fredag 16 juni 2017

I valet och kvalet. Panta rei

Foto: Astrid Nydahl
Inga beslut går att fatta. Allt flyter. Panta rei.

I mellanrummen blir allt som svårast, som om det krävdes starkare krafter än den jag själv kan uppbåda.

Jag hör fåglarna sjunga, det är sant. Men det är också allt. 

I gränslandet mellan klarhet och dårskap finns inte mycket kvar av syre eller argument. Det räcker inte att läsa sig till att det finns tusentals islamister i vårt arma land eller att Ann Heberlein ska kandidera för Moderaterna i nästa riksdagsval. Det räcker inte heller att se hur man räknar döda i London eller att Kaddafis äldste son ska "ena Libyen". 

Jag befinner mig just där allt flyter och omöjliggör nästa steg. Bara några små högtider till, sedan flyr jag hela maskineriet. Det finns kanske både platser och tillstånd som skulle passa mig bättre.

torsdag 15 juni 2017

I naturen och på examensfesterna

Foto: Astrid Nydahl
Det händer hela tiden och man lägger det inte på minnet. Det växt- och djurliv man passerar mellan punkterna a och b. Nu registrerades de. Också kons blick därute på ängen, i det underskönt gula och nyponros-rosa.


Foto: Astrid Nydahl
Det är examenstider och de frestar på. Raden av fester finns där, oavsett om man blundar eller ej.

Jag har alltid haft svårt att jubla över en framtid som kanske inte ens kommer. Döden har lärt mig ett par läxor om den saken. Ändå delar jag förstås den unga glädjen över att ha lämnat den ena eller andra utbildningen. 


Foto: Astrid Nydahl

Walter Benjamin, läsning för en flanör i sommarvärmen

Walter Benjamins Passagearbetet fotograferat på mitt matbord. 1990 års upplaga överst, den nya nedanför.
Walter Benjamin: Passagearbetet, band I och II. Paris, 1800-talets huvudstad (Atlantis förlag, utgivare Rolf Tiedeman, översättning, revidering och kommentarer av Ulf Peter Hallberg).

1990 utkom på svenska, i serien Moderna tyska tänkare på förlaget Symposion, i tre vackra band, för första gången Walter Benjamins epokgörande arbete om Paris som 1800-talets huvudstad. Benjamins fragmentariska teknik väckte naturligtvis osedvanligt intresse och hans författarskap blev med både entusiasm och iver diskuterat på nytt. Hallberg själv talade om verket som en labyrint av tankebilder. Tidigare hade Bo Cavefors utgivit två verk av honom, Bild och dialektik 1969 och Essayer om Brecht 1971. Symposion skulle senare ta upp den kastade handsken och fortsätta med verk som Barndom i Berlin kring 1900Goethes ”Valfrändskaperna”, Enkelriktad gata och Språkfilosofiska texter utgavs av förlaget Daidalos 2013.

Vad utgivningen av Passagearbetet 1990 betydde för svensk litteratur och för det akademiska litteraturstudiet vågar jag inte ens gissa. Men om jag utgår från mig själv – och så bör man till syvende och sidst tänka och göra – så hade det en avgörande och djupgående betydelse. Passagearbetet ställdes hemma hos mig aldrig undan i en bokhylla utan fanns tillgängligt både som inspirationskälla och som referens. Sedan många år har det varit omöjligt att hitta, också antikvariskt.

Det är därför en stor glädje att se förlaget Atlantis nyutgåva i två band. Ulf Peter Hallberg har för denna kastat om bokens titel så att fokus ligger på Passagearbetet, och resten tjänar som en underrubrik. Hallberg har reviderat översättningen, och därtill lagt in en serie mycket fina tidstypiska bilder i form av vykort som ger liv och lyster åt framställningen. Utöver Hallbergs eget förord finns här också ett av Sylvain Briens, professor vid Sorbonne i Paris.

Hallberg skriver:
Till skillnad från utgåvor i andra länder har det mesta av fransk och engelsk text översatts. Vi har velat skapa en inspirerande utgåva för alla, där läsningen inte hindras av att en stor del av citaten och hela den andra exposén är skrivna på franska.

Som läsare bugar man sig för ett sådant val.

Walter Benjamin (1892 - 1940)
 I Svenska Dagbladet skriver Arne Melberg om nyutgåvan:
Jag ser framför mig Benjamin där han satt i läsesalen på Bibliothèque Nationale – jag satt där själv några gånger på 90-talet och fick uppleva proceduren: man beställde skriftligen det man ville ha varpå boken dök upp på pulten inom en timme. Det är ju slående likt hur vi alla numera arbetar med nätet som bas, bara lite långsammare men i gengäld med materialets fysiska närvaro. Den återupptäckte Benjamin togs på 70-talet till intäkt för en alternativ marxism, på 90-talet fick han inspirera medieteori. I dag ser jag konturerna av en ny Benjamin-kliché: den nätkulturella gurun. Allt det som jag redan citerat om att lägga utveckling och historiska sammanhang åt sidan och i stället hänge sig åt nuets oändliga sammanhang – det är väl just det som kännetecknar nätkulturen?
Detta är en minst sagt intressant koppling till vår egen tid, både vad gäller attityd och metod.

