tisdag 11 juli 2017

”Jag försöker glömma att jag är judinna”

Foto: Astrid Nydahl

Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack vare ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att det judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.

Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström).


måndag 10 juli 2017

Ny bok om Malmö. Staden och kapitalet

Malmö vid St:Johannes-kyrkan. Foto: Astrid Nydahl
"Får en utveckling härja så kallat fritt och om det inte förs en medveten politik, kan Malmö en dag bli en dyster plats att leva på, även för de välbeställda." (Olof Palme, 1969)

Böckerna om Malmö blir allt fler. Jag har just läst den senaste, Staden och kapitalet av Ståle Holgersen (Daidalos). Den bygger på hans doktorsavhandling från 2014. 

Man kunde sammanfatta med att säga att boken är en marxistisk, historisk och ekonomisk sammanfattning av industrialismens framväxt, uppgång och fall, med Malmö som ett konkret exempel. Om man vill se Malmö utifrån ett sådant uttalat vänsterperspektiv blir boken intressant. Holgersen visar hur det politiska klassen i Malmö styrt in på galna vägar efter att industrin kollapsat i västvärlden - med Kockums varv som det bästa exemplet i staden - genom att uttalat satsa på icke-produktiva sektorer. Rena skrytbyggen och med den uttalade viljan att locka rika människor till staden. Vi som känner Malmö vet vad han menar. Svindyra bostadsområden vid havet. Malmö Live. Shoppingcentra som Emporia och Malmö Plaza. Parallellt med förorternas förfall, etnifiering och gangsterväldenas framväxt.

Det första är för mig en av bokens tyngre aspekter. Här får vi en granskning och genomlysning av den kultur som säger att konsumtion "gynnar alla". Det andra visar resultatet av det. Att kritiskt granska konsumismen ser jag som en av de viktigaste uppgifterna i det postmoderna samhället. Inte minst därför att den idag - med galleriorna som främsta uttryck - bygger en "lycko"-kultur baserad på lånade pengar för konsumtion.

Holgersen ser med skarp blick på Malmös brutala klasspolitik, dess satsning på människor som redan har och försummelse av dem som inget har. Men på en punkt menar jag att han brister. Med ett slags likgiltighet förbigår han nästan helt stadens arabisering och islamisering, som om denna tungt vägande aspekt i själva verket vore ointressant (för att istället tala om "rasismen" i staden). Den granskningen har däremot Lars Åberg gjort i sin bok Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? När jag recenserade den boken skrev jag bland annat:
När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan.

Forskaren och docenten Aje Carlbom har också - utifrån begreppet etniska enklaver och islams allt större inflytande över medborgarna i staden - skildrat detta Malmö.

Vill man däremot studera staden utifrån marxistiska klass- och ekonomibegrepp duger Staden och kapitalet som berättelse om stadens historia, nuvarande situation och eventuella framtid. Även om vänstern i Malmö i mycket hög grad bär ansvaret för det vi nu ser hända, är det nyttigt att läsa hur en forskare med uttalat vänsterperspektiv ser på det.

Slutligen passar jag på att nämna också min egen bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan, eftersom den i väsentlig utsträckning behandlar ämnen som ligger nära såväl Carlboms, Åbergs och Holgersens.






söndag 9 juli 2017

Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans

Foto: Astrid Nydahl

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn, Tobbe, föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svart humoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande:
"Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."
Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i
"pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

lördag 8 juli 2017

David Goodhart: The British Dream. Successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books)

Sparkbrook i Birmingham, 1962

Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times.  Hans namn är David Goodhart och han har publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”.  En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:

”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”

Bullring i Birmingham, 1960

Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.


Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna. 

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.


Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt: 

”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 

Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den. 

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:

”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ” 

Selly Oak i Birmingham, 1961
Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.