lördag 3 juni 2017

Varför försvinner gamla partier ut i tystnaden...

Foto: Astrid Nydahl
Varför rasar urgamla politiska partier samman? Vi har det senaste året sett europeisk socialdemokrati göra det. Här hemma ser vi nu hur Moderaterna trampar vatten och hur Liberalerna klänger sig fast i en hopplös strid om ordförandeposten. Kindberg Batra provar att sparka en minister för att se om det kan hjälpa. Liberalernas Björklund och Ohlsson ler i kapp och ser tecken på himlen.

Varför? Det sägs bland analytikerna att allt beror på SD:s framgångar. De kikar försiktigt på staplarna från opinionsinstituten och ser att SD är landets andra största parti. Det är förstås en förklaring. Men det finns en annan och den väger mycket tyngre. Nämligen själva situationen i Sverige. 

Den stora inflyttningen från norra Afrika, arabvärlden och Asien sedan 2015 är den i sig största förändringen. Det som hänt sedan dess har givit landet en känsla av otrygghet, rädsla, ja också panik. Är dessa känslor obefogade? Alls inte, de föds ur en konkret situation. Den kan beskrivas med ord som bränder, gängvåldtäkter, knivöverfall, grova rån, grov misshandel, bedrägerier, narkotikabrottslighet, hopplösa väntrum på sjukhus, överfulla salar, skolor som faller samman under sin egen tyngd. 

Alla vet vad det handlar om. Allt fler sätter konkreta ord på det. Den politiska klassen måste se om sina hus. Förmodligen räcker inte det särskilt långt. De får kanske rentav bygga nya. Och det kommer inte att inge förtroende. Valet nästa år kommer att ge klara besked. Hymlandets och mumlandets kultur är på väg att helt upplösas. Det kan bara välkomnas, oavsett konsekvenserna. Eller inte?

fredag 2 juni 2017

Lennart Sjögren: De andra trädgårdarna

Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson
Människor av aska
sitter på bänkar av aska
runtom är vintern stark

de talar om framtiden.

(Ur De andra trädgårdarna)

Med samma direkthet och illusionslöshet som i många tidigare samlingar vänder sig Lennart Sjögren i den nya boken De andra trädgårdarna (Bonniers) till läsaren utan att ens för en sekund invagga henne i falskt förtroende. Hos Sjögren är människorna och djuren för alltid inlemmade i det cykliska förlopp som kallas livet.

Nu är det sent på jorden. Varje levande människa vet det. Och om inte annat så känner hon det. Vår epok präglas av de verkligt stora hoten. De kunde kallas fanatism, totalitarism eller annat som kan presenteras som en ism. Men de kunde också kallas civilisation! Märkligt nog har människan byggt sig en civilisation som hotar själva livet och dess förutsättningar. Mot ismerna söker Sjögren tröst i ”läran om det icke mätbara”.

Lennart Sjögren har i sitt författarskap i många år – han debuterade 1958! – utforskat detta skeende. Hans mikroperspektiv har gett oss vibrerande, nakna porträtt av våra djurvänner. Vi har mött råttorna. Vi har mött fåglarna. Kanske har några av oss lärt sig se på dem med sjögrenska ögon, med inlevelse parallellt med en insikt om villkoren. Vi har mött så många andra djur. Men vi har inte minst mött människorna, de ensamma och strävsamma. Från sin öländska horisont har han skådat ut över oss och berättat om hur livsvillkoren kan se ut långt från de konsumistiska centra som kallas städer. Ändå har han i en hel diktsamling stått på Stockholms central i samma avsikt.

I denna bok möter vi förstås döden. Det gör vi ofta hos Lennart Sjögren. Här möter vi den i de andra trädgårdarna, de övergivna och i glömska vilande efter att människohänder rört vid dem. Här kommer de döda på snabbvisit och de övermogna äpplena har sedan länge fallit mot marken.

En älskares hand sträcker sig mot den döende, och ingen levande vet att det sker, blott hon som dött från slangarna och maskinerna hon varit kopplad till.

Döden är i denna diktning både konkret och symbolisk. Den tycks, säger Sjögren, ha ett flamgrönt ljus just före stormen över vattnet.

Som en av dikterna i bokens tredje avdelning uttrycker situationen vill jag avrunda:

Skelettskarpa av hunger kommer rovdjuren fram
ur vinterns skogar
finner de inget att äta
virar kölden runt dem sin död.

När våren och sommaren är förbi
ropar svampplockarna förtjusta:
Hur vackra är de inte skeletten.


torsdag 1 juni 2017

Nere för räkning? Nej, inte idag

På besök i djurens gård. Foto: Astrid Nydahl
Idag börjar en helt ny epok i mitt liv. 1 juni markerar början på den månad då jag börjar uppbära ålderspension. Den jag får från pensionsmyndigheten är så mager att Sveriges författarfond beviljat mig ett pensionstillägg. Det är jag ytterst tacksam för. Nej, jag fyller inte 65 idag, den dagen kommer i slutet av månaden, men det är från och med idag jag är ålderspensionär. Det är för mig en stor dag. Jag behöver inte be om ursäkt, det enda jag behöver göra är att lära mig mer om det enkla livet. I den skolan har jag gått rätt många år, så det är bara att fortsätta. Kan inte tänka mig ett bättre sätt just nu än att återvända till Orwells rika författarskap.