Det dagliga slitet vid datorn, sökande efter källor och material, har karaktären av fragmentariskt, nästan pusselliknande arbete. Melberg igen:
Också dagens flanör – som till skillnad från Benjamins flanör mycket väl kan vara en kvinna – kan vakna upp från sina illusioner och gå ut i nuets Paris. Men hon går nog inte bara i passager och butiker och på boulevarder, hon vandrar i stället i tröstlösa förorter, registrerar sociala och kulturella motsättningar och fruktar att hon befinner sig på platsen för ett nytt slags krig. Paris är kanske återigen vår tids och Europas huvudstad men nu med katastrofen inbyggd från början.
Det behöver inte sägas mer än så. Melbergs sista ord i understreckaren förbinder då och nu på ett sätt som i alla fall för mig belyser behovet av nya essäistiskt lagda författare som kan framkalla begripliga bilder av den ondskefulla våg som bland annat skördat offer i våra dagars Paris.

En av stadens passager, 1907.
Atlantis förlag har gjort en välgärning med nyutgåvan. Vad man ska säga om Ulf Peter Hallbergs arbete med den vet jag inte riktigt, men nog kan man kalla det för en kulturgärning av mycket stor betydelse. Nu behöver ingen längre rota förgäves efter detta viktiga arbete.





onsdag 14 juni 2017

Ideologierna - igen

Foto: Astrid Nydahl
Jag läser hos Gunnel Vallquist (Steg på vägen, 1983):
Ideologier leder alltid vilse. En övertygelse föds, växer sig stark, man börjar omsätta den i praktiken. Denna första fas, själva starten och den inledande perioden, är rörelsens benådade tid.
Var och en kan känna igen sig. Lyckan att ha "funnit svar" är gemensam för varje människa som hittat dem i just en ideologi. Politikens, kulturens och religionens ideologier samlar inom en strängt definierad ram. Vallquist:
När framgången har nåtts börjar systematiseringen av både teori och praxis. Inspirationen ersätts av dogmatism, den fria insatsen av påbud.
Hon drar en slutsats värd att fundera på:
Slutsats: lita aldrig på en ideologi - den blir förr eller senare ett fängelse. När du satsar på en övertygelse: var inställd på att inte fortsätta tills målet är nått, eller ens utkristalliserat. Ett mål värt din insats kan aldrig nås.
Alltså: att inte fortsätta, att inte bli ideologins fånge. Om man låter sig fängslas, istället för att vända om eller fly, blir man övertygelsens predikant. Också vår tid ser predikanter överallt. De är inte alltid politiker eller religionsföreträdare. Men alltför ofta är de en kombination av de två, livsfarliga att försvara eller umgås med.


tisdag 13 juni 2017

Uppförsbackar - vad är ner och vad upp?

Foto: Astrid Nydahl
”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.” Olav H. Hauge, dagboken 1958.

Jag kikar då och då på vad som kallas ”debatt” och frågar mig varje gång varför inget är nytt under solen. Varför ens bry sig när rösterna hela tiden maler samma gamla vanföreställningar.


Är då den politiska och kulturella sfären något att sträva efter, något som man från underläge ska försöka nå upp till? Det beror alldeles på varifrån man ser. Om man ser uppåt mot de maktsfärer som formulerar vad som är korrekt och vad som är icke-korrekt finner man snart nog att underläget är att föredra. Man kan också kalla det ensamhet och avskildhet. I så fall är underläget ett skydd (jag behöver då inte ens tänka på bokmässor, parlamentsval, stadsfestivaler eller tv-underhållning).

Att ta ett kliv uppåt måste innebära att man tar sig dit där det djupast sett mänskliga finns. Hos fränder, familj, kollegor? Det blir ingen stor skara. Men det blir en skara värd att tillhöra. 

Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.


måndag 12 juni 2017

Alfons dag, måndag, döden



Döden är allas vår följeslagare. Hela livet. Den är svår att acceptera när den tar våra barn.

Idag skulle han ha fyllt femton år, Alfons. Mitt barnbarn Alfons fattas i familjen sedan neuroblastomen tog honom. Våra tankar går idag till hans föräldrar och tre fantastiska systrar, som alla håller minnet av Alfons levande.

