måndag 4 september 2017

Alternativa medier? Vad är alls läsbart?

Foto: Astrid Nydahl
När det lanseras en nättidning med namnet Samhällsnytt (efterträder Avpixlat) tror man att redaktörerna somnat vid datorn. Ett sådant namn leder tankarna till en informationsskrift från Försäkringskassan eller Migrationsverket. Namnet är så hopplöst att man nästan inte vågar tro på något av innehållet. Det enda som inger någon form av förtroende skulle i så fall vara att Jonathan Friedman blir en av de nya krönikörerna. Vågar man hoppas att antisemiter och andra mörkermän från föregångarens redaktion och krönikekrets inte finns med?

Foto: Astrid Nydahl

Nu förstår ni att jag tänker börja den här veckan med några ord om så kallade "alternativa" medier. Så mycket till verkliga alternativ finns det egentligen inte. En publikation som Fria tider är en förolämpning mot varje läskunnig person. I den hugger man på första bästa bete. Språket är ibland pinsamt men för det mesta bara medialt slappt, som en kvällstidning ungefär (eller som Avpixlat-krönikörerna ofta var).


Foto: Astrid Nydahl

Egentligen behöver man gå till Samtiden och Nyheter idag för att finna något som ens är värt att kallas medier. Samtiden är, som det brukar heta, "SD närstående". Den nye chefredaktören Dick Erixon är medialt erfaren och besitter både tankens kraft och behärskar skrivandets hantverk. 

Eftersom Samtiden betecknar sig som socialkonservativ förstår man också hur anknytningen å ena sidan, och den publicistiska friheten å den andra, ser ut. Jag läser när jag behöver, det blir inte varje dag. Nyheter idag hade samma halvofficiella anknytning till SD en gång i tiden men är idag mest av allt Chang Fricks egen skapelse. Med krönikörer som Peter Springare och Katerina Janouch har man försäkrat sig om en plats i den alternativa världen.


Foto: Astrid Nydahl

Jag kunde nöja mig med att nämna dessa ovan beskrivna. Men jag vill gärna lägga till några andra, här i Sverige utkommande. Vad ska man till exempel säga om Det goda samhället? Man kan konstatera att en av medarbetarna heter Mohamed Omar. Hans krönikor och artiklar (samt numera också små filmer) om islam, islamism och extrema rörelser från den miljön, är unika. Kunskapen är självklar hos Omar som har egen erfarenhet av dessa ämnen, och hans vassa penna är det alltid intressant att läsa.

Andra som man med fördel kan läsa då och då är Ledarsidorna.se och Invandring och mörkläggning. De är inbördes väldigt olika men erbjuder båda pusselbitar till förståelsen av vår samtids problem.

Annars är det väl mest några enstaka bloggare som intresserar. Facebook är en icke-värld för mig. Liksom alla de andra tjattermedierna, som Twitter, vars idé jag aldrig begripit. Vill man ha andra "alternativa" medier får man gå utomlands eller läsa svenska kvalitetstidskrifter som Axess och Fokus. Med fördel tar man vägen över Danmark innan man hamnar i England eller andra länder.

Och ändå vill jag påstå att de verkliga alternativen finns i litteraturen. Ibland, men alltmer sällan, i den samtida, men alltid i den klassiska.



söndag 3 september 2017

Atombomben och dårarnas maktutövning

Foto: Astrid Nydahl
Åter hemma från friden på Landön denna söndag läser jag:
Att Nordkorea spränger en vätebomb bara timmar innan Kina står värd för ett internationellt toppmöte med de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), är en avsiktlig respektlös markering från Nordkorea.

Land efter land fördömer sprängningen och vill kanske på det sättet lugna alla oss som noll inflytande har på kärnvapenproducenter och uppenbart livsfarliga härskare med ambitioner att använda vapnen i krig. 

Finns det minsta anledning till lugn? Absolut inte. Rakt tvärtom tror jag att denna utveckling på allvar riskerar att spåra ur och bli inledning på ett verkligt och mycket stort krig. Konsekvenserna av ett sådant är det ingen som kan överblicka. Inte heller vad användningen av kärnvapnen skulle leda till.  

