tisdag 6 juni 2017

Terrorn, tala eller tiga


Foto: Astrid Nydahl
”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/  på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.” (Pia Tafdrup, ur Lugten af sne)

Det är svensk nationaldag. Också Sverige lever i det som Pia Tafdrup kallar ”det frit bevægelige kaos”. Det är få poeter som ens yttrar sig om den situationen. Det finns förstås undantag. Men rädslan att bli befläckad av tidens alla stämplar får människor – oavsett om de är poeter eller plåtslagare – att hellre tiga och bara tala om det som sker i helt privata rum.

Ett vackert undantag är Tony Walsh, född 1965 i Manchester. Efter massakern där stod han mitt i en stor folkmassa och läste sin dikt This is the place. Efter massakern i London steg han fram på scen, ännu en gång med sin dikt, och sedan efter konserten på Manchester-arenan Old Trafford. Då kunde man se honom åka tåg stående bland en stor skara ungdomar. Där läste han ännu en gång dikten och den fick liv genom de unga pojkarnas och flickornas medläsning.


Hur bryter man tystnaden? Bara vi själv tvingar oss till den. Således är det bara med egen kraft och vilja vi kan träda ut ur den. Tala, som Tony Walsh och andra.

måndag 5 juni 2017

Bob Dylans Nobelföreläsning

Foto: Astrid Nydahl
Det är svensk nationaldag den 6 juni. Lyssna därför, eller läs, i lugn och ro den Nobelföreläsning alla väntat på, Bob Dylans. Här kan man både lyssna och läsa. 

Så här börjar den:
When I first received this Nobel Prize for Literature, I got to wondering exactly how my songs related to literature. I wanted to reflect on it and see where the connection was. I’m going to try to articulate that to you. And most likely it will go in a roundabout way, but I hope what I say will be worthwhile and purposeful.

If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy died when I was about eighteen and he was twenty-two. From the moment I first heard him, I felt akin. I felt related, like he was an older brother. I even thought I resembled him. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre.

One brand. And Buddy wrote songs – songs that had beautiful melodies and imaginative verses. And he sang great – sang in more than a few voices. He was the archetype. Everything I wasn’t and wanted to be. I saw him only but once, and that was a few days before he was gone. I had to travel a hundred miles to get to see him play, and I wasn’t disappointed.

Städernas förmiddagar efter terrorattentaten

Foto: Astrid Nydahl
Nina Bouraoui skriver i Strändernas skönhet om känslan efter terrorattackerna mot Charlie Hebdo och Hyper Cacher, i januari 2015:
Vi måste nu se på världen, staden, genom ett filter för att uthärda åsynen av den. Jag avskydde vår tid, jag var inte den enda. Vi var framme vid en punkt varifrån ingen återvändo fanns.

Denna punkt återkommer, gång på gång. Och varje gång den kommer tror vi oss leva i en unik, tidsbestämd och särskild, plats i historien. Det gör vi inte. Vi har bara börjat på en tid som funnits förut, en tid där gatans, stadens, våld och krig, plötsligt och på nytt överskuggar allt annat. 

Paris under ramadans första vecka kunde erbjuda andra exempel: en man misshandlas i Paris för att han äter glass, en annan slås omkull på väg ut från kvartersbutiken där han köpt öl ("Förstår de då inte att det är kränkande att se sådant lättsinne under ramadan!") - nyheter som dessa tycks sakna relevans efter varje större terrordåd. 

Egentligen borde just de vara så upprörande eftersom de exemplifierar vad vi förväntas lyda. Vi, i meningen icke-muslimer, förväntas lyda. Inte heller det tycks Europa och européerna ha förstått.

***


Strändernas skönhet utkommer den 8 juni i Maria Björkmans översättning på Elisabeth Grate Bokförlag. Jag återvänder då till den med en recension. 


söndag 4 juni 2017

För Allah! Moraliska förbehåll och politiskt självmord

Foto: Astrid Nydahl

Watching terror in London unfold: who are we kidding? This is a Jihadi guerrilla warfare not an issue for law enforcement. Time to wise up. (Ayaan Hirsi Ali)

Det blev en sen natt vid tv:n. Det som hänt är alla införstådda med. Igen. Ännu en gång. Men är alla införstådda med att det också ska följas av fler attacker? 

