måndag 3 juli 2017

Kväkarnas hus och bänkar i Birmingham

Foto: Astrid Nydahl

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. Astrid satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar. Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den där sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de. Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för nitton år sedan och återvände ett par gånger, liksom vid ett alldeles kort besök för fem år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap? Hade den religiösa undertoner? Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.

En av bänkarna, 2006. Foto: Astrid Nydahl



söndag 2 juli 2017

Ordlös söndag på väg ut...

Foto: Astrid Nydahl
Jag har ingenting att säga denna söndag. Bara att jag fortsatt att njuta av den albanska konjaken och att jag sett en fantastisk film om och från Sarajevo. Allt blev genast levande.

På återhörande!

lördag 1 juli 2017

Albanska starkvaror

Vår vän Valla har med ett gäng lärare besökt både Kosova och Albanien. Redan när hon berättade att hon skulle dit bad jag henne att av sentimentala skäl köpa med en flaska Skanderbeg-konjak hem till mig. Under varje vistelse i Albanien på 1970-talet drack jag denna magiska dryck till kaffet. Och jodå, den tillverkas fortfarande i hamnstaden Durrës och igår kväll fick jag flaskan med mig hem. Numera tappas den ädla drycken på moderna standardflaskor om 70 cl. För fyrtio år sedan köpte man den i bubbliga och knutiga flaskor som gav den karaktären av hembränt. Men det var det förstås inte. När jag i natt här hemma öppnade flaskan och drack ett första glas kom tårarna. Ikväll fortsätter jag, och så länge det finns en droppe kvar gör jag det. Skanderbeg - den albanska folkhjälten, medeltidens riddare i striderna mot turkarna - har jag umgåtts mycket med och detta är ett kärt återseende.

Verklig skönhet

Foto: Astrid Nydahl
Det finns olika slags skönhet. Den jag uppskattar mest finner jag ofta här ute i Tosteberga hamn. Jag kan aldrig se mig mätt på den.

Å andra sidan finns skönheten också i konsten, musiken, litteraturen - i andra människors ansikten, i former och färger som bärs upp av dem. Tyvärr lever denna skönhet under attack. Den postmoderna människan älskar att posera i de billigast tänkbara plagg. Då tänker jag inte på priset, också de trasiga och hängande jeansen är mycket dyra. Den uniforma livsstilen gör att jag möter denna trasighet överallt. Den är internationellt utbytbar. 

Verklig skönhet kan finnas i ett kort ögonblick, ja i ett ögonkast. Ett leende kan bli transportabelt hos den människa som möts av det.


fredag 30 juni 2017

Kvävande monokultur i de ängsligas land


Jan Myrdal skriver inför sin nittioårsdag en intressant krönika, om sina och Rune Hassners filmer, där han bland annat diskuterar denna bild: ”Söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga avL'Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren”.

Nog är vi några stycken som undrar varför alla dessa krav på lika-tyckande drabbar också ett grundläggande fritt klimat. Sverige borde vara ett land där vi kunde tillämpa lagens bokstav och anda när det gäller åsikts-, yttrande- och tryckfrihet. Men hindren är historiska, "moraliska" och präglade av rädsla och misstro. I konfrontation med nygamla totalitära traditioner blir det ännu svårare. Jag kom att tänka på denna rad: 
I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav. (Ur LedarsidornaErik van der Heeg den 25 juni).
Inför årets bokmässa - nej, jag kunde inte avstå från att nämna den - har vi sett samma spektakel som i fjol. Skillnaden är bara att det i år är avsevärt utvidgat till att gälla hela den litterära världen: myndigheter (jo, faktiskt, fråga Svenska Institutet), utländska kulturinstitutioner, förlag, tidskrifter, organisationer, författare och många andra. Handlar frågan om huruvida jag delar en eller annan publikations tankar, åsikter eller yttranden? Ack, om det vore så enkelt. För alla hycklare som gärna åker till Frankfurtmässan ("halvtidshumanisterna" från Svante Weyler till Bonniers, kallas de av Adam Cwejman i GP), och står på samma golv som Junge Freiheit borde det vara en skam att uttala sig om bojkott av Göteborg. Jag har bara sett en enda principiellt viktig debattext och den är skriven av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Utöver den texten menar jag att Svenska PEN:s nya ordförande Elisabeth Åsbrink har helt rätt och att därför denna hennes text är avgörande för ett rimligt agerande. Hon skriver bland annat:
I stället för att tala om en tidnings medverkan på Göteborgsmässan, vill Svenska Pen tala om att åsikter och ord ska vara fria fram till gränsen för lagbrott, hur obehagliga de än är. Som författaren Salman Rushdie säger: din rätt att vilja slå mig går så långt som till den punkt där min näsa börjar.I stället för att tala om mässbojkott vill Svenska Pen tala om Natalja Sharina, chef för Rysslands enda statliga ukrainskspråkiga bibliotek, som dömts till fyra års villkorligt, anklagad för att ha tillhandahållit böcker av en förbjuden ukrainsk författare.
Som Salman Rushdie har jag hävdat en liknande ståndpunkt: gränsen går vid uppmaningen till eller användandet av politiskt våld. Vi vet vem som använder våldets språk och metod. De finns över hela det politiska spektrat.

torsdag 29 juni 2017

Lösgodismänniskan

Kunde ha varit marsipan i lösgodisform. Foto: Astrid Nydahl
Theodor W. Adorno skriver i Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman):

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

Jag satt på en parkeringsplats utmed E22 idag och betraktade flödet. Lösgodismänniskan, turist eller ej, på resa med husvagn över landet, från ett shoppingscentrum till ett annat, lyser upp av glädje vid den lila skylten som skriker ut mot riksvägen: ”Välkommen till över 10.000 kvadratmeter shopping!” Det behöver inte ens regna eller vara kallt för att det ska fungera. Aldrig.



