onsdag 16 augusti 2017

Är svensken naiv eller bara kollektivförstörd?

Landön i sommarregn. Foto: Astrid Nydahl
Lotta Lundberg diskuterar svensk naivitet i en drabbande och mycket träffsäker krönika. Hon vänder sig bland annat mot att vi måste uppge personnummer om vi vill ”vara medlem” i godisbutiken och få 10% rabatt. Men hennes vänner förstås henne inte:
”Jag har ingenting att dölja, säger de. Och ett hav slår upp mellan oss. Det delar sig. De har ingenting att dölja. Stackars, stackars människor. Är det därför de talar i mobilen så högt att hela tunnelbanan tillkännages hur semestern varit, vad företagsläkaren sa och vad de ska laga till middag? För utan hemligheter är man bara en yta.”
Är detta inte i själva verket en beskrivning av det postmoderna konsumtionssamhället? Varför skulle vi behöva dölja något när vi alla är klädda som barn, uppför oss infantilt, vägrar ta ansvar för såväl vår närmiljö som för vårt land och dessutom gång på gång går till någon skolmatsal och ger den bedrövliga politikerklassen förnyat förtroende? Vi är öppna som slående fönster en stormdag, gång på gång ser vi in i det mest privata.
Lundberg fortsätter:
”Av alla de män jag kallat mannen i mitt liv, var det en som sa: Jag älskar dina hemligheter. Inte behöver jag väl tillägga att han inte var svensk. I Sverige finns inga hemligheter. De ligger någonstans i Tjeckien och skvalpar. Det utlöste en regeringskris. Det går inte ihop.I en demokrati går det an att skvätta privatsaker. Men ponera att vi får en ny regering, en som inte är så intresserad av integritet – då räcker det med en liten lagändring och vips beslutar vi att de som fortfarande har socker i kaffet eller läser vissa pocketböcker ska tas om hand. Gud hjälpe oss. När man säger att svensken är naiv så är det en eufemism. Den naive verkar så oskyldig. Men oskulden är bara skön i paradiset. Här på jorden är den livsfarlig. Om du inte är medlem, det vill säga. Grupper som tycker likadant och köper samma kokostoppar har förstås inget att dölja.”
Ursäkta ett långt citat, men det här är ord jag gärna vill sprida. Och vill du förstå hela hennes resonemang finns krönikan här.



Lika inför lagen? Pyttsan!

Olika lagar i ankdammen? Foto: Astrid Nydahl
Får man bara rekommendera en ledare i Göteborgsposten? Alice Teodorescu skriver, som alltid, insiktsfullt och på tvärs mot rådande svensk konsensus om de afghanska manifestationerna i Sverige och hur delar av den svenska politikerklassen uppvaktar och fjäskar istället för att hävda lagens giltighet: 
Om regeringsföreträdare inte vill kännas vid konsekvenserna av sina beslut får de verka för att ändra lagen i riksdagen. Att som nu ägna sig åt symboliskt poserande ligger visserligen i tiden, men är bara ett uttryck för populistiskt hyckleri som i förlängningen skadar förtroendet för rättsväsendet och det politiska systemet. Eftersom Migrationsverkets sakkunniga nyligen konstaterade att säkerhetsläget i Afghanistan visserligen försämrats, men att det fortfarande finns flera provinser i landet där väpnad konflikt inte råder, gäller att inte alla afghaner kan beviljas uppehållstillstånd enbart på basis av nationell tillhörighet. I praktiken innebär det att svenska myndigheter har att göra individuella prövningar i varje enskilt fall. När dessa prövningar ger vid handen att skyddsskäl på det individuella planet saknas ska besluten vinna laga kraft och skyndsamt verkställas. Annars upphör migrationen att vara reglerad, i strid med partiernas offentliga positioner.
 

Back in Broby...

Café Linnéa, Broby, med arabisk touch
En seriös politisk kommentator förutspår 30% till SD i nästa val här i Skåne. Efter att ha besökt Broby förvånas jag över att det inte blir mer. En plats så präglad av globaliseringens plågor har jag tidigare bara sett i England. Skånska Broby har politiker som säger sig vara stolta över hur det ser ut. Bussen dit var vi nog de enda icke-muslimerna, och ändå var den fullsatt. Men det talades inte bara arabiska. Bland männen och kvinnorna kunde man också urskilja både urdu (Pakistan och delar av norra Indien), afariska (Eritrea), amhariska (Etiopien), somaliska och hazarernas språk dari. Låter det som befolkningen i ett större samhälle? Det är det inte. 

Simma i sumpen. Park i Broby
Broby hade ringa tretusen invånare före Migrationsverkets och regeringens anstormning, tjänstvilliga svenska politiker över hela fältet ställde upp som hantlangare.

Vi behövde fika och gick därför till ett gammalt anrikt skånskt café. Tack för kaffet ville man säga redan i entrén, ty det var nu arabiskt. Den unga beslöjade kvinnan hade Delicatokakor upplagda en och en på fat att erbjuda. Inget hembakt, inte ens något som lockade, så det fick bli en fralla med ost. Och vill man gå ut på byn via nätet hittar man snart en händelserik vardag (berikande rentav?); där finns allt från rån och våldtäkter till skolmord. Det låter kanske som överdrifter men den som googlar kan själv läsa sig till information.

Kyrkan i Broby. Hur länge till?
Besöket i Broby förstärkte min bild av vad som präglar vår tid: spänning, söndring, splittring. Är det en naturlag att det ska vara så? Naturligtvis inte. Det som sker här i Skåne är bara en fragmentarisk bild av skeendet i hela Europa. Vi är ansatta av en kriminellt organiserad folkvandring som hittills ingen europeisk politiker på allvar velat eller lyckats hantera. Över Medelhavet verkar frivilligorganisationer som de kriminellas hantlangare. De tycks inte ens förstå sin egen roll. Sedan detta Europa på kryckor med USA:s hjälp störtade Libyen i kaos och krig har den forna politikens effektiva blockering av den afrikanska folkvandringen helt försvunnit. Ingenting annat än öknen och havet ligger mellan miljonerna och vår kontinent. Ingenting tycks de två senaste åren heller ha legat mellan oss och Asiens slätter och berg.

Spänning, söndring och splittring således. Man behöver inte gå till ordkriget och dess eventuella väpnade konsekvenser mellan USA och Nordkorea för att oroas. Det räcker med en kort resa med Skånetrafiken i den nordöstra delen av vårt landskap.