Ida
Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)
Med sin roman En ny tid skrev sig Ida Jessen in i Lilly Bagges liv, med dagboken som berättelseform. Hon var länge gift med distriktsläkaren Vigand Bagge som skildras genom hennes ögon där han ligger döende. Om den boken kan man läsa längre ner i denna bloggpost.
I denna nya roman är det Vigand Bagge som berättar. Han är en mycket intressant och speciell figur som Jessen fångar på kornet. Hans läkaryrke ger honom respekt, som man föreställer sig att det en gång i tiden kunde ha varit, och därmed också ett självförtroende. Medan En ny tid skildrade livet för hustrun efter att Vigand dött, så är det själva tiden fram till döendet som Vigand själv berättar om. Han blir uppmanad därtill av en man från Dansk Lægerforening som planerar en antologi där läkare berättar om sina liv. Det är meningen att den ska heta Fra Doktorstolens Tid. Bortom sin vresighet och i ensamhet börjar Vigand skriva. Han pysslar med sina anagram, men ibland flyter pennans berättelse iväg på ett luftigare och personligare sätt.
 |
| Ida Jessen. Gyldendals pressavdelning. |
Vigands människosyn är minst sagt krass. Han gör sig inga illusioner om de människor han möter och vårdar. Ytterst sett är de blott kött, slem och blod. Inte mycket att upphöja. Hans syn tycks också påverka hela hans äktenskap med Lilly. Han kan säga till henne att hon har rätt att skiljas, med tillägget att det blott är ett teoretiskt och filosofiskt yttrande. Hon tolkar det däremot bokstavligt. Hon känner sig självklart oälskad. Han skriver att han till en början var rädd för henne.
Genom Vigands anteckningar får vi också en
bild av det lilla samhället och dess invånare. Och tiden är mogen för honom att
skriva ett brev till hustrun. När han tänker på sitt eget och på hustruns
namn blir det istället ett anagram, Lovgyldig lian.
Om sina lösa anteckningar har han inga höga tankar. Han ler för sig själv, och tänker på dem som något helt annat än läsning.
Ida Jessens böcker håller alltid hög klass. Det är en sann glädje att läsa dem. Detta gripande mansporträtt är inget undantag. Man bör absolut läsa den tillsammans med En ny tid, men det är samtidigt två helt fristående verk.
*
Ida
Jessens förra roman En nya tid är således en pendang till Doktor Bagges anagrammer. Om den skrev jag här i bloggen:
Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en roman som är ett fantastiskt fint
porträtt av en kvinna. Den här gången går hon tillbaka till 1927-1928 och
kvinnans berättelse är skriven i dagboksform.
Hon
har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med
det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L. Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift med
distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende.
Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes
rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon
inte kommer att klara det.
Men
steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper tillbaka bilen som Vigand låtit
sälja. Flyttar till det nya stället. Går på krogen. Och en man i hennes krets
kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland, som uttalar hennes förnamn
och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är det inte. Rakt tvärtom:
det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i livet, ser den första
delen försvinna med makens död, och hur den andra delen inleds med löften om
något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara ett bihangs-liv.
I ett
pressmeddelande från förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi
ser är sådana som hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har
gjort. Jag har själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången
har jag haft lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men
som hanterar det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett
sansat och samlat sätt.”
Att
hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida
Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad
balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några
särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma,
så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång
så tydligt visat att hon är allra bäst på.
Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar
och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets
portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa.