fredag 15 september 2017

Förintelsens barn i spelfilm

Bild ur filmen
Vill man se en riktigt bra film om den nazistiska förintelsen av Europas judar, berättad ur barnens perspektiv, kan man gå tillbaka till 1994 års filmatisering av Gila Almagors bok Under the Domim Tree (Under vildapeln). Filmen har regisserats av Eli Cohen och den deltog i 1995 års Cannes-festival.

Det var första gången jag såg en äldre israelisk film som grep mig så starkt. Berättelsen utspelar sig på ett kombinerat behandlingshem och kibbutz (Oudim boarding school)1955. De flesta som bor där är barn till den av nazisterna genomförda förintelsens överlevande i Europa. De har fått en andra chans i Israel. Men där finns en flicka som avviker; hon är född i Israel och är alltså en sabra. Hennes perspektiv på livet är oftast ett annat.

Filmen fångar skickligt och närgånget alla de motsättningar tonåringarna lever ut. Här finns också en berättelse om en polsk flicka (många av flickorna under behandling kommer just därifrån) som drömmer om att möta sin pappa hemma i Polen. Att han redan är död kommer att avslöjas på grymmast tänkbara sätt.

Filmen är inspelad i ett ovanligt format, 4:3, vilket också ger den ett ålderdomligt sken. Att det förstärker känslan av att titta rakt ner i den unga, av förintelsens ännu plågade, israeliska nationen behöver väl inte tilläggas.

Under the Domim Tree hittade vi i en svensk dvd-butik på nätet, tillika på rea till mycket lågt pris. Rekommenderas starkt!

torsdag 14 september 2017

Svensk-dansk jazz med rötter i New York


Caroline Henderson är född i Sverige 1962. Det var med flytten till Danmark och Köpenhamn 1983 hon fick sitt musikaliska genombrott. 

Hon är en av de riktigt stora jazzsångerskorna, dotter till den amerikanske jazzmusikern Rudy Henderson. Han var bland annat trummis i Count Basies orkester (här kan man läsa en rolig intervju med henne om bland annat det). 

Om man inte visste vilken fin sångerska hon är, kan man lyssna till henne här från Jazz Burghausen 2010. Min egen favoritplatta med henne finns inte att uppbringa på nätet, om man vill ha något annat än en stillbild, så smaka på detta:




"Vår tid är ras och religion" yttrade en gång Jan Myrdal. Då, när han sa det, hade i alla fall inte jag kunnat föreställa mig hur illa det skulle gå.

Europa, ja inte minst Sverige, har frivilligt gått rakt i fällan. Vi har inte bara bjudit in islam som religion, låtit den etablera sig och börjat förstöra den sekulära ordningen, vi har också bjudit in islamismen, denna mordiska renhets-ideologi som både mördar levande människor och tar död på friheten.

I något som brukar kallas "oppositionen" odlas inte bara ett motstånd i detta avseende. Bland de riktigt dunkla och mörkeseende inom de identitära och nationalsocialistiska grupperingarna - dit för övrigt allt fler ansluter sig - finner man de mycket gamla och mycket förlegade föreställningarna om människors hud. När de kommer till mig med sina teorier - som om de ville få dem godkända! - framhäver jag alltid vilka sekulära vänner jag har från de mest skilda nationer och världsdelar. Jag går inte i fällan. Inte så lätt. Jag skiljer på sekulära, frihetliga människor å ena sidan och extremister å den andra. Till de senare räknar jag såväl nazister som islamister. De är samma andas barn, de tänker, "skriver" och handlar på samma sätt. De vädjar till våra lägsta instinkter. 

Får jag framhålla att Caroline Henderson, svart och fräknig som hon är, är ett utomordentligt fint exempel på den musikkultur som de flesta svenskar tagit till sitt hjärta, i alla dess ursprungsformer och samtida uttryck. 

