onsdag 3 maj 2017

Socialdemokratins svanesång

Foto: Astrid Nydahl
Som vi sett det senaste året utplånas socialdemokratin i land efter land. Första omgången i det franska presidentvalet visar på en allmän tendens: från att ha varit en stark rörelse har socialdemokratin först stelnat och sedan försvunnit ut ur historien genom bakdörren. Också i Sverige lär vi till en början se hur partiet blir allt mer irrelevant för att sedan marginaliseras på samma sätt. Endast en konservativ kärna av partitrogna blir kvar som bärande pelare i LO och folkrörelser som ABF. 


Foto: Astrid Nydahl
Första maj befann vi oss i Hässleholm. Det var en frusen liten skara som samlades för att tåga genom staden. Den kommunala musikkåren hade fler medlemmar än själva demonstrationståget. Trötta, handtextade budskap tycktes helt bortse ifrån att partiet idag är regering tillsammans med den politiska miljörörelsen som alldeles av egen kraft lyckats sjunka under fyraprocentspärren. 


Foto: Astrid Nydahl
Sorgligt kanske en nostalgiker skulle säga om Hässleholm. En realist ser annorlunda på saken. Folkhemsbyggets ingenjörer är sedan länge döda. Deras barn och barnbarn förmår och förstår ingenting av det nya Europa.

***

I mars, efter det holländska valet, skrev Expressen i en ledare:
"De nederländska socialdemokraterna gick från 25 procent av rösterna i förra valet till blott 5,7 procent i onsdagens val. Därmed fortsätter socialdemokratiska partier att gå kräftgång i Europa. I Grekland och Polen närmast utraderades socialdemokraterna i de senaste valen, i Storbritannien framstår Labour som chanslöst under Corbyns ledning och i Frankrike försöker inte ens François Hollande få stöd för en andra mandatperiod som president."
Och vidare, till eftertanke:
"Migrationsfrågans allt större betydelse är ytterligare en delförklaring till socialdemokratins problem. Inte bara för att det tvingar många S-partier till en delikat balansgång mellan flyktingvänliga aktivister och mer protektionistiska fackförbund, eller för att man tappar väljare till högerpopulisterna. Migrationsfrågans uppsving minskar dessutom utrymmet för rena vänster-höger-frågor. I Nederländerna är nu analysen att väljarna straffade Socialdemokraterna för att man efter det förra valet valde att ingå i en storkoalition med huvudmotståndarna i borgerliga VVD. Det är en påminnelse om att koalitioner över blockgränsen som svar på högerpopulistiska framgångar inte är ett problemfritt alternativ. I nästa val kanske det inte finns några socialdemokrater att komma överens med."

tisdag 2 maj 2017

Herr Hitler är en förolämpning

Foto: Astrid Nydahl
I present fick jag av gamle vännen Per Helge en bok utgiven 1936, Ivar Harries kröniketexter Tjugotalet in memorian. Bokens texter hade tidigare publicerats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt fått just det exemplar jag nu har, med en vackert handskriven dedikation från Harrie till Segerstedt. Det rör sig om två mycket viktiga herrar. De stod på den barrikad som bräckligt restes mot det nazistiska tyranniet. Segerstedt kom att bli en legendarisk man i det avseendet.

Harries bok tar sin början 1914 och sträcker sig fram till 1933 då Hitler säkrat sitt grepp över Tyskland. Lars Lönnroth skrev 2008 om Harrie:

"Han förväntades en dag bli professor men blev i stället kulturjournalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han under beskydd av Torgny Segerstedt kämpade mot nazismen och gjorde sig känd som kulturradikal idédebattör och humanistisk folkbildare. 

På 40-talet blev han för en tid kulturredaktör i Dagens Nyheter men övertalades 1944 att bli chef för den nystartade Expressen, där man ansåg sig behöva en humanistisk kulturpersonlighet som ansikte utåt. Man ville åstadkomma en ”respektabel” motvikt till den garvade journalisträven Carl-Adam Nycop, den man som i allt väsentligt bestämde vad som skulle stå i tidningen. Ivar Harries inflytande begränsades i praktiken till ledaravdelningen och kultursidan. 

