tisdag 12 september 2017

Information för vecka 37 till läsarna

Foto: Astrid Nydahl
Till alla mina läsare.

Det kommer förmodligen att bli en liten lucka i bloggandet, några dagar bara, eller högst en vecka. Jag står inför grå starr-operation på onsdag och på tisdag är det två olika klinikbesök som har med andra sjukdomar att göra.

Jag vill be er observera två nyheter i bloggen:

1/ Jag har skaffat swish. Alla som beställer böcker kan alltså betala den vägen. Men det kräver av beställaren ett mail till mig med uppgifter om beställd bok samt beställarens postadress. Swishar gör du till detta nummer i mitt namn: 0706 423016

2/ Min kommande bok är ute för marknadsföring. Du hittar all information på den här sidan.
Vill du redan nu läsa bokens förord så finns det här.


måndag 11 september 2017

Stormarna - de yttre och inre

Foto: Astrid Nydahl
Så är det sen eftermiddag, dan före dan. Imorgon finns det en bloggtext som förklarar eventuell frånvaro.

Idag ville jag bara avsluta med att säga att de yttre stormar som amerikanska tv-bolag bokstavligt talat piskat ut i världen visserligen orsakat stor materiell förstörelse och tagit människoliv, men att det mediala perspektivet alltid är förvridet. Det är trots allt ett antal karibiska öar och större ö-riken som Cuba som drabbats mycket hårt, därtill länder som Indien och Bangladesh med fasansfulla konsekvenser, men bortsett från pliktreportage har dessa helt hamnat i mediaskugga under Florida-dygnen. Nå, det är så det fungerar. Och det har alltid fungerat så.

Det är trots allt 11 september idag. Vi måste med största allvar påminna oss själva och andra om innebörden av just den 11 september (även om det finns andra att hålla i minne, som Chile-kuppen den 11 september 1973).

Latinamerikanska militärledare är kanske inte det stora globala problemet mer. Det är däremot den mordiska islamismen, vars första stora manifestation kom just detta datum för 16 år sedan. Att den gör sig påmind ofta numera är allmänt bekant.

Men om stormar finns också detta att säga: de som pågår inne i en människas kropp och själ kan vara nog så svåra. De kan leda till både förstörelse och död. Det har jag lärt mig av lång och ibland mycket bitter erfarenhet.


Stefan Isaksson: Sharp Island (pb7)

Isaksson med gruppen Kamouflage
Om man, som jag, är en tämligen konservativ jazzlyssnare, passar tenorsaxofonisten Stefan Isakssons musik mig nästan alltid.

När han nu släpper en ny skiva kan jag bara konstatera att den håller sådan klass att jag låter den snurra också på arbetsrummet.

Åtta av skivans nio spår framför han med sin grupp Kamouflage, där dottern Camilla Isaksson är en fantastiskt fin sångerska. Jag placerar henne direkt bredvid jazzvokalissor från tidigare generationer som gått direkt till hjärtat. Hennes vackra röst får mig att tänka på Monica Zetterlund och Monica Borrfors. Det finns många vackra enskildheter på skivan men jag vill särskilt framhålla titelspåret där Isaksson skrivit musiken och hans dotter texten. Det är en jazzballad av högsta karat.

Bandmedlemmarna är Claes Askelöf på gitarr, Patrik Boman bas och Jesper Kviberg trummor. Och så far och dotter Isaksson förstås.

Isaksson dompterar Isaks Young Generation

2016 drog Isaks Young Generation igång och de medverkar på skivans sjunde spår, No Name Ballad, också den en komposition av Isaksson. Den och flera andra får mig att rysa av välbehag. Det unga gänget består, förutom Isaksson själv, av Joel Svensson på bas, Erik Hj Lund bas och Harry Wallin trummor. Man ser med viss förväntan fram emot att höra mer från denna kvartett. 

