torsdag 6 juli 2017

Kustnjutare, havsplaskare och skrivande fårbönder

Pressbild från Brombergs förlag
Min första erfarenhet av fårskötsel har jag de senaste nätterna fått av James Rebanks. Hans bok Fårbondens dagbok. Ett liv på den engelska landsbygden (Brombergs, översättning av Jessica Hallén) skakar om ordentligt. Den sliter sönder varje ansats till romantik kring Lake District. Här är det sannerligen inte några kamerabärande turister vi möter utan flera generationer hårt arbetande fårbönder. Den som tror att det är tråkigt att läsa om sådana liv misstar sig. Rebanks bok är såväl brutalt realistisk som filosofiskt intressant. Det liv han och hans familj lever skulle inte många klara, men jag är övertygad om att man kan inspireras av det.

Detta tänkte jag på under förmiddagens sittning vid Landön. Att sitta där vid Östersjöns kust är i högsta grad njutbart. Idag fick jag också ett samtal med kvinnan som äger den pyttelilla fiskarludan i lunden bredvid platsen där vi sitter. De har just byggt till med en friggebod. Som andra vi möter där ute var hon rar, vänlig och generös. Hon skulle klippa gräs, men sa att hon skulle vänta så att vi kunde njuta av tystnaden.

Lite längre ner på Landön har det byggts en ny brygga och där kastar sig människor ut i havet. Det är inte min melodi. Jag sitter hellre stilla med min fika. Inget kan då rubba min inre, mycket känsliga, balans. Aldrig där.

onsdag 5 juli 2017

Vid vatten i brukssamhället

Korsholmen, Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl
Denna sommar bjuder underbara dagar vid vatten. Jag trotsar alla mörka moln och tar mig dit. Under onsdagen satt vi på Korsholmen vid Ivösjön i höjd med Ivetofta. 

Förutom timmarna där med kaffe och salladsfika och med änderna liggande vid våra fötter i hopp om mat, åker vi genom centrala Bromölla både dit och hem. Varje gång säger jag att jag gärna hade flyttat dit. 

Det är en gammal bruksort där bostadspriserna är avsevärt mycket lägre än i C4-staden. Och där finns allt man vill ha. Dessutom finns det både tåg och bussar i alla väderstrecken. 

Café av den bättre sorten, systembolag, stor ICA-butik med mat, apotek, biograf, vackra promenadstråk, härlig dialekt som talas överallt (nåja, kanske inte överallt) och annat är till den lilla stadens fördel.

Drömmar är en sak. Fina sommardagar en annan.


Erasmus av Rotterdam - en man att inspireras av


Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (Bonniers)

”Det erasmiska programmet, att i en underhållande form meddela kunskaper var här förverkligat” (Om Erasmus dialoger i Bror Olssons Erasmus, skriftserien Humanistisk kultur, studier och essäer, 1950)

När jag nu, dag efter dag, möts av det mediala skränandet kring en plats på Gotland och det väntade besöket av en svensk nazi-organisation tänker jag två tankar. Varför fly fältet istället för att ta striden mot en av modern tids vidrigaste och mest mordiska politiska ideologier? Varför alls älta dessa män istället för att förstå att de utgör en försvinnande liten klick utan något som helst inflytande utanför den egna kretsen? Det som kallar sig NMR, och som så många nu skramlar och låter om, är i total avsaknad av social bas, rörelse eller relevans. Jag tror att läsningen av Erasmus, och om honom, kan fungera som en användbar motvikt. Över århundradena kan vi lära av honom.

Det är en lång vandring jag varit ute på. Den var 343 sidor lång och tog mig ungefär en vecka. Men det märkvärdigaste av allt med vandringen var att den endast hade en början men inget slut. Det berodde i sin tur på att jag tog författarens ord på allvar: "... Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav.  Nej, den slutade inte alls." I själva verket fortsätter allt det man lärt sig efter en sådan vandring. 

Så skulle man kunna beskriva läsningen av Nina Burtons bok om Erasmus av Rotterdam, hans tid och omgivningar, och inte minst hennes berättelse om medierevolutionen – Gutenberggalaxen! – och dess betydelse för den kommande europeiska utvecklingen.

En ”essäberättelse” (författarens eget ord) av det här slaget låter sig förstås inte sammanfattas och helt rättvist belysas i en kort bloggtext. Inte heller låter den sig recenseras på gammalt traditionellt sätt. Det finns några metoder man kan använda. Till exempel kan man som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet använda sig av det större format som en understreckare tillåter. Eller så kan man, subjektivt och personligt, säga något litet och anspråkslöst om läsningen utifrån just dessa två kriterier. Jag undrar om inte det på sätt och vis är helt i Erasmus anda.

"Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare."
(ur boken)

Nå, vem var Erasmus? Hur såg hans egna förbindelser ut? Varför ens tala om en man som skrev på latin på 1500-talet?