Att han där gjorde en aktningsvärd insats glöms i dag ofta bort, men detta lyfts nu fram på ett utmärkt vis av idéhistorikern och pressforskaren Kristoffer Holt i doktorsavhandlingen Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1960. Holt uppehåller sig särskilt vid Harries insatser i frågor som gällde yttrandefri­heten och inställningen till totalitära ideologier som nazism och kommunism under krigsåren och det efterföljande kalla kriget. Men han beskriver också hur Harrie, trots sin vänsterliberala radikalism, kämpade för ett kulturkonservativt bildningsideal som var dömt till undergång i efterkrigstidens Sverige."

Harrie tecknar i sin bok en bild av Sveriges politiska, kulturella och litterära klimat. Med särskilt stort intresse läste jag kapitlet om de svenska arbetarförfattarna, men också om det som föregick män och kvinnor som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Josef Kjellgren och alla de andra, och där diskuterar han särskilt den generation som enligt Harrie verkade i en epok då bildningen fortfarande dominerade, de så kallade 80-talisterna, med namn som Oscar Levertin och Axel Lundegård. Harrie menar att de stod sist i denna bildningens tradition. Sedan bröts "det akademiska enväldet" då autodidakterna tog över. Han nämner som exempel på framgångsrika bondsöner Ola Hansson och Erik Axel Karlfeldt. Harrie har roliga etiketter att sätta på andra i denna generation. Fröding kallar han "deklasserad bohémien". Selma Lagerlöf och Verner v. Heidenstam

"stamma visserligen ur gammal överklass, men äro icke studenter, utan autodidakter i ordets trängre mening - deras egentligaste bildning är icke förmedlad eller stödd av några akademiska institutioner."

Genom kulturen får vi hos Harrie lära känna ett Sverige som sedan tidigt 1900-tal befinner sig i radikal och dramatisk omvandling. Det som skulle komma att kallas Folkhemmet hade där sitt ursprung och med en växande socialdemokrati kom begreppet att tjäna som ursäkt för ett bestående klassamhälle. Ivar Harrie ser dock det omedelbara hotet mot sådan social ingenjörskonst i nazismen. I slutkapitlet Anno 33 skriver han:

"Här resoneras det överhuvud inte längre, här bara marscheras. Bataljonen på marsch har alla rättigheter, mannen i ledet inga utom den svindlande höga att få offra sig... För vad? För ledaren. Och vem är han?"

När Harries bok utkom 1936 fanns förstås inget facit. Men det fanns förfärande förspel ute i Europa. Efter att Franco störtat den valda regeringen blir Spanien offer för inbördeskriget. Tyskland återtar Rhenlandet. Italien under Mussolini annekterar Abessinien. Stalin inleder de blodiga processerna mot Trotskijs anhängare. Var och en av händelserna pekade fram mot den våldsamma sammandrabbningen och de obegripligt omfattande folkmorden. Förintelsen och Gulags hela vidd. Det sönderbombade Europa. Tyrannernas uppstigande på makten i vart och ett av de ockuperade länderna, en epok som kom att vara från 1945 och ända in i början av 1990-talet.

Man kunde, och det gör förstås Harrie, se vad som väntade i det som redan pågick. Men han kunde nog inte föreställa sig vad Hitlers regim skulle ställa till med. Kunde någon det? De som anade höjde sina röster. De flesta tystades. Men Harries uppdragsgivare Torgny Segerstedt lyckades de inte helt tysta. 1933 skrev han i sin tidning, GHT:

"Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."


måndag 1 maj 2017

Susan Sontag om det "civilisatoriska" i samtiden

Foto: Astrid Nydahl

”Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger).

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i bak-och-fram-vända sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryckt brist på bildning. Den vill ha en trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

När Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag).


söndag 30 april 2017

Céline. Liv och tänkesätt

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.

"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)


Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:

"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"


Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:

"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."

Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.