Lyssna på Isaksson här:



Omslaget på Isakssons nya cd

söndag 10 september 2017

David Hamilton: Culture Wars

Nya stadsbiblioteket under uppförande i Birmingham, 2008. Foto: Astrid Nydahl 
Med anledning av gårdagens blogg om förstörelse kontra bevarande vill jag påminna om David Hamiltons bok som jag refererade i min bok Identitärt (finns att köpa som e-bok på svenska här, de rear den just nu). 

***

Om författaren David Hamilton vet jag ingenting. På nätet är det omöjligt hitta uppgifter om honom. Endast i New English Review förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör för. Bokens titel är förbryllande, men redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som ”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i hans exempel.

I ett förord skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt. Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton, då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten.

Anskrämlig förebild? Gamla huvudbiblioteket i Birmingham, 2006. Foto: Thomas Nydahl
Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren, där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett halvår.

När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som köper och säljer den”.

I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare (och just därför hade det varit värdefullt att veta om han själv är verksam i yrket). Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.

Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”


lördag 9 september 2017

Bevarande eller förstörelse?

Foto: Astrid Nydahl
Vad är värt att bevara? Frågan svirrar genom luften i en civilisation som främst utmärks av ett genomgripande förstörelse- och förnyelsesyndrom. Är den ens värd att besvara? Ja, den måste alltid besvaras. Varje dag och i alla avseenden.

När de västerländska städerna raserades bara några år efter andra världskriget - då de återuppbyggts ur de bombade grusmassorna - var det säkert många som kände vrede och förtvivlan. De var min föräldrageneration och jag minns just deras vrede när stora och viktiga delar av Malmö jämnades med marken; hela Lugnet, det kanske berörde dem mest, liksom andra stadsdelar och kvarter (filmfolket påminner alltid om Kvarteret Korpen, det gör de rätt i). Så skedde i hela västvärlden.

Vi som var efterkrigsbarn hade också turen att få bo i mycket enkla, ibland torftiga, men alltid billiga lägenheter. Det var inte bara rivningshus som erbjöd den möjligheten. Gamla Väster i Malmö där jag själv hamnade med mina vänner, på Jöns Filsgatan, erbjöd massor av sådant boende. Men bort skulle det! Och idag finns det inte några lägenheter - varken billiga eller dyra - att hyra för unga människor som vill ut ur boet.

Var inte de gamla kvarteren värda att bevara?

Vad är värt att bevara av föregångarnas litteratur, bildkonst, musik, teater, arkitektur... vad är ens värt att tala om idag när den bestämmande nihilismen och cynismen griper tag i allt den kommer åt? Sedan länge har vackra skånska stadsmiljöer förstörts av de marodörer som bygger, förvaltar och tjänar pengar på galleriorna. Jag mår illa när jag från mitt hem på andra sidan vägen ser hur C4Shopping förstört finaste jordbruksmark och därtill ett kulturhistoriskt viktigt område (men det är krämarna som är nuvarande ägare av Hammarshus som ligger bakom hela spektaklet).

Kan vi åtminstone bevara den här mannens sånger ett tag till?


fredag 8 september 2017

En reflektion vid läsningen av Leo Strauss

Foto: Astrid Nydahl
1941 skrev Leo Strauss (1899-1973) en essä som först kom att publiceras i Social Research. Den hette Persecution and the Art of Writing. Strauss hade först flytt det nazistiska Tyskland till England och sedan därifrån till USA där han fortsatte sin i Tyskland inledda akademiska bana. Han blev så småningom professor i politisk filosofi vid University of Chicago. Jag fäste mig vid dessa rader (översättningen från engelska är min):
”Det som kallas tankefrihet innebär i de flesta fall – och av alla tänkbara praktiska skäl består av – möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter som läggs fram av en liten minoritet av människor som är offentliga talare eller författare. Om denna valmöjlighet förhindras, så förstörs det enda slags intellektuella oberoende som många människor är kapabla att förstå, och det är den enda tankefrihet som är av politisk betydelse."