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:

”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”

Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Nyutgåvan av Nere för räkning i Paris och London har översatts av Olof Hoffsten. De övriga titlar jag här nämner har olika översättare.

onsdag 31 maj 2017

På Österlen med nya insikter och bilder

Alla bilder: Astrid Nydahl

Hela tisdagen befann vi oss på resa i det inre av Österlen. Normalt sett tar man bussen från Kristianstad och reser hela vägen utmed kusten, man hoppar av i Brösarp, Kivik eller Simrishamn efter tycke och smak. Men efter Simrishamn igår svängde vi av, in och upp i landskapet, och fick se miljöer vi aldrig sett tidigare (65 år får man bli innan man upptäcker sin egen blindhet).


Jag vill inte bidra till den mäklarbransch-anpassade bilden av Österlen. Den är oftast förljugen miljonlåns-propaganda. Men som skåning är  jag tacksam att detta vidunderliga och magnifika stycke natur finns runt husknuten. Jag behöver inget äga där. Att få komma på besök räcker länge.





Vyerna var så bedårande vackra att den skönheten förstås inte går att återge i en bild som denna. Men jag stod länge där och beundrade/begrundade. Och vi reste förbi de nyrikas villor - mer Dallas än Skåne - och namnen från såväl litteraturens som kulturens världar lät mycket välbekanta. Alla vet att stora delar av Österlen övertagits av Stockholms kultur- och mediaelit, av tyskar, danskar, holländare och andra, men också av en inrikes överklass som aldrig behöver riskera att möta en gammal bonde eller fiskare, skurna ur mycket gamla, sepiatonade fotografier. De kan nöja sig med all den poesi som skapats där.

Från Kiviks musteri hade vi med oss flaskor med årets drycker, alla alkoholfria. 



Idag blåser sommarkänslorna bort. Inomhustimmar med läsning avlöser gårdagens resebilder.

tisdag 30 maj 2017

Blodtörstigt lugn -förväxla inte med trygghet

Foto: Astrid Nydahl
”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Vem kan med säkerhet säga att de lugna dagarna också är trygga? Lugn är inte detsamma som trygghet. Efter varje terrorattack uppstår just det bedrägliga lugnet. Inget talar mer om vad som hänt.

Jag läser om en engelsman som tog sitt liv samma kväll som attacken ägde rum i Manchester. Han hade redan, som passagerare på ett av de bombade tågen, varit med om attentatet i London den 7 juli 2005. Hans vänner säger att han inte stod ut med tanken på att leva i ett samhälle som utsattes för fler sådana terrorattentat. De betraktar honom som det 23:e offret för Manchesterbombaren Salman Abedi.

Föräldrarna till 18-åriga Georgina Callander som dog i bombattacken har skrivit ett öppet brev till regeringen, där de bland annat säger att det är hög tid att öppna ögonen och ta itu med problemet, om inte deras dotter bara ska vara en i raden av mördade:
In a statement released through Greater Manchester Police, the family said Georgina’s life had been cut short by ‘evil, evil men prepared to ruin lives and destroy families’.‘I wish I could say that Georgina is one of the last to die in this way but unless our Government opens its eyes we know we are only another in a long line of parents on a list that continues to grow.
”En i raden” – jag tror att just det är uttrycket som härskar över oss. Hennes föräldrar önskade att hon skulle vara ”en av de sista”. Jag tror inte att det blir så. Det vore naivt. Men jag hade önskat att de fick rätt.

Vilket lugn är det vi lever i nu? Jag inbillar mig att Ciorans ord alltid är giltiga. Det är ”ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit.”


måndag 29 maj 2017

Andra människor, rädsla och tillbakadragenhet

Foto i maj 2017: Astrid Nydahl
"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.


Den gångna långhelgen har vi befunnit oss varje förmiddag vid en ny plats vid Ivösjön, strax norr om Bromölla vid Ivetofta. En plats dit mest barnfamiljer kommer. Vi har suttit i halvskugga vid några gamla björkar med kaffe och mackor. En stor känsla av frid och frihet har intagit mig. Men så är det ju det där med ”andra människor”. Inte barnfamiljerna. I dem har jag bara känt igen mig själv som ung förälder. Istället hände det på vägen, det som gör att jag vill dra mig undan. 

Trots att vi höll tillåtna hastigheten började en bilist bakom oss tuta frenetiskt. Han gjorde en livsfarlig omkörning i hög fart och på passagerarsidan lutade sig en ung man ut, hötte med nävarna och skrek åt oss. Jag medger att jag blev rädd. Det var en hotfull situation. Men mycket kort tid gick och den bilen var bortom synhåll. Den aggressivitet som trafiken kan utlösa hos vissa människor är utan tvekan livsfarlig. "Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan” sade Murray och drog slutsatsen att det gagnar skrivandet. Den aspekten kan jag glädjas åt.