söndag 16 juli 2017

Yttrandefriheten och förbudspolitiken

Foto: Astrid Nydahl
Vad är rimligt att förvänta sig av en nation där åsikts-, yttrande- och tryckfrihet utgör en väl etablerad tradition som tillämpas på de flesta områden?

Voltaire är en viktig historisk person när vi begrundar detta ämne. Han påstås ha sagt "Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." Det stämmer dock inte. Det skrevs av Evelyn Beatrice Hall 128 år efter Voltaires död i hennes bok Voltaires vänner från 1906. Med ett sådant missförstånd rättat kan man ändå med fördel hänvisa till det som en hållning värd att följa och praktisera.

Det är min bestämda uppfattning, och jag hävdar de mest avskyvärda åsikternas och texternas rätt att finnas. Det är så enkelt att jag inte ens behöver ta del av dem om jag inte vill. Jag kan leva i full medvetenhet om att de existerar – och det gör de ju! – och ändå låta bli dem. Det gäller i princip alla former av fundamentalism, totalitarism på såväl politikens som religionens områden. De är också tämligen lätta att ange. Till exempel fascism, kommunism, nazism, islamism och till dem närstående och likartade ideologiska slutna system. Det totalitära förenar flera politiska tankesystem med religiösa. Att islamismen uppvisar många gemensamma drag med fascismen är ingen tillfällighet. Att kommunistiska rörelser skyddar islamistiska är också logiskt, de känner igen sig i varandra.

Kan man då förbjuda vissa rörelser och ändå leva i samma sociala kontext som andra, trots att man finner dem motbjudande. Ja, det kan man. Jag menar att uppmaningar till och praktiserandet av politiskt/religiöst våld utgör gränsen. Detta är den enda och hittills viktigaste punkten man kan utgå ifrån (och man borde också överväga att inför uniformsförbud för dessa rörelser).

Nazistiska organisationer hör till dem som bör förbjudas. Varje enskild svensk nazist får tänka och läsa vad han vill, men han får inte marschera på gatorna klädd i uniform med andra, likasinnade, eftersom det utgör ett hot mot samhällsfreden. Samma sak borde vara självklar när det gäller IS-aktivister som återvänder till vårt land efter att ha skändat, våldtagit och mördat vid krigsfronterna. De organisationer som skyddar sådana människor måste också förbjudas att verka, oavsett om de är religiösa (knutna till en moské eller ett studieförbund) eller politiska (knutna till en organisation, ett nätverk eller ett parti). Samma sak borde vara självklar med så kallade vänsterorganisationer som AFA och andra, vilka uppträder mycket våldsamt mot individer och egendom. När de misshandlar människor, sätter fyr på eller slår sönder fordon och bostäder har de sedan länge överträtt gränsen för vad som kan vara tillåtet.

*

Europakonventionen anger följande skäl som är godtagbara för att begränsa yttrandefriheten:
·       hänsyn till den nationella säkerheten,
·       den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten,
·       till skydd för hälsa eller moral,
·       till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter,
·       för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller
·       för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.


fredag 14 juli 2017

14 juli, vilka påminnelser? Franska revolutionens mål eller islamisternas dödskult

Hällevik. Foto: Astrid Nydahl
14 juli fyller ett barnbarn år. När han föddes talade vi alla om datumets rika symbolik. Franska revolutionen, hur var det nu parollerna lät, var det inte Frihet, Jämlikhet, Broderskap? Och så var det väl stormningen av Bastiljen vi skulle påminnas om? Innebörden då, den kan påminna oss om sekulariseringen, feodalismens begravning, den så småningom framväxande rösträtten (först bara för män, förstås).

Men 14 juli 2017 är det något annat offentligheten talar om, eftersom vi alla påminns. Det är den islamistiska terrorn. Årsdagen för massakern i Nice. Massakern som kom att bli en vattendelare för den islamistiska terrorn. Nederlagen i Irak och Syrien innebar ökad islamistisk aktivitet bland IS-cellerna i Europa. Nu kunde vi med säkerhet säga att Mellanösterns fordonsmassakrer kommit till Europa. Och lastbilarna skulle komma att användas mycket efter det, i London, i Berlin, två gånger i London och så oskuldsfulla och naiva Stockholm. Vad som väntar runt hörnet vet vi inte, vi vet bara att det kommer. Med säkerhet vet vi det. 



Är det inte hög tid att vrida dessa perversa påminnelser ur islamisternas händer, begränsa deras möjligheter, deportera de kända brottslingarna (jodå, här vet säkerhetspolisen vilka de 3.000 individerna är), tala klarspråk och ta tillbaka den vackra symboliken, om än den är skamfilad, från 14 juli: Frihet, Broderskap, Jämlikhet.


Vid vackra vatten, vemodig

Östersjön vid Landön. Foto: Astrid Nydahl
"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Nu blev det dubbel glädje. Förmiddagen på Landön. Eftermiddagen vid Ivösjön. Enkla ting: kaffe, en anteckningsbok, en bulle. Några korta repliker människor emellan.

Det är när jag befinner mig på dessa platser som tyngden lättar. Jag tar inte med mig bedrövelsen dit, annat än som vaga minnen och tankar. 

Hatet, hoten, oförskämdheterna, ja också det politiska våldet, inte en chans att det ursäktas. Jag är sedan många år inte bara kritisk, jag är också en människa som formulerar mitt missnöje med den utveckling som plågar vårt land. Det plågar så många andra. Inte ett tecken finns att det skulle bli en ändring. Tvärtom.


Korsholmen vid Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl
Rörelser som kallar sig "revolutionära" - oavsett var på den politiska skalan de befinner sig - förenas av sin vurm för påkar, knytnävar och vapen. Jag avgiftades som ung efter några år i den stalinistiska vänstern. Den avgiftningen fungerar än. Inte en sekund skulle jag anstränga mig att hitta "sympatiska" drag hos sådana rörelser. De är och förblir fiender till varje form av frihet, 2017 precis som under 1900-talet. Om de dyrkar Stalin eller Hitler, Lenin eller Mussolini kan kvitta. Grundproblemet är att de predikar en totalitär lära i behov av en "gud" i uniform.




torsdag 13 juli 2017

Stroken. Oviljan att återvända till livet

Foto: Astrid Nydahl
Går det att skriva inifrån en stroke-drabbad man? Kan man återge hans tankar, det han ser, det han förgäves försöker göra?

Jo, Georges Simenon lyckades. Det som anses vara hans bästa roman, Klockorna i Bicêtre (på svenska 1965 i översättning av Gun och Nils A. Bengtsson), gör just detta. Övertygande, spännande och mycket levande, trots temat.

Den mäktige tidningsmannen, René Maugras, drabbas och berättelsen börjar när han förts till sjukhus. Där möter han förstås vänner, särskilt doktor d'Argoulet som till en början tröstar med att det inte är så illa som det ser ut. Det berättartekniskt anmärkningsvärda är att det är Maugras tankar som blir texten. Inte en berättare som ser honom ligga där, utan han själv.

Dagar blir till veckor. Maugras går igenom och rannsakar sitt liv från tidig barndom och framåt, yrkeslivet, alla tillkortakommanden. Han minns sina tonår då han inte vågade möta flickor utan gick till hamnbordellen. Han har två nattsköterskor som sover i hans enskilda sal. En av dem blir han smått förälskad i. Han romantiserar henne, upphöjer henne till Kvinnan, njuter av hennes närvaro.

Så börjar träningen. Att höja den arm som inte är förlamad, att skriva enstaka ord med vänsterhanden, så småningom att sitta upp i sängen. Det gör honom inte glad. Han vill stanna där i rummet. Han vill fortsätta så här och aldrig återvända till sin fru eller sin redaktion. Hur det går framöver ska jag inte orda om här.

Jag har just läst boken. Det är jag tacksam för och jag förstår varför den ansågs vara hans främsta.

Tack till Anders W.

onsdag 12 juli 2017

Erik Grip: Det var godt jeg traf dig

Erik Grip. Foto från hans hemsida
Erik Grip har just fyllt 70 år och utgivit den nya CD:n Det var godt jeg traf dig (Gyps Fulvus). Grip är en av Danmarks främsta vissångare med en stor katalog och mångåriga scenframträdanden bakom sig. Hans största framgång är förstås De levendes land, där alla texter är Grundtvigs och melodierna med ett par undantag Grips. Den skivan kom 1984 och blev en kritiker- och försäljningssuccé med 100.000 sålda exemplar. Där återfinns bland annat Velkommen i det grønne och Til bondefrihedens pris. På sina skivor, allt sedan debuten med Frank Jægers viser 1975, har han haft flera av musiklivets stora instrumentalister med sig, sådana som kontrabasisten Hugo Rasmussen, pianisterna Lars Jansson och Henrik Gunde, och gitarristen Ole Fick bland många andra.

Omslag nya skivan

Den nya cd:n är inget undantag när det gäller kvalitén på musiker, melodier och texter. Särskilt fäster jag mig vid den laddade och mycket värmande Verdens tag med text och musik av Christer Jonasson och dansk texttolkning av Grip, där hammondorgeln får det att kännas ordentlig, fingertoppskänsligt trakterad som den är av Dan Hemmer. Henrik Strubes Til dig min elskede är ett annat av skivans nummer som berör mig starkt. Över huvud taget tycks mig denna skiva ha ett gemensamt, mycket fridfullt och lågmält innehåll. Sångerna bärs verkligen av texterna och Grips alltjämt personliga och vackra sångröst. Undantagen från det stillsamma är de första och sista numren, som är hämtade ur en annan tradition. Skivan inleds nämligen med Kom, kom till Klondike, en tolkning av en engelsk kolgruvearbetarsång, som Erik Grip sjöng med sin trio Trip, Trap og Træsko 1966. Det är ett vackert och frejdigt sätt att knyta an till alltings begynnelse. Avslutningsnumret är sjunget i samma anda, som ett tack till giganterna Woody Guthrie och Pete Seeger, där melodin är traditionell och texten skriven av Grip själv och omkvädet identiskt med skivans namn, Det var godt jeg traf dig. Här ska man förstå att en artist som Grip verkar i rakt nedstigande led från sådana män. 


Har man inte bekantat sig med Erip Grips sånger tidigare är denna skiva en mycket bra ingång. Det är inga överord när jag säger att den är en av hans allra bästa. Det finns varken lyriskt eller musikaliskt några tveksamheter. Varje sång håller ensam och blir bara så mycket bättre i sitt sammanhang. Jag vet att den kommer att följa mig långt in i höstens kvällar.