Den som vill sova kan göra det. Det är inget brott. Det är heller inget brott att bortse från den religiösa aspekten eller den politiska. Däremot betraktar jag det som skamligt att fortsätta leva i förnekelse.

Dumheten har ett pris. Det har den alltid haft. Dumheten och obildningen som släpper in och släpper lös de allra mest mordiska, livsfarliga ismerna. Vi har bjudit in dem den här gången. Lek med tanken att tyska nazister organiserade i små celler skulle ha terroriserat brittiska städer 1937. Lek med tanken!

När det gäller islam och islamism tycks världen alltjämt ha andra moraliska referensramar. De inte bara kan terrorisera oss. De gör det. Aktivt. Ständigt med nya planer. Ständigt beväpnade i sitt hat mot oss. De ropar medan de mördar: "This is for Allah!"

Det är många år sedan jag gjorde mig av med de sista illusionerna. Det är ett par år sedan jag slutade diskutera saken. Det finns inget mer att diskutera. Inte idag och inte nästa gång.

lördag 3 juni 2017

Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)


Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)

Med sin roman En ny tid skrev sig Ida Jessen in i Lilly Bagges liv, med dagboken som berättelseform. Hon var länge gift med distriktsläkaren Vigand Bagge som skildras genom hennes ögon där han ligger döende. Om den boken kan man läsa längre ner i denna bloggpost.

I denna nya roman är det Vigand Bagge som berättar. Han är en mycket intressant och speciell figur som Jessen fångar på kornet. Hans läkaryrke ger honom respekt, som man föreställer sig att det en gång i tiden kunde ha varit, och därmed också ett självförtroende. Medan En ny tid skildrade livet för hustrun efter att Vigand dött, så är det själva tiden fram till döendet som Vigand själv berättar om. Han blir uppmanad därtill av en man från Dansk Lægerforening som planerar en antologi där läkare berättar om sina liv. Det är meningen att den ska heta Fra Doktorstolens Tid. Bortom sin vresighet och i ensamhet börjar Vigand skriva. Han pysslar med sina anagram, men ibland flyter pennans berättelse iväg på ett luftigare och personligare sätt. 

Ida Jessen. Gyldendals pressavdelning.
Vigands människosyn är minst sagt krass. Han gör sig inga illusioner om de människor han möter och vårdar. Ytterst sett är de blott kött, slem och blod. Inte mycket att upphöja. Hans syn tycks också påverka hela hans äktenskap med Lilly. Han kan säga till henne att hon har rätt att skiljas, med tillägget att det blott är ett teoretiskt och filosofiskt yttrande. Hon tolkar det däremot bokstavligt. Hon känner sig självklart oälskad. Han skriver att han till en början var rädd för henne. 

Genom Vigands anteckningar får vi också en bild av det lilla samhället och dess invånare. Och tiden är mogen för honom att skriva ett brev till hustrun. När han tänker på sitt eget och på hustruns namn blir det istället ett anagram, Lovgyldig lian.

Om sina lösa anteckningar har han inga höga tankar. Han ler för sig själv, och tänker på dem som något helt annat än läsning.

Ida Jessens böcker håller alltid hög klass. Det är en sann glädje att läsa dem. Detta gripande mansporträtt är inget undantag. Man bör absolut läsa den tillsammans med En ny tid, men det är samtidigt två helt fristående verk.


*

Ida Jessens förra roman En nya tid är således en pendang till Doktor Bagges anagrammer. Om den skrev jag här i bloggen: 

Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en roman som är ett fantastiskt fint porträtt av en kvinna. Den här gången går hon tillbaka till 1927-1928 och kvinnans berättelse är skriven i dagboksform. 

Hon har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L. Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift med distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende. Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon inte kommer att klara det. 

Men steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper tillbaka bilen som Vigand låtit sälja. Flyttar till det nya stället. Går på krogen. Och en man i hennes krets kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland, som uttalar hennes förnamn och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är det inte. Rakt tvärtom: det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i livet, ser den första delen försvinna med makens död, och hur den andra delen inleds med löften om något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara ett bihangs-liv.

I ett pressmeddelande från förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi ser är sådana som hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har gjort. Jag har själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången har jag haft lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men som hanterar det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett sansat och samlat sätt.” 

Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.

Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa. 

Två andra Ida Jessen-böcker kan du läsa om här i bloggen, Postkort til Annie