Detta är en söndag bland många andra då den permanenta dårskapen får eruptioner av sådana dimensioner att man kommer att tänka på Bertolt Brechts maning till den lille mannen: "skriv ditt testamente".

lördag 2 september 2017

Samtal eller förolämpningar?

Foto: Astrid Nydahl
David Goodhart skriver i Axess om de uteslutningsmekanismer som drabbar många människor, inte minst här i Sverige, och som ytterst handlar om att ställa sig vid sidan av samförståndets politik i vår epok. Goodhart sätter namn på vad detta samförstånd gäller, invandring och mångkultur:
”Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. Det var där som jag tog mina första trevande steg mot att avvika från det liberala samförståndet om invandring och mångkultur. År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.”
Foto: Astrid Nydahl
Det sista han skriver är en svår och smärtsam sak, som många av samförståndskritikerna fått erfara. När de egna barnen kallar en för "rasist" har det redan gått för långt. Brytningen blir oundviklig. Vänner försvinner, de vill inte ”smittas”. Hur lång vänskapen än varit så slutar det så. Goodhart igen:
”Jag upplevde inte något avgörande ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar, med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.”
Är det någon mening att sitta vid sådana bord? Är det någon mening att upprätthålla en vänskap - eller ens bekantskap - som inte tål avvikande (realistiska och i grunden erfarenhetsbaserade) uppfattningar om vår epoks avgörande frågor?
Det är tjugo år sedan jag själv började stryka i min adressbok. Jag har gjort det flera gånger sedan dess. Inte för att jag anstränger mig att bara samtala med och/eller träffa människor som i allt delar min uppfattning utan för att jag vägrar låta mig förnedras och kallas än det ena, än det andra. Samtalet, det verkliga samtalet och vänskapen, den verkliga vänskapen, bygger förstås på ömsesidigt allvar. Om det förvandlas till okvädningsord och förolämpningar är det meningslöst.
Det förnuftiga samtalet är viktigare än så. Var kan vi föra det?

Filmälskarens guide till Paris



Det är en magnifik bok om vägen till Paris genom filmen som Eva Lindfors och Marie Öhgren skrivit. Den heter Filmälskarens guide till Paris. Upptäck Paris genom 158 filmer och har just utkommit på förlaget Bucket List Books.

Författarna är båda - självklart! - filmmänniskor. Öhgren har drivit biograf i Landskrona och är idag distributör i Malmö. Lindfors är bland annat fransklärare och de är båda verksamma inom filmstudiorörelsen.

Vågar man tala om entusiaster? Naturligtvis kan man göra det. Men då måste man också säga att deras entusiasm ingenting med en begränsad kultursyn har att göra. Deras Paris är öppet för intrycken och avtrycken, sådana de gestaltas och berättas i filmkonsten. Alla dessa filmer presenteras på ett mycket tilltalande sätt. Boken är rikt illustrerad i färg med filmaffischer och stadsbilder. Numreringen av filmerna gör boken lättöverskådlig, så pass att den kan användas och läsas under vilket strövtåg eller vilka cafésittande timmar som helst i den franska huvudstaden.

Förlaget har en rolig sida om författarna och ur den citerar jag:
”För några år sedan berättade Marie för mig att hon hade sett filmen Inception som till stor del utspelar sig i Paris. Hon hade särskilt lagt märke till att det fanns en så fantastiskt vacker bro i filmen. ”Jag vet vilken bro det är”, sa jag. ”Vi åker dit”, sa Marie.
Nu är vårt arbete med boken slutfört och vi har fått uppleva Paris på ett nytt och annorlunda sätt. Vi fortsätter att vara de filmfantaster vi faktiskt är. Marie var tidigare under många år biografägare i Landskrona och jobbar numera som filmdistributör i Malmö. Båda är vi engagerade i filmstudiorörelsen och har suttit i styrelsen för Sveriges Förenade Filmstudios. Själv har jag haft stor glädje av mina franskkunskaper. Att dessutom kunna kombinera en stor kärlek till Paris med en stor kärlek till film känns fantastiskt. 
Vi är säkra på att vi kommer att upptäcka nya platser i Paris i alla de filmer vi ska se framöver. Och Pont de Bir-Hakeim, som vi två numera kallar ”Inceptionbron”, har visat sig vara den bro av alla parisiska broar som förekommer mest på film.”