Världen sedd i lila. Ögonoperationen gjord

Foto: Astrid Nydahl
Dagen efter operationen. Torsdag med rinnande och lätt svullet öga konstaterar jag att allt går i lila. Vita papper är lila. Datorskärmen och wordprogrammet går i lila.

Det var, det vet många av er, en märklig upplevelse att få sitt medfödda öga utbytt mot ett konstgjort. Nå, inte hela ögat. Men en grå starr-operation var det. Eftersom jag är diabetiker väntar nu fem veckor med antiinflammatoriska droppar fyra gånger och dagen. Därefter ny undersökning.

Detta är Sverige. Detta är välfärden! Ja, så vill jag ropa och sjunga. Och så vet jag att alltsammans är hotat. Vi lever under förstörelsens och nihilismens angrepp på just den svenska välfärden. Den massiva inflyttningen ökar trycket, inte minst på den organisation som långt ifrån är byggd för att klara 150.000 nya människor varje år (och som sannerligen inte heller är skapad för att hela jordens befolkning fritt ska ha tillgång till den). 

Sjuksköterskan sa efter operationen att jag nu kunde tycka att vissa människor var lila, andra blå eller gula. "Det är väl det som kallas mångfald" sa jag och tänkte en hädisk tanke. Hon brast ut i gapskratt och jag hade gett tusen kronor för hennes tankar.

Finns välfärden ens kvar? Som folkhem är vi blott ett minne. Men det som alltjämt fungerar ger mig en känsla av självklarhet och privilegium i en sällsam kombination. Det är trots allt ett resultat av föregående generationers hårda arbete. Vår egen generation har också i hög grad bidragit.

Tacksamheten dominerar. Det gör den varje gång sjukvården bistår mig. Behovet har sannerligen inte minskat med åren. Nu ska jag invänta en dag då ingenting längre är lila och synen är tillbaka som en vardaglighet. Under tiden pågår arbetet med nya boken.


onsdag 13 september 2017

Nazisterna får flygblad av polisen i Göteborg

Foto: Astrid Nydahl


Som bekant ska SMR, de svenska nazisterna, demonstrera utanför Bokmässan den 30 september. Debatter och diskussioner har kommit fram till att det är helt i sin ordning att den mordiska nationalsocialistiska ideologin får finnas på gator och torg i det mångfaldens samhälle vi ser sjunka mot botten. Så istället för att mota nazismen i grind har man från Polismyndighetens håll nu bestämt sig för den föga originella metoden att dela ut flygblad! Till vem? Till nazisterna förstås.

I flygbladet står bland annat följande punkter nedan. Läs, fundera och fråga dig själv: om en övertygad nazist ville manifestera skulle han (och möjligen en och annan hon) då lyda polisens uppmaningar? En nazist som inte ser ut, uppträder som och bär nationalsocialistiska symboler – är det fortfarande en nazist ute i gatumiljön? Lägg särskilt märke till orden klädsel, hälsningsrop och ersättningssymboler. Naiviteten är så pinsam och så pubertalt formulerad att man undrar vem som ligger bakom.

Här text från polisflygbladet:

Om ni inte vill riskera att rapporteras för hets mot folkgrupp:

• Uppträd inte i uniformerad klädsel som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till former och utseende i nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Utöva inget uniformt uppträdande, t.ex. taktfast marsch med fanor och sköldar eller gemensamma hälsningsrop, som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till demonstrationsformer och uppträdande vid nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Använd inte emblem, tecken eller andra attribut som kan uppfattas som ersättningssymboler för t.ex. hakkors eller andra nationalsocialistiska symboler.



José Ortega y Gasset: Massornas uppror

Foto: Astrid Nydahl
Kan man diskutera förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare studier av honom, dels boken Espana Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna i Buenos Aires 1928. När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).


tisdag 12 september 2017

Nytt folkmord? Etnisk rensning i Burma

Foto: Astrid Nydahl

Skulle jag bara se på och tiga? Nej, jag gjorde det inte då och jag tänker inte göra det nu.