Erasmus levde mellan (det förmodade födelseåret) 1466 och 1536. Han var en humanist som författade några verk som skulle få stor betydelse, och bland dem är förstås Dårskapens lov den mest kända. I den kunde man bland annat läsa: 
Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor... varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.
Han är också mannen bakom ett antal ordspråk vi använder oss av än idag, som ”I de blindas rike är den enögde kung”. Han arbetade också som översättare från grekiska till latin av Nya Testamentet (ett pionjärarbete som Martin Luther utgick ifrån i sin tyska översättning). 

"De böcker Erasmus månade om var inga bedövningsmedel. Inte heller stridsskrifter, för världens alla frågor var mer släkt med dialoger än med svar. Vad han efterlyste var ju samtal; rörliga tankar som kunde aktivera läsarna."
(ur boken)

Tiden Erasmus levde i var inte helt olik vår egen: nya tekniska landvinningar förändrade villkoren för ordens/texternas spridning, religionskrigen plågade Europa (reformationens konsekvenser ska inte underskattas, inte heller de religiöst präglade konflikterna och krigen idag), yttrande- och tryckfrihetens villkor kan dessutom belysas på ett fruktbart sätt utifrån Burtons bok. Det var sannerligen inte enkelt för en fri ande som Erasmus, och det är det inte heller för dagens religions- och ismkritiker. 

"Redan Gutenberg hade tryckt en varningsskrift om de framryckande turkarna - en term som även inbegrep araber och alla slags orientaler. Sedan hade liknande bulletiner blivit en lukrativ institution för tryckarna. Varför ville alla människor läsa om strider?"
(ur boken)

Nina Burton. Foto: Caroline Andersson
Gutenbergs uppfinning, boktryckarkonsten, blir förstås central för Erasmus och Burtons berättelser om tryckerimiljöerna är så fina att man känner en impuls att genast åka iväg till ett av de idag befintliga. Tiden för boktryckarkonsten skildras bland annat från Basels horisont, där det fanns ett sjuttiotal tryckerier. Frankfurtmässan fanns redan, etablerad på 1470-talet, och det nya, avgörande tekniska problemet man ställdes inför var distributionen. Nu skulle man gå från de få handskrivna kopiorna av böcker till de tjugo miljoner böcker som tryckts av trettiotusen utgåvor! Kyrkan var ännu den stora kunden. Erasmus ville själv vaka över produktionen av sina böcker, så han bosatte sig i ett rum på tryckeriets övervåning.  

"Han verkade nästan reducera kristendomen till en hållning eller en filosofi. Ännu värre: han betonade att man inte skulle vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt! Erasmus tyckte det var viktigt att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter."
(ur boken)

I Erasmus livstid fanns andra, numera väl kända, historiska gestalter. Förutom Luther bör man till exempel påminna om engelsmannan Thomas More. Erasmus valde sitt umgänge och utstod också fasansfulla överfarter till sjöss för att nå en sådan man i England.

"Han var snarare en resonerande intellektuell än en religiös kombattant."
(ur boken)

Ett viktigt tema i Burtons bok är Erasmus vilja att stå fri och individuellt stark, han är på sitt och vis en människa som med sina ord vill stå utanför massfenomenen, där t.ex. en talare kunde uppvigla hela folkmassor. Litteraturens ord fungerar helt annorlunda, och de kan, skriver Burton, inte sammanfattas i slagord.

Jag ska inte gå in på alla enskildheterna i boken, till exempel relationen mellan Luther och Erasmus, eller alla de ingående berättelserna om tidens konstnärer och vilken betydelse de hade för honom - sådana som Albrecht Dürer och Holbein -  men jag nämner det ändå helt kort så här. Nina Burtons bok är så rik på infallsvinklar och skeenden, att jag nog tänker mig att inom kort återuppta läsningen. Hennes språk är en sak för sig, det är ofta garnerat med små vackra uttryck och klokheter. Det kanske märkligaste av allt är att man som läsare mycket snabbt vet att man har att göra med en bok som inte bara är äkta i sitt tilltal, utan också att det är en som vilar på gedigen kunskap och erfaren insikt.

Skulle jag välja ut ett enda tema som jag tar med mig från läsningen så är det frihetens och individens villkor under Erasmus levnadstid. Vi vet vilken makt kyrkan hade och hur farligt det var att utmana den. Vi vet med vilken djävulsk nit kungahusen styrde. Vi vet att förnuftet hela tiden motarbetades av fromleriet.

"I världens mångfald gäller det att hitta mönster"
(ur boken)

Att få veta att Erasmus var en stor brevskrivare blir bara ett avgörande kvitto för att bilden av honom ska bli nära nog komplett. Ändå finns det många frågor kvar, precis som det ska vara när vi talar om en man som såg själva frågan som en del av vetenskapen. Hans valspråk var concedo nulli, jag viker inte för någon.

Får jag bara be er om att förstå att man aldrig kan ge en så viktig bok full rättvisa på detta sätt. Det finns bara en rättvis metod, det är att man själv läser den.

tisdag 4 juli 2017

Tisdag innan tuppen gal

Foto: Astrid Nydahl

Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.    
 
Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Cesare Pavese (1908-1950) 
Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.