 Salvatore Quasimodo

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.



söndag 11 juni 2017

Nya Tider har proklamerat sin gräns

Foto: Astrid Nydahl
Jag har inte lagt mig i årets "debatt" om Nya Tider och Bokmässan. Men jag vill säga en viktig sak när jag nu sett Vávra Suk orma sig i medierna. "Det du kallar förintelsen" säger han med en fnysning. Om man inte ens kan se och förstå att det går en gräns vid nazisternas folkmord på judarna, det som sedan årtionden kallas förintelsen, har man skrivit ut sig ur varje rimligt sammanhang. Det har således Suk och Nya Tider gjort. Den som skriver i tidningen bör hela tiden vara medveten om detta. Frågan är om det finns ett sådant medvetande.

Jag lät Nya Tider sälja några av mina böcker. Det borde jag nog inte ha gjort. Ändå ansåg jag det då vara ett förnuftigt beslut eftersom varje ny läsare är en framgång. 

Om Suk och hans tidning vill vandra vidare i den sump där de tidigare befann sig - Nationaldemokraterna och nationalsocialismens mörka miljöer - har jag inga synpunkter på det, problemet är deras och dess yttringar sådana att jag endast kan och måste bekämpa dem - med ord förstås. 

Det frågetecken jag sätter gäller författare och journalister som skriver i tidningen, sådana som Arnstberg och Sandelin, som borde markera sin principiella invändning och sitt motstånd. 

Att förneka och/eller förringa ett av modern historias värsta och i detalj bäst och mest dokumenterade folkmord är inte bara osmakligt, det är obildat. 


lördag 10 juni 2017

Antisocial eller bara i behov av ensamhet?

Idag tänker jag börja med att citera en författare som inte är det minsta litterär. Han var under sin livstid - 1907 till 1991 - mest känd för sina guideböcker till The Lakeland Fells, handskrivna och med teckningar. Jag talar om Alfred Wainwright, som man förstås kan lära sig mer om hos The Wainwright Society.

Foto: Astrid Nydahl
“I am antisocial and getting worse as I get older”

“It started as shyness. It isn’t shyness now. I can face anybody now and not feel inferior to them. But I’d much rather be alone.”


Så uttalade sig Alfred Wainwright och det var just dessa ord jag fastnade för.

Med stigande ålder och ett lugnare tempo blir nog dessa sidor av en personlighet starkare. Jag märker det själv. Att få sitta i frid och tystnad vid havet eller med en bok någonstans är ofta större än att vara med på ett kalas eller på ett café, även om också det kan skänka viktiga stunder av stillhet.


fredag 9 juni 2017

Torben Brostrøms bok om åldrande, poesi och död


Torben Brostrøm: Ved kanten. En endnu levendes erindringer (Gyldendal)

”Planlægger ingenting mer.
Samler ikke til hobe.
Utvider ikke mer
min garderobe.”

(Halfdan Rasmussen)

Förra söndagen fyllde Torben Brostrøm nittio år. Den nya boken utgavs på dagen, och jag kommer strax efter med min läsning.

Vem är Torben Brostrøm? Jag skulle spontant svara att han är en av den danska litteraturens viktigaste kritiker och essäister. Under de årtionden jag fortfarande prenumererade på Information var det där jag läste hans artiklar.

När han nu blickar tillbaka är det en självklarhet att han gör det i litteraturens, inte minst poesins, tecken och sällskap. Han slår följe med många av de danska författare han själv känt eller läst, som Rasmussen ovan, eller som Rifbjerg, Johannes V. Jensen, Morten Nielsen eller med utländska storheter som Voltaire, Montaigne, Paul Celan eller T.S. Eliot.

Torben Brostrøm skriver en prosa som är mer sval än passionerad, i den här boken liksom i sitt långa kritikerliv. Det är en egenskap jag uppskattar särskilt mycket eftersom samtidens kultursidor annars tycks premiera narcissism och populärkulturell ytlighet.

Han söker förvisso tröst hos diktarna, men han visar också hur många texter som skrivits sent i livet blir vackra, kloka och eftertänksamma reflektioner kring liv och död.

I bokens nionde text (av totalt 48) skriver han om dödens närvaro i våra liv:


”Døden er en uundgåelig ledsager og besøgende, ikke kun ved sygesengen, påtrængende hos os aldrende, ved akutbesøg i hjemmet eller ambulancen eller under ulvetimens søvnløshed, almindeligvis mer diskret, latent til stede i traffiken, synlig i andres ulykkestilfælde, på hospitaler, hvor man er på frivilligt eller ufrivilligt besøg. Den skjuler sig i blomsterdækkede kister til orgelmusik, huserer i psalmerne, er jo velbekendt på tryk, i aviser og bøger, litteraturen og kunsten handler om den.”