onsdag 17 maj 2017

Vandrar vidare...

Foto: Astrid Nydahl

"Det är en ljuvt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsägligt meningslös grymhet. Din framtid ställs inför ett antingen - eller." Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912

Vad gör man när försommarvärmen slår till en onsdag i maj? Man vandrar förstås vidare. Hela förmiddagen gjorde jag det. Och varje förmiddag framöver med samma fina värme. Med lite sol på det blir också min psoriasis bättre och livet kan te sig en smula enklare.

Det politiska våldet finns hela tiden i mitt medvetande, oavsett om det är på hemmaplan eller utomlands. Det som skulle kallas samtal är uttalade hot, det som skulle kallas debatt är våld i en eller annan form. Jag vill inte ha något med det att göra men skänker alltid en tanke åt dem som drabbas.

tisdag 16 maj 2017

Läsa och vandra: Rebecca Solnits Wanderlust

Foto: Astrid Nydahl

Lusten att läsa. Lusten att vandra. De två står inte i motsättning till varandra. Inte heller diktandet och vandrandet. Det och mycket annat står klart efter läsningen av Rebecca Solnits bok Wanderlust. Att gå till fots (Daidalos, översättning av Helena Hansson och Djordje Zarkovic). Solnit gräver sig ner till vandrandets tidiga kultur och finner där pionjärer som William Wordsworth som skrev poesi i huvudet medan han vandrade, ofta tillsammans med systern Dorothy.





Solnits berättarstil är dels essäistens, dels historikerns. Hon visar hur Rousseau lägger den filosofiska grunden för vandrandet, och hur andra senare anknyter till honom. Rousseau hade i sina Bekännelser skrivit: "Jag kan endast tänka gående; så snart jag gör halt, upphör jag att tänka, och för att mitt huvud skall komma i verksamhet, fordras det, att mina fötter göra det sällskap."

Solnit går till de stora naturromantikerna och människor som strävat efter såväl det solitära som det tysta, de som lärt oss så mycket om möjliga alternativ till den konsumistiska livsstilen. De finns redan i den historiska, engelska övergången mellan de privata parkerna och trädgårdarna, och i förlängningen ut i vildmarken, de finns i nordamerikanska mäns skogsliv (Thoreau är förstås central i det sammanhanget, inte bara med legendarisk Walden utan också med en text som Konsten att vandra). Solnit visar hur vandrandet också markerade en övergång mellan en tid då England var farligt och när det blev relativt sett tryggt att vara ute i. Och så säger hon att syftet med vandrandet kunde vara både en pilgrimsfärd med ett uttalat mål, och ett mållöst där upplevelserna utmed vägen var det viktiga.

Den verkliga rikedomen finns i Solnits introduktioner och analyser av en rad författare och tänkare som kanhända är mindre bekanta hos oss. Sådana som John Muir med A Thousand Mile Walk to the Gulf (postumt utgiven 1914), samtidigt som hon understryker att det inte finns någon knivskarp gräns mellan vandringslitteratur och naturtexter. 

En rad moraliska och politiska infallsvinklar diskuteras också. Bland annat berör hon det faktum att det allmänt ansågs vara en dygd att vandra, att man förmodligen då skulle bli en "bättre människa" av det. Att vandra tillsammans, två och två, kunde också lösa svåra problem, i det att samtalet blev både intimt och avslappnat. Men också på det individuella planet var vandrandet fördelaktigt; rörelse är bästa boten mot melankoli ansåg till exempel redan Robert Burton.

Solnit pekar på det faktum att många av genrens mästare inte nöjde sig med själva vandringsberättelsen utan också predikade något för läsaren. Hon nämner bland annat William Hazlitts On Going a Journey, Leslie Stephens In Praise of Walking, Robert Louis Stevensons Walking Tours. I den senare hette det att "man måste gå i sin egen lunk och varken trava ihop med en mästervandrare eller trippa i takt med en flicka." Historikern G.M. Trevelyan skrev i Walking: "Jag har två läkare, mitt vänstra ben och mitt högra". Man kan inte missförstå: vandrandet är inte bara bra för själen utan också för kroppen.

Solnits berör en rad andra områden som har med vandrandet (och bergsbestigningen) att göra, men jag nämner inte resten här i recensionen. Jag kan bara konstatera att Rebecca Solnits bok Wanderlust är oerhört inspirerande. Man läser sig in i ett par hundra år av tänkande kring privatägd mark, trädgårdar, parker och vandrandet som praktik och tänkande. Jag rekommenderar den till var och en som nu märker att sommarens dofter och värme lockar till just vandringar eller promenader. Solnits bok blir en vän och inspirationskälla också sådana dagar.

***

En som vandrat långt är Per Erik Tell. Om hans bok Till fots genom Europa skriver jag här.


Åkesson som statsminister? Glöm det redan nu

Fårabäck i maj 2017. Foto: Astrid Nydahl
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”

(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande
översättning av Thomas Andersen)

När nu SD-ordförande Åkesson säger att han finner det naturligt att få statsministerposten i en regering tillsammans med Moderaterna tänker jag minst tre saker. Alla tre kan referera till Simon Weils ord ovan.