Förlag som förstår de estetiska dimensionernas betydelse har jag störst respekt för. Den här boken visar mycket tydligt varför en utseende- och formmässigt vacker bok som den här kan komma att bli betydelsefull. Inte för att jag tror att man tillfredställer några drömmar om bakelser eller champagne när man läser den, men desto viktigare då att man ser fram emot ännu en höst och vinter med bra film. Paris får vänta. Man klarar sig länge på att vandra i Lindfors och Öhgrens bok-stad.

fredag 1 september 2017

Fredagens viloplats, med förhinder

Telefonfoto: Thomas Nydahl
Vi kom till Landön som vanligt. Den lilla platsen nere vid havet var ockuperad av ett långt ekipage. Tyskregistrerad stor bil med gigantisk husvagn. Jag svor några ord om tyskarnas missuppfattningar av vad allemansrätt är. 

Vi kom upp jämsides och blev då stoppade av en ung man. Runt honom lekte tre små barn. De hade helt enkelt bosatt sig där för semester. Jag förklarade för honom att det inte var tillåtet men att det 200 meter längre ner för vägen låg en stor campingplats. Vi kom att skratta åt situationen. Han hanterade allemansrätten utifrån principen "står det ingen förbudsskylt så är det tillåtet". När jag förklarade för honom att en annan turist förra sommaren stulit förbudsskylten rann det ut i sanden.

Vi körde vidare till Landöns hamn. Längst ut satte vi oss. Det var paradisiskt med ett näst intill stilla hav, god solvärme och helt tyst. Bra blev det. Och den unga, tyska familjen får väl njuta över helgen eftersom vi ändå tänkt oss till Korsholmen istället. Ja, jag ska i november minnas den ljuva september.

Ann Heberlein: Den banala godheten. Mångkultur, integration och svenska värderingar (Greycat Publishing House)

Landön. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.
Jag läser Den banala godheten med några ämnen ekande i huvudet:

Är (bristen på) integration huvudproblemet? Nej, det är den massiva inflyttningen som gång på gång skapar och expanderar etniska enklaver.


Är antalet nya i vårt land i sig huvudproblemet? Nej, det är den förkrossande majoriteten av människor från muslimska länder, med Koranen och Sharia-lagen i sina bagage.

När författaren och etikprofessorn Ann Heberlein skriver om dessa ämnen – med ”godheten” som centralt begrepp – i sin nya bok, då rycker det svenska status-quogänget ut. Det är ”intellektuella” som finns över hela det politiska fältet som ser sig som grindvakter för det som kallas ”mångkultur”, ”öppenhet”, ”mångfald” och annat som plötsligt inte längre vill befatta sig med henne. 

Jag inbillar mig att Heberlein var beredd på detta och att hon därmed fattade ett svårare beslut än vanligt med en bokutgivning.

Sista meningen i boken lyder: ”I ett gott samhälle förstår varje medborgare att hennes frihet tar slut där den andres börjar”. Att det nya Sverige inte är ett sådant – gott – samhälle visar hon med en rik och nedstämmande förteckning av samhällsfenomen, varför begrepp godheten i boktiteln mer ska förstås som sin motsats, en aningslös, moraliskt dränerad godhet, eller med hennes egna ord, ”den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.”

Om jag får avgränsa min läsning till att gälla den samtida inflyttningen från muslimska länder så behöver jag inte upprepa vad jag tidigare skrivit om arbetskraftsinvandringen från Turkiet, Grekland, Jugoslavien och Finland. Den ter sig irrelevant i detta sammanhang. Heberlein gör förvisso nedslag i invandringens historia för att visa på skillnaden mellan den epoken (1950-1970-talen) och det som pågår i vår tid. De blir nog så effektiva.