Vad hade Tollarp i Skåne med Förintelsen att göra?

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland." (Hermann Göring, 12 november 1938).

Jag var okunnig om att det nazistiska Tysklands folkmord på Europas judar hade en liten tråd av förbindelse med skånska Tollarp. Men av Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar har jag lärt mig mycket om hur denna förbindelse ser ut. Annars är detta boken som redan före sin utgivning fick starkt medialjus på sig, därför att Åsbrink gjorde några korta intervjuer med Ingvar Kamprad. Det finns, visar det sig, också en förbindelse mellan Tollarp och familjen Kamprads Elmtaryd.

Det som några veckor efter medialarmet tedde sig minst sagt anmärkningsvärt var att journalister, såväl i press, radio som i tv skrivit sina braskande rubriker utan att ha läst boken. Hade de gjort det, så hade de förmodligen också haft ett helt annat fokus. I Åsbrinks bok är det nämligen inte familjen Kamprad som befinner sig i berättelsens centrum, utan den judiska familjen Ullmann i Wien och deras närmaste släktingar.

Både Josef och Elise Ullmann hade dödats när kriget väl var slut, med all säkerhet i Auschwitz. Det är deras son Otto som utgör centrum i denna familjeberättelse. Han skickas nämligen till Sverige redan 1939, och överlever därför. Hans öde styrdes mot överlevnad med hjälp av Svensk Israelmission, den kristna organisation som såg som sin uppgift att få judar att konvertera till kristendom. Med på tåget till Sverige från Wien fanns andra judiska barn. En grupp försvann norrut, Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp, några mil söder om Kristianstad, det hette Hemhult och tycks ha gett något slags vardagsglädje åt den unge Otto.

De brev som utgör stomme och berättelse i boken är skrivna av föräldrarna Josef och Elise till sonen Otto, ibland är det också släktingar till familjen som skriver. Breven är med nödvändighet ganska befriade från detaljer från det liv som blir allt svårare och till sist omöjligt för det judiska paret som lever i det av nazisterna styrda Österrike. De vill inte berätta sådant som skulle kunna uppröra sonen. Det är kring dessa brev som Åsbrink därför fyller i. De har datumangivelser och det blir, om inte lätt så ändå till stor hjälp för henne att skapa den text som ger läsaren sammanhangen, både i vardagsliv och i storpolitik.

Formen fascinerar mig mycket, eftersom den erbjuder fackbokens hela källmaterial men medger den ibland skönlitterära attityden i Åsbrinks text. I det rent personliga speglas det allmänna, i Ottos liv ser vi det öde som så många judar gick till mötes, och som fick honom att konvertera, inte till kristendomen, utan till raseriet. När han ansökte om att bli svensk medborgare fanns det en fråga på blanketten om tro. Han svarade konfessionslös.

Det som ligger tidsmässigt emellan ankomsten till Tollarp och konfessionslösheten är hela det andra världskriget och Ottos väg till IKEA-grundarens barndomshem. Det är en lång vandring på nordskånska och småländska grusvägar, och den innehåller hela den spänning som också i politisk form finns mellan friheten och diktaturen. Det är också där den märkliga och psykologiskt svårförklarliga sprickan finns i den unge Kamprads liv. Han säger själv att han blir förälskad i Otto, när han kommer till familjegodset (därför att man där talar tyska), de blir mycket nära vänner upp i vuxen ålder, och Kamprad tycks inte se att det finns något märkligt i det faktum att han blir bästa vän med en judisk pojke samtidigt som han är aktiv i både nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. Så småningom blir Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl hans främsta förebild.

Ingvars företagardrömmar började ta form. När han var 26 år och nygift tog han Otto till sin närmaste man. De hade festat ihop och stod varandra så nära att de också kunde arbeta bra tillsammans. När Otto lämnade firman i Älmhult blev Ingvar besviken. Men de kom att samarbeta ännu en gång i Stockholm. 1952 skildes de definitivt, men de skildes som vänner.

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

2010 kommer Elisabeth Åsbrink till Älmhult för att intervjua Ingvar Kamprad. Hon får två timmar med honom. Åsbrink hakar – tämligen poänglöst - upp sig på att Kamprad ska ha kallat naziledaren för ”farbror Hitler” i en bok av Bertil Torekull. Men när hon kommer till kärnfrågan om vänskapen med Otto – hans judiskhet – spelade någon roll, säger Kamprad: ”Vi pratade om det ibland men det var inget störande förhållande alls.” Och igen: ”Inte ett jävla dugg”.

Det är ungefär där berättelsen slutar. Kamprad blir informerad om att Ottos föräldrar mördats av nazisterna. Det finns inte så mycket mer att säga.

Det som gör starkast intryck på mig i Åsbrinks bok är hur hon med egna tankar och ord fyller ut tystnader och glömska. Den lille judepojken är en person med namn, ålder och karaktärsdrag.

I det Tollarp där jag själv bodde många år, och där de flesta av mina barn och barnbarn nu bor, ser jag lille Otto framför mig, och jag blir riktigt rörd när jag läser om hur man på familjen Larssons slakteri tog sig an honom. Det är ett familjeföretag som finns än i dag. Jag kommer att minnas Åsbrinks bok när jag framöver passerar deras hus på Gästgivaregatan i Tollarp, Larssons Chark.