Detta borde rimligen vara en grundbult i varje samhälle som kallar sig demokratiskt och som i sin konstitution skrivit in tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Dessvärre förhåller det sig inte riktigt så längre. I hela Västerlandet, och inte minst i Sverige, ser vi en numera ganska öppet uttalad repression av det Strauss kallar ”möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter”. Han menar att ett sådant förfarande innebär en förstörelse av ”den enda tankefrihet som är av politisk betydelse.” Det är svårsmälta ord, men jag blir allt mer övertygad om att de korrekt återger ett socialt och kulturellt fenomen som griper omkring sig. Rädda människor ropar på Sanningen. Ofria människor gör det också. Men fria människor – och därtill människor som vill försvara denna frihet – anstränger sig till det yttersta för att låta mångfalden av röster och ståndpunkter leva oinskränkt.

***

Jag har just dessa regniga septemberdagar börjat läsa Leo Strauss essäsamling, som förutom texten jag refererar till ovan innehåller essäer om studiet av Spinozas Teologisk-politiska traktat (följ länken till Ervin Rosenbergs text i Svenska Dagbladet om det verket) och annat.


torsdag 7 september 2017

Första höstkänslan vid Östersjön

Foto: Astrid Nydahl
Dagens regn vid Landön trotsade jag. Tog ut stolen och bordet, ställde fram kaffet, koppen och den hemlagade biffen. Det gick hur bra som helst att fika och njuta trots den våta luften. Men det var första gången i år som jag verkligen kände den där höstluften smyga sig in under kläderna.

Blev uppringd i morse av ögonkliniken. De hade fått ett återbud, så redan på tisdag ska jag göra min grå starr-operation. Först knöt sig nerverna, men rätt snart tog glädjen över. Tid för skönlitterär läsning i höst med andra ord. Och så ska jag byta höger slipade glasöga mot fönsterglas. Bara en sådan sak kan bekräfta att det finns hopp också för en åldrande man, i alla fall när det gäller sjukdomar och deras motmedel.

Dagarna går nu till arbetet med nya boken. Beställningarna trillar in med ojämna mellanrum. De är nu ungefär hälften av det antal som behövs för att det ska bli en tryckt bok. Jag har gott hopp om att det kommer att lyckas, så som det brukar göra.


tisdag 5 september 2017

Ny bok senare i höst. Dags för förhandsbeställningar


Hela bokomslaget öppet. Formgivning: Mikael Nydahl med Astrid Nydahls bilder.

Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden

Anteckningar och dagböcker
från Östersjökusten



Ja, det blir alltså ännu en bok. Det är meningen att den ska utkomma under senare delen av hösten. Så snart jag har fått in tillräckligt många förhandsbeställningar går den iväg till sättning, formgivning och sedan till trycket.

Villkoren blir de samma som för tidigare böcker. Ni som beställer och betalar i förväg får den ordentligt billigare än de beställningar som görs när boken är tryckt och levererad.

Ni som läst mina tidigare böcker kommer att känna igen er. Det är förstås en bok där högt och lågt ryms på samma villkor. Det handlar om politik, kultur, historia och vardagar vid Östersjö-kusten. På samma sätt penetrerar jag frågor som har att göra med välfärd, invandring, islamism, vänster- och högerextremism, de totalitära ideologierna på politikens och religionens område, viktig litteratur från skönlitteraturens pärlor till facklitteraturens brännande ämnen.

I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som ”utmaning” till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser för Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen.

Pris vid förhandsbeställning: 225:-
Pris efter färdig bok: 275:-
Priserna inkluderar porto inom Sverige (Utlandsbeställningar hanteras utifrån om de sker inom eller utanför Europa, v.v. skriv till mig för detaljinformation).

Vill du förhandsbeställa skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Då svarar jag med information om hur du ska betala och vilka uppgifter – postadress inte minst – som jag behöver av dig.

Om du förhandsbeställer och betalar bidrar du med viktigt stöd för min utgivning. Det är min förhoppning att det ska fungera bra också den här gången, som det gjort för ett större antal tidigare böcker.


Med bästa hälsningar från Thomas Nydahl