Men det är ändå inte människorna från Somalia, Etiopien, Irak, Syrien och Afghanistan som är bokens egentliga huvudpersoner. Det befriande är nämligen att hon sätter sökarljuset på Sverige och svenskarna. Hela bokens första avdelning är indelad i kapitelrubriker som börjar med de tre orden Den banala godheten. Här beskriver och resonerar hon kring viktimisering, sexuella övergrepp, etniska konflikter, terrorismen, de papperslösa och annat. 

Heberlein har skarp blick för hur den mediala offentligheten – viktigare än någonsin med internet och sin maximala tillgänglighet – formar människors samsyn, hur man nära nog nordkoreanskt i samlad tropp ansluter sig till hela koncept av åsikter/idéer/livsåskådningar som omfattar naivitet, välvilja och godhet i relation till okunnighet, ovilja att ta till sig konkreta fakta och välgrundad information. ”Sådant talar vi inte om”. Men vem ska tala om de etniska konflikterna, islamisternas dödliga våld riktade mot ”otrogna” samhällen som vårt, sexuella övergrepp, särartskrav och kulturrelativismen? 

Ann Heberlein visar hur ett tidigare öppet och balanserat land som vårt snabbt sjunkit ner i ett kluster av politiska och kulturella klichéer, där varje avvikande uppfattning inte bara peststämplas utan de facto utesluts från offentligheten. Heberlein har själv fått erfara innebörden av denna process på det personliga planet.

Andra avdelningen i den nya boken handlar om mångkultur och integration. Alla svenska politiker – inklusive  SD – talar om detta. ”Bristande integration” anges i nio fall av tio som det avgörande problemet. Få, om ingen, nämner att vi med islam har fått ett parallellt samhälle som inte vill integreras. Tvärtom motarbetar moskékulturerna och hela den islamiska världsbilden all form av samröre med de ”otrognas” värld. Att det finns enskilda muslimer som blir integrerade är mer undantag än regel och handlar nästan uteslutande om människor som saknar allt intresse för sin bakgrundskultur och dess religion.

Ann Heberlein tycks själv vara av åsikten att integrationsbristen är problem nummer ett. Jag tror att man istället ska fokusera på hennes viktiga diskussion om ”bristen på ansvar” och hur det svenska samhället låtit varje form av atomisering genomdrivas. Om nu hälften av alla unga människor i Malmö är utlandsfödda, vilken halva ska då integreras med den andra? Det blir Mona Sahlin-receptet som återstår: det är vi svenskar som inte bara ska anpassa oss till muslimsk kultur och religion utan också alldeles frivilligt bli ett slags dhimmi-folk långt innan ens de muslimska enklaverna krävt det av oss.

Bokens tredje och sista del har det provocerande - och överallt förbjudna - begreppet "svenska värderingar" som titel. Här nöjer jag mig med att konstatera att hon understryker vikten av fungerande, väletablerade samhällskontrakt. Kort uttryckt talar vi här om självklara regler som förutsättning för kollektiv samlevnad. Att ett demokratiskt samhälle med stor personlig frihet inte kan samleva med ett totalitärt, av religiösa och politiska spärrar formade förtryckssamhälle. Trots att det väl skulle kunna vara en självklarhet i vilket grundskolekurs som helst ifrågasätts det allt oftare.

Att jag problematiserar enskilda avsnitt i Heberleins bok får inte skymma det faktum att jag anser den vara så viktig och genomgående klokt argumenterande att man utan minsta tvekan skulle vilja sätta den i händerna på människor som ännu inte förmått se vidden av problemen.

Boken är dessutom drastisk, ibland doppad i svart humor och hör till den alltjämt lilla grupp av viktiga verk som inte skriver in sig i olika politiska grupperingarns ideologiska fängelse. Heberlein är öppenheten själv, men det svenska samhällets intellektuella anpasslingar varken vill höra eller står ut med fakta som visar varför ett samhälle faller sönder. Heder åt henne som skrivit denna viktiga bok!