För det första visar Åkesson och hans krets att de politiska partierna, oavsett ideologisk mask eller klädedräkt alltid verkligen är en bedräglig pest.

För det andra visar det att tänkandet ersatts av ställningstaganden för eller emot (väj själv vad som är relevant i sammanhanget).

För det tredje förstår jag att ett politiskt parti i medvind också tappar kontakten med sin partiorganisations inre liv och låter sig bländas av möjligheten till makt, alldeles oavsett vilken men alltid makt.

Det är förstås helt orealistiskt att Åkesson skulle bli statsminister. Vi kan se alla möjliga konstellationer efter valet 2018, vilka har som uttalade syften att blockera att något sådant sker. Vi förstår också redan nu att ”största parti” inte alltid är det största när rösterna räknats och regeringsbildaren är klar. Lär av valet där UKIP blev stort men fick ett ynka mandat i parlamentet, och som i senaste lokalvalet i princip utraderades. Lära sig står aldrig högst på agendan i den partipolitiska miljön. Rakt tvärtom är det tuta och kör, också på politikens serpentinvägar, och hoppas på ett lyckligt slut.

Det räcker att någon bara viskar vad som sagts i en partipolitisk debatt för att jag ska återvända till tanken att jag inget vill ha att göra med den. Snart nog står de carlqvistska inkvisitorerna längst fram och då kan man innan man hoppar i sjön tänka några sista tankar om öppna eller stängda gränser och resultatet av en buskagitation som till synes – också det en företeelse orsakad av partiväsendet – alltid slutar i famnen på den givna epokens folkmordsideologer.




måndag 15 maj 2017

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd



Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.

Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter. 

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”. 

söndag 14 maj 2017

Att exploatera det mänskliga

Backsippor på Landön. Åhus hamn i bakgrunden. Foto: Astrid Nydahl

I Dagens Nyheter skrev Nathan Shachar:

Kulturrevolutionen var ingen revolution. Den kallades så av pr-skäl, men den var ett överfall; en totalitär stats överfall på oskyldiga diktare, vetenskapsmän, lärare, konstnärer och musiker. Dessa ”eliter” – vi har anammat skällsordet – hade avlägsnat sig från ”folket” – en annan bekväm abstraktion.Att vara violinist eller historiker i Maos Kina blev över en natt som att vara jude i Hitlers Tyskland. De drabbade placerades utanför all gemenskap och bortom allt förbarmande, med ett pris på sina huvuden. Runt en miljon mördades. Långt fler skickades till slavarbete efter att ha pryglats och bespottats av skränande, fanatiserade tonåringar. Arkiv förstördes under jubel. Pianon blev till ved. Museer och tempel länsades för rituella brasor och historiens största porslinskrossning.
Min tanke denna söndag är att vi, mitt i den pågående stormen från totalitära idéer och slutna tankesystem måste minnas detta. Varför det? Därför att romantiken kring de kinesiska, sovjetiska, östeuropeiska och andra förverkligade "socialismerna" hindrar varje form av framtida frihet. Det som krävs är fria människor, människor som såväl tänker som handlar utifrån fria val. Några kulturrevolutioner som den kinesiska behöver vi inte. Lärare, intellektuella och andra blir redan tillräckligt illa behandlade i det samhälle vi kan beskriva som ett sluttande plan ner i obildningens och huliganismens era. Vi behöver inte heller den popkultur som gjort såväl Che som Mao till klädessmycken, tryckta på t-tröjor, kepsar och annat. Den unga kinesiska generationen vet förmodligen lika lite om vad som hände i deras land, som våra egna barn och barnbarn, som aningslöst pyntar sig med dem i tron att de är "vänster" och "framåt". 



***

Att individen skulle förintas är, säger Adorno, en alltför optimistisk tanke. ”Mitt ibland dagens standardiserade och administrerade människoenheter ruttnar individen vidare.” Den ruttnar alltså inte bort, utan tycks i all oändlighet fortsätta att närvara, ruttnande, men alltid här. Jag funderar mycket på vad som leder Adorno, att i Minima Moralia – med underrubriken ”Reflexioner ur det stympade livet” – dra dessa slutsatser. 

Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”.

Backsippor på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Adorno lever i USA när han skriver detta. Han ser människorna där som ”importerade individualiteter” men som i ett konstlat samhälle upphört att vara just individer och därför ses som ”colorful personality”. 

I ”den kommersiella kylan” kan dessa människor fungera som ”hjärtevärmare”, men de befinner sig naturligtvis lika långt från de genuint mänskliga relationerna som själva konsumtionstänkandets ideala individer, de som ständigt, utan att det föreligger några behov, lånar sig fram i livet och byter bil och gräsklippare för att vara med på tävlingsbanan. 

Vi som inte har körkort (men gärna är passagerare när färden går till kusten eller skogen) kan naturligtvis aldrig ens komma in på denna arena, och det som håller oss utanför är också det som gör oss ödmjuka, och aldrig tvingar oss in i den gnällkultur där ”de högljuddaste protester” egentligen bara är ett uttryck för den missnöjde konsumentens livsstrategi och en ”anpassning från ett underläge”. I det tror jag att Adorno fann individens förruttnelse.