Böckerna jag gav ut på Studiekamratens förlag under det bosniska kriget

Den etniska rensning som framför allt den serbiska och bosnienserbiska folken från det forna Jugoslavien bedrev i Bosnien glömmer vi inte. Vi får inte glömma. Det var inte i traditionell mening något inbördeskrig. Det var ett krig riktat mot den bosnisk-hercegovinska nationens fortbestånd, utfört av en serbisk, senare också en kroatisk, femtekolonn, riktat mot en fredlig samlevnad som skapats under Tito-epoken. Världen kallade de våldtagna, fördrivna och mördade för "bosniska muslimer". De kallade sig själva för bosniaker. Islam var blott för en minoritet av prioritet. Liksom andra Balkanfolk glömde bosnierna bort det som varit förbjudit under de många och långa diktaturåren, nämligen just religionen. De flesta individer jag känner från Bosnien, Kosova och Albanien är inte mer "muslimer" än medelsvensken är "kristen". Det var t.ex. populärt att i Albanien säga att den enda religion som fanns var "albanismen".

Skulle jag alltså ha tigit inför de brott som begicks framför världens ögon? Skulle jag ha instämt i de primitiva ropen på mord och förintelse för att offren var "muslimer"? Svaret ger sig själv.


Nu sker samma sak i Burma. Det anmärkningsvärda är att landet - i alla fall formellt och i hög grad - styrs av fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Medan snart mer än trehundra tusen rohingyas flytt in i grannlandet ekar tystnaden från hennes kansli. Hon talar om att "ha tålamod", och att de flyende i själva verket är muslimska terrorister. Det där är propagandistiskt nys som får mig att må illa. Konflikten är gammal. Nu är situationen däremot akut och mycket svårhanterlig.


Landets militär säger att Arakan Rohingya Salvation Army  (vars mål är att skapa ett muslimskt Burma, så ha inga illusioner om dem, de är islamister och jihadister) ligger bakom en lång rad - med all säkerhet just jihadistiska - attentat mot polisposteringar, FN å sin sida säger att upp emot ett tusental människor, civila, dödats av militären. Är det dessa civila, oavsett vilken religion de sägs tillhöra, vi ska försöka uppmärksamma, eller ska vi instämma i den tystnad Suu Kyi proklamerat och därmed ge den så kallade "frälsningsarmén" fler argument? 


Burmas militär har varit osedvanligt grym och brutal under lång tid och därtill med envåldshärskarens hela arsenal hållit landet nere i mörker och elände. Vem kan tro att de plötsligt bedriver någon sorts demokratiskt ordningsarbete? En viktig beståndsdel i det som nu sker är att rohingyas är statslösa och av buddisterna betraktas som "illegala invandrare". Är det ett argument för att buddistmunkar plötsligt släpper lös en mordisk drift som inte står militären efter?

Det är bara att erkänna att vi västerlänningar haft väldigt dåliga kunskaper om motsättningarna mellan buddisterna och muslimerna i detta land. Det kan delvis förklaras med att landet så länge varit en helt sluten militär diktatur. Diktaturen har fått sina sprickor. Suu Kyi framstod inte bara som en symbol utan som ett verkligt alternativ. Allt det ligger i grus och aska. Om hon fortsätter att spela detta spel kommer hon att sluta i ett av världens mest tragiska gallerier, det över krigsförbrytare.


"Din tystnad är ett alltför högt pris" sa Desmond Tutu.


Vill man fördjupa sig ytterligare i detta skeende kan man med fördel läsa en artikel jag fick av läsaren Björn. Den finns här, och handlar om "Pawns In An Anglo-Chinese Proxy War Fought By Saudi Jihadists". Att jag länkar till den beror uteslutande på att jag förespråkar bred och djup bildning, inte behöver jag dela alla uppfattningar om det ena eller andra för att tänka så. Läs alltså gärna vad artikeln har att förmedla.

Imorgon bitti opererar jag första ögat. Men jag ville ha sagt det här innan dess. Nu är det sagt.


Min nya bok kan du läsa om här, och förhandsbeställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com