Islam. Islamismen.


Europeisk kakofoni och skånsk totaltystnad

Foto: Astrid Nydahl
Nej, jag orkar inte säga något idag. Det får bli andras röster. Först Pascal Bruckner: 
Once the equivalence between Judeophobia and Islamophobia is established, the next step is to put in place the principle of elimination—a subtle but effective process of symbolic expropriation. It is our turn, say the Islamic fundamentalists. In this way, Islam is able to present itself as the creditor of humanity as a whole: we are in its debt because of the wrongs inflicted since the Crusades, the wound of colonization, and the occupation of Palestine by the Zionists—and finally because of the bad image from which the religion of the Prophet suffers. How should we react to this semantic racket? By affirming that we must not misunderstand our debts. Europe has an obligation where Judaism is concerned, since it has been part of Europe’s history from its origins. Islam is part of the contemporary French and European landscape, yes, and thus has the right to our sympathy, to freedom of worship, to police protection, to appropriate places for prayer, and to respect. But it must in turn respect republican and secular rules, not claim an extraterritorial status with special rights, such as exemption from swimming and gymnastics for girls, prayer places within businesses, separate instruction, and various favors and privileges in hospitals. Believers must be protected, but so must unbelievers, apostates, and skeptics. I proposed as early as 2006 the creation of a vast support system for dissidents from Islam, just as we helped Soviet dissidents. We must advocate freedom of doctrinal criticism, too, just as we do for Christianity, Judaism, and Buddhism. The point is not to make Europe Islamic but to make Islam European, so that it is one religion among others and might, someday, help spread tolerance and a renewal of critical thought to the rest of the umma. This conception of a secular society that encompasses a large Muslim community—5 to 6 million individuals—distinguishes France from the Anglo-Saxon world, which tends to believe that it can protect itself from Islamist terrorist attacks through respect for cultural differences and noninterference in the internal affairs of communities. Yet this principle of noninterference didn’t prevent the terror attack in London that killed five in March 2017 or the Manchester massacre of May 2017 that killed 22. And British cities such as Bradford (where hundreds of copies of Rushdie’s Satanic Verses were burned in 1989, just as the Nazis burned “degenerate” books in Nuremberg in 1933) and Birmingham, ever more dominated by Muslim fundamentalists, have transformed into little emirates, stifling to friends of freedom. As for the United States, despite President Obama’s outreach to Islam in Cairo in 2009, the Muslim world still detests it, whatever it does, owing to the simple fact of its existence.

Foto: Astrid Nydahl

Sedan en mer än välkänd svensk professor på vänsterkanten som jag för en ovanlig gångs skull håller med:
På två år har Nordiska motståndsrörelsen (NMR) genomfört tre större demonstrationer. De har varit ”extremt lyckade” och ”samlat alltfler anhängare”, enligt NMR. Hur många tiotusentals polistimmar har slukats för att säkerställa en sådan framgång?
 Den fjärde demonstrationen, större än någonsin, planeras inom kort i Göteborg. Göteborgs polischef Erik Nord anstränger sig för att förklara att svensk demokrati står och faller med att denna demonstration får genomföras. Det är tondövt, inkompetent, barnsligt och farligt. Tondövt, därför att han inte tycks förstå att polisen är på väg att förlora sitt förtroende hos miljontals svenskar, särskilt i mångkulturella och segregerade miljöer där den bäst skulle behöva det. Inkompetent, därför att han inte begriper att demokratin, om den ska stå kvar, måste ha en poliskår som kan säkra demonstrationsfriheten och samtidigt förhindra rasism och hatbrott. Barnsligt, därför att han snarstucket och auktoritärt avvisar berättigad kritik med att kritikerna i hans ögon inte förstått ”rättsläget”.

Foto: Astrid Nydahl

Slutligen några röster om händelseutvecklingen i Burma, först Hans Rustad från Norge:
Suu Kyi beklaget «overdreven internasjonal oppmerksomhet om krisen vest i landet.»Hun sa hun er lei seg for at utenlandske diplomater i Myanmar har ønsket å fokusere på «en så liten del av våre problemer», og inviterte samtidig ambassadørene til å besøke landsbyer der folk ikke har flyktet. Slik vil de selv kunne se hvorfor folk «ikke går i strupen på hverandre» på disse stedene, ifølge fredsprisvinneren.(NTB) Hva kan denne «overdrevne» interessen komme av? Det vet nok Suu Kyi en del om med sin internasjonale bakgrunn. Vesten har et stort behov for å forstå og forsvare muslimer. Det er en merkelig psykologisk reaksjon: Radikale muslimer angriper Vesten. Vestlige ledere har et behov for å holde fast ved at islam betyr fred og ikke truer Vesten. Hvis de finner tilfeller der muslimer er ofre, og ikke overgripere, kan det styrke dem i deres tro på verdien av egen godhet. Hvis muslimer er ofre viser det at de ikke bare er overgripere.Derfor fyller historien om rohingyaene en viktig rolle i psyken til vestlige ledere.
Sist i dag citerar jag ur en alldeles vanlig telegrambunt:
Suu Kyis tal om att hjälpa rohingyer att komma tillbaka till Burma och ge dem flyktingstatus är ”tomma ord” enligt Martin Gemzell, Asienprogramchef på människorättsgruppen Civil Rights Defenders.Suu Kyi hänvisar till ett avtal från 1993 med Bangladesh som slår fast att alla rohingyer som kan bevisa att de kommer från Burma ska få återvända, men det är inte mycket värt enligt Gemzell.– Problemet är ju att sedan 1982 har rohingyerna förnekats alla möjligheter att få identifikationsdokument. Så det är egentligen en rätt så värdelös garanti, säger Gemzell till TT.I talet säger hon vidare att det inte skett några ”väpnade sammandrabbningar eller röjningsoperationer” sedan den 5 september, något som Gemzell betecknar som en ”uppenbar lögn”.
– Det är en uppenbar lögn, och frågan är varför hon sprider uppenbara lögner. Sedan är det ju ingen som släpps in i Rakhinestaten, så man kan inte med hundra procents säkerhet säga vem som har utfört våldet. Men det är helt uppenbart att våldsamheterna fortsatt efter den 5 september.
Även Amnesty riktade hård kritik mot Burma efter Aung San Suu Kyis tal, enligt The Independent.
– Suu Kyi demonstrerade i dag att hon och hennes regering fortfarande stoppar huvudet i sanden angående det fruktansvärda som pågår i Rakhine. Tidvis var hennes tal en blandning av osanningar och beskyllningar mot offren, sade James Gomez, Amnesty Internationals regionchef för Sydöstasien. 
Enligt Gomez finns det överväldigande bevis på att säkerhetsstyrkor är inblandade i systematisk etnisk rensning.
– Även om det var positivt att höra Aung San Suu Kyi fördöma brott mot mänskliga rättigheter är hon fortfarande tyst om vilken roll säkerhetsstyrkorna spelat i detta, fortsätter han.Att Suu Kyi inte kritiserar militärens roll i övergrepp mot civila är något som hon får kritik